Our minds are troubled by the emptiness.
Han. (kvällstankar)
För visst är det så, när man älskar någon så mycket att hela ens kropp skriker efter hans närhet så fort han är någon annanstans. Man skulle göra vadsomhelst för att få leva hela sitt liv vid just hans sida, man är alltid rädd att förlora honom. För om man skulle förlora honom så visst, man kanske skulle träffa andra, men det skulle aldrig fungera för dom skulle alla ha samma fel; dom skulle inte vara han.
En sådan dag då jag saknar dig lite extra.♥
Tre minnen med dig är extra starka, minnen jag nog aldrig glömmer och som gör mig varm i kroppen. Det första är när jag satt i din trappa, såg på tåget som for förbi och jag grät. Du frågade hur det var fatt, och jag berättade hur rädd jag var för döden. Du sa att du kommer dö långt före mig och att du skulle vänta på mig, att jag inte skulle vara rädd för vi skulle gå hand i hand. Det andra är kanske fånigt för någon annan, men så otroligt värdefullt för mig. Det var du, jag och Nathalie. Vi var på din trädgård och sparkade boll. Inget mer, inget mindre. Det sista starka minnet jag har med dig är sista kvällen jag träffade dig. Jag skulle säga godnatt, jag kramade dig. Jag sa att jag älskade dig och du svarade detsamma. Helt enkelt en stark känsla utav både trygghet och kärlek.
Jag var nio år och fick mitt hjärta krossat på ett sätt jag aldrig skulle önska min värsta fiende. Jag förlorade en del av mig själv dagen du försvann, tomrummet är stort och gör ibland väldigt ont. Men jag kommer aldrig minnas dig som någonting annat än den glada, full-i-fan krutgubbbe du var. Han som absolut skulle klättra på tak och vedhögar, som inte ville ha sin rullator för han ansåg sig vara för ung trots sina 90 år. Han som hade en stor myntsamling i en burk som jag alltid fick hälla ut och fascineras utav, han som älskade sin familj högst på jorden och som var omöjlig att inte tycka om. Han som jag är stolt över att kalla min morfar, som jag förevigt kommer bevara i mitt hjärta. Han som jag alltid kommer älska för den fantastiska människa han var.
Jag kämpar för dig.
She would not show that she was afraid,
-
Jag kan inte räkna alla gånger jag fått höra att jag ska skärpa mig, vara positiv, försöka tänka på annat, att det blir bättre om jag kommer ut lite eller att jag bara ska sluta vara så nere. Att om jag bara gör si eller så, då blir det bättre. Som att jag själv valt att känna såhär, att må såhär, att vara orkeslös. Som att jag inte redan kämpar hårdare än ni någonsin kommer behöva göra, som att jag inte försökt med allt men ingenting verkar hjälpa. Som att ni, som aldrig har sett döden som den enda utvägen, skulle veta mer om mitt mående än jag själv.
Jag får ofta höra utav psykologer, läkare och sköterskor att jag är väldigt medveten om mitt mående och hur jag själv fungerar. Och visst är det sant, jag känner i förväg när ångesten närmar sig osv, men jag kan ändå inte göra någonting åt den så vad hjälper det? Vad hjälper det att veta när den kommer, om den ändå kommer bemästra min kropp och mitt sinne, styra varje steg jag tar och varenda tanke som far genom mitt huvud? Är det verkligen bättre att en människa som insjuknat i obotlig cancer vet om att den ska dö så den får oroa sig och känna rädsla, istället för att den bara får somna in?
#STOPYULIN2015 ?
Igår scrollade jag igenom mitt facebook-flöde när det kom upp en text skriven utav någon svensk tjej, självklart med #stopyulin2015 på slutet. En kille hade kommenterat någonting om hur djuren behandlas innan dom hamnar på tallrikar i Sverige, varav denna tjej svarar ungefär "det är inte det vi pratar om nu, ser du inte hur dom behandlar hundarna i Kina?! Dom är ju sjuka, som njuter av djurs lidande och dessutom äter hundarna! Om jag kunde så skulle jag hjälpa djur här med fattar du väl!" och jag kunde inte låta bli att skratta och undra hur dum en människa kan bli. För kan alla ni som delar dessa bilder under denna hashtag med handen på hjärtat säga att ni inte längtar efter att få grilla den där fina steken och avnjuta den med en kall öl? Om ni inte längtar, så förstår jag inte varför ni äter kött. Och om ni gör det, så förstår jag inte varför ni blir hysteriska över denna festival.
"Ät inte danskt kött dom är inte snälla mot djuren!!!" hör man lite här och var. Jaså okej, men Sverige är jävligt mycket bättre? Visst har vi bättre lagar om hur djuren ska hanteras, men det är långt ifrån alla som följer dessa lagar. Alldeles för många fraktar djuren i trånga utrymmen där många dessutom blir ihjältrampade av dom andra, bara för att slaktas på led. Innan detta är det så jävla många utav djuren som levt så pass trångt att dom knappt kunnat röra sig, blivit galna och till och med börjat äta på varandra. Dom föds upp endast för att hamna på en tallrik, ungarna hinner knappt öppna ögonen förrän dom tas ifrån sina mammor. Djuren känner en rädsla vi aldrig kommer förstå. Men kossor, grisar, lamm och kycklingar/hönor/tuppar är ju inga direkta sällskapsdjur, det är inga djur man har sovandes vid fötterna eller kastar boll med, så då har dom inget värde. Då spelar det ingen roll hur mycket dom skriker eller panikslaget försöker ta sig därifrån, för dom är ju ändå bara mat för er.
Varför har hundarna större värde? Varför gör ni denna festival till världens största sak och säger att dessa människor är hemska, när ni inte är det minsta bättre själva? Vet ni vad det sjukaste är? Att när all uppståndelse lagt sig, när inte "alla andra" bryr sig lika mycket längre, då kommer inte ni heller göra det. Ni kommer inte försöka ändra något, för hade ni på riktigt brytt er om djuren hade ni inte försökt ändra denna festival, ni hade börjat med att försöka ändra er själva och eran egen syn på djur. Varför äter ni kött och bidrar till köttindustrin när det finns så många andra alternativ som är så mycket bättre på så många olika sätt?
Hur kommer det sig att pedofiler, våldtäktsmän och mördare får som högst några år i fängelse här i Sverige, men ett djur som biter någon direkt avlivas? Är dessa ynkliga människor, som förstört så många liv, mer värda än någon som kanske bara försvarat sig? Hur kommer det sig att ni med glädje njuter av ett djurs lidande i form av en stek, men går bananas när andra gör samma sak? Är ni verkligen så dumma att ni inte ser era egna fel?
Missförstå mig inte, jag tycker att denna festival är så förbannat vidrig, men jag tycker exakt samma sak om köttindustrin. Ni som tänker kommentera någonting dumt kan tänka till lite innan, för ni känner er nog träffade av en anledning.
Måndagstankar.
-
Trött på folk.
Hädanefter ska jag ställa upp för dom som ställer upp för mig, vara snäll mot dom som behandlar mig med respekt. Jag har behandlat människor som jag själv vill bli behandlad, men nu tänker jag fan behandla människor som dom behandlar mig så får vi se hur ni gillar det.
1996 - Föralltid. ♥
I alla mina svåraste stunder har du tagit min hand och varit vid min sida, när andra lämnat har du stått kvar. Du har förmågan att sätta ett leende på mina läppar när allt känns meningslöst, förmågan att få mig se saker positivt när allt känns skit. Många säger att dom finns där, men när det verkligen gäller är det få som gör det. Du är den där personen som inte ens behöver säga "jag finns för dig", du bara gör det iallafall. Utan dig vore jag borta sedan länge, för när jag inte orkar längre så är du min styrka.
Saken är den att det finns verkligen ingen som du, ingen jag litar på som jag litar på dig, ingen jag känner mig trygg med som jag gör med dig, ingen som jag älskar som jag älskar dig. Du har alltid varit den starkast lysande stjärnan på min himmel, visat mig in på rätt väg när jag känt mig vilsen, lyst upp mina mörkaste stunder och fått mig inse att livet är så jävla värt att leva.
Nitton år, kan du förstå det? Nitton år med dig vid min sida och jag skulle inte byta bort dessa år mot allt i världen. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, min bästa vän, min syster, min själsfrände, mitt allt. Alltid ska jag stå kvar hos dig när andra sviker, alltid ska jag finnas där för varje tår och varje skratt, alltid ska jag kalla dig min bästa vän. 1996 - Föralltid.
THE GOOD AND THE BAD
-
Så trött på att ha ont, trött på att kämpa, trött på att försöka hålla skenet uppe medan mitt inre trasas sönder i miljarder små bitar. Jag har rest mig efter varje fall, haltar mig fram genom detta helvete. Jag vill inte ge upp, får inte svika, kan inte sluta kämpa nu. Det gör bara så ont ibland.
V.D. PÅ STADSTEATERN
-
Om två dagar har jag varit rökfri i tre veckor, men jag skulle ljuga om jag sa att det bara känns bra. Visst är jag stolt som låtit bli det där giftet så länge, men det är allt annat än lätt. Jag skakar, jag gråter, jag blir arg för ingenting, jag stör mig på allt, jag vill bara bli lämnad ifred hela tiden. Jag försöker att tänka på annat, men det är svårt, så jävla svårt. Men jag kämpar på, för det är väl allt jag kan göra. Jag får stå ut helt enkelt, för någon gång borde det ju släppa, röksuget. Någon gång måste det släppa.
Uppdateringen har varit usel ett tag, men jag orkar inte, och dessutom; vem fan vill läsa om universums tråkigaste liv? Jag är rastlös, uttråkad och vill bara härifrån. Dra utomlands ett tag, se nya saker, slippa all skit i en skitstad. Ja, jag är trött på allt just nu.Kämpa.
Jag var sex år gammal första gången jag hatade mig själv, nio år gammal första gången jag skadade mig själv genom att slå hårda föremål mot mitt huvud. Jag var tolv år gammal när dom sylvassa rakbladen blev min bästa vän och värsta fiende, tretton år gammal första gången jag svälte mig själv och fjorton år gammal första gången jag självmedicinerade med alkohol.
Så många gånger som jag försökt dämpa min psykiska smärta med fysisk smärta, så många gånger som jag sett mig själv i spegeln och hatat precis allt med mig själv. Så många gånger som jag kvävt gråten i kudden, ljugit om mitt mående, döljt mina självförvållade skador under långa kläder. Så många gånger jag känt att fan, jag orkar inte mer, inte en sekund till i detta helvete. Jag kan inte räkna alla gånger jag velat ge upp, inte kunnat se någon annan utväg än självmord.
Men här står jag idag, om några dagar är det två hela år sedan jag senast gjorde mig själv illa, och jag kan lova er att ingen är mer stolt än jag. Jag kan inte påstå att jag mår bra alla dagar, men vem gör det å andra sidan? Det kommer stunder då ångesten stryper mig och lämnar mig gråtandes i mörkret, det kommer stunder då jag så sjukt jävla mycket bara vill rota fram något vasst och lämna blodiga sår på min kropp, ta alla tabletter jag kan hitta i en endaste klunk. Men jag låter bli, därför att jag vet att det blir bättre. Kanske inte idag och kanske inte imorgon, men det kommer komma en stund då glädjen värmer upp hela kroppen på en sekund och alla års kämpande blir så jävla värt det. Det finns så otroligt mycket fina saker här i världen, varför ska någonting dåligt få förstöra allt det bra?
"God gives his hardest battles to his strongest soldiers:"