Jag vet att man "ska" älska sommaren, och att folk tittar jävligt snett när man rentav avskyr den, trust me I know. Jag älskar hösten och våren, är okej med vintern men sommaren är verkligen ingen favorit hos mig. Helst av allt skulle jag leva på en plats där det aldrig går över 15 grader men är tillräckligt varmt i vattnet för att bada. Hur som helst, folk tycker att man är jättekonstig om man inte älskar sommaren för HUR kan någon inte göra det?? Det ska jag tala om för er här:


Min kropp hanterar inte värme jättebra, vilket fungerar om jag kan ligga i sjön hela tiden liksom, men annars är det rentav plågsamt för mig. Jag får riktiga panikkänslor när jag blir så extremt varm.


Jag har riktig fobi för allt med för mycket ben, som jag brukar säga. Spindlar, myror, getingar, skalbaggar, fästingar -you name it. Och på sommaren kryllar det av dom, de försöker ta över världen såfort solen kommer ut. Ännu värre att jag verkligen inte kan döda dom då jag får så dåligt samvete att jag gråter haha. Ondsinta jäklar.


Folk kan gå hela hösten/vintern/våren och ba "usch är så trött på att dricka", sen såfort termometern visar 20 grader så ba "PARTYYYYY". Ja, jag har alltid varit en av de idioter som håller på sådär, och varje höst har jag tänkt att shit vad ovärt det är, jag gillar ju inte ens att dricka alkohol egentligen. Dessutom är jag extremt obekväm bland onyktra människor, om en kompis är på fest och ringer en natt så svarar jag inte ens för att jag hatar fulla människor så mycket. Nu har jag slutat helt och hållet, inte ens ett glas vin till maten. Jag föredrar vatten eller mjölk.








Vi har ju vattenbrist; det har inte snöat och regnat tillräckligt och sedan varit rekordvarmt=inte bra för vattenståndet. Gör mig ganska förbannad att folk ändå fortsätter duscha 45 minuter eller på andra onödiga sätt förbrukar vatten. Om alla drar sitt strå till stacken kanske vi kan undvika att behöva få vattenbrist som samhällsproblem.

1)Jag behöver ju inte oroa mig för att bli påkörd på ett par dagar eftersom jag ser ut som en stor stoppskylt, score!

2)Det är okej att bara ligga i fläkten och äta glass. Eller ja, det är alltid okej, men nu har man en ursäkt som gör att andra accepterar det.

3)Jag har en socialt accepterad anledning att inte vilja vara i solen. Inte för att jag är den som bryr mig om andras acceptans, men kul att slippa vara i solen och få hata sommaren utan obligatoriska frågorna om "hur kan någon hata sommaren". 

Nu ska jag krypa ner och kolla serie, har 2 möten imorgon f.m så ska sova strax tror jag!

Jag kan inte räkna hur många gånger jag fått frågan "Hur har du och Felix gjort för att hålla ihop så länge?", både i verkligheten och här på bloggen. Folk säger att de haft perfekta relationer som ändå inte hållt, eller att de inte vet om de orkar kämpa för en relation mer, etc. Alla verkar tro att det finns någon stor hemlighet till att få ett förhållande att hålla, men jag trodde redan att alla visste den enda ingrediensen som är oumbärlig för en relations överlevnad; Kärlek. Jag menar visst, alla Hollywood-filmer kanske har satt ribban högt, men de visar alltid att kärlek är limmet för att hålla två personer tillsammans, och så är faktiskt verkligheten. Om man inte har kärlek i relationen, så vad är då meningen med att hålla fast vid den? 

Många har även förväxlat fysisk attraktion med kärlek, de tror att bara för det pirrar till lite i kroppen när dom träffar någon riktig snygging så är det kärlek. Fysisk attraktion är endast fysisk attraktion, och om det är det enda ni delar så kommer ni aldrig ha kärlek. För att riktig fyverkerier-i-magen-världen-stannar-vadsomhelst-för-dig-kärlek ska uppstå så krävs det att man känner någon utan och innan -allt det bra och allt det dåliga- och vill vara med den. För kärlek är inte att vilja vara med någon TROTS det dåliga, utan att vilja vara med någon MED det dåliga, att se någon precis så som den är och älska den.



Jag och Felix blev tillsammans när vi var 14 & 15 år, och om knappt 2 veckor har vi varit tillsammans i 6½ år. Folk verkar tro att det är rätt enkelt att hålla ihop, att det bara är att tuta och köra liksom, men så är det inte. En relation är ett arbete som aldrig tar slut, man måste alltid jobba på den. Så bara för att jag säger att kärlek är den enda ingrediensen som är oumbärlig, betyder det inte att det är den enda ingrediensen som behövs. Jag menar vi var förfasen knappt halvfärdiga ungdomar när vi träffades, vi hade inte alls fått ihop pusslet om vilka vi var eller vad vi ville göra. Vi växte upp tillsammans, och man kan nog säga att när man träffas så unga så uppfostrar man varandra lite i relationen. Och det har många gånger varit tufft, men det betyder inte att man bara ger upp. Felix har flera egenskaper som kan göra mig totalt galen, och ibland måste jag gå ut och räkna till tio, men samma egenskaper gör honom till den han är och den personen jag älskar. T.ex; Han kan vara superimpulsiv och när något roligare dyker upp vill han hellre göra det, men det är samma impulsivitet som gjort att vi åkt på spontana resor och att han överraskar mig. Han kan vara den största retstickan i hela världen och vara en jäkla pain in the ass, men det är hans fåniga sätt att driva med mig som alltid får mig att brista ut i asgarv.

Igår var det ju en riktig sommardag, precis stekhett och strålande solsken hela dagen! Så vi startade dagen med en god frukost ute på trappan
Sedan gick vi ut på en liten promenad, det blev ingen lång då både vi och Torsten blev alldeles slöa efter bara några minuter. Det var för varmt helt enkelt. På vägen prasslade det till vid vägkanten och vi träffade på ett helt gäng med kopparormar som slingrade runt

Men det var som sagt lite för varmt, så vi slängde oss in i bilen och åkte till en liten badplats så Torsten (och jag) fick svalka sig. Det var ganska populärt vill jag lova haha

När vi kom hem la vi oss i solen, Torsten fick torka och vi fick sola. Dumt nog glömde jag helt bort solkräm så mina axlar kan för tillfället extraknäcka som stoppljus

När jag blev rastlös gick jag och tog några bilder i trädgården, allt är ju så vackert på våren!
Så, där har ni min gårdag i bilder. Idag håller jag mig nog inne så mycket det går, är helt slut av värmen och att vara i solen känns jäkligt dumt när jag redan är en kokt kräfta. Åker hem idag, ska ner på stan en sväng med Felix, göra mig i ordning och sedan på middag hos Mathilda som fyller år på måndag, mys!


Vet ni vad jag längtar efter allra mest just nu, vad som ska bli bästa med att komma hem? Min fläkt. Sätta på den på full blåst och sova till det surrande ljudet, finns ingenting bättre. Att ha kylklampar mellan brösten för att bli sval nog att kunna sova funkar väl, men jag föredrar nog fläkten haha!

...eller rättare sagt genomsvettig, kvav jävla sprängskalle-morgon. Det är så fruktansvärt varmt (ja, jag får klaga på värmen för jag är inget fan utav sommar). Där solen ligger på är det för tillfället 30 grader(!!!!!) och inne i huset har vi stadiga 26,5, det är ta mig fasen olidligt. Skulle gå ut och kissa Torsten precis nyss och tänkte att gud vad skönt med lite kallare luft, men nähä du för det var lika varmt där bara lite mer syre. Hösten jag längtar efter dig.


Igår fyllde min lillasyster 17 år, så Jill (hennes mamma) skickade denna mysiga bild till mig. 17 år sedan jag höll min lilla skrutt för första gången♥

Jag var helt galet trött alldeles nyss, men när jag skulle stänga dörren och lägga mig upptäckte jag att Aragog från Harry Potter klättrade på dörrjäveln. Tur som fan att Lizzie är modigare än vad jag är. Har kvar lite adrenalin från paniken, men det börjar lugna sig så snart får jag nog sova haha. Godnatt!

Nu är jag hos tandläkaren och väntar, sedan ska jag hem snabbis innan jag ska på annat mötr och direkt efter det åker jag och Lizzie ut till Natta för att ta hand om djuren tills på fredag!

Hela mitt liv har jag varit vilsen. Sprungit runt i samma cirklar, ställt samma frågor och ändå hoppats på andra svar. Desperat letat efter en upplevelse, en känsla, ett uppvaknande, något annat än de smala väggar jag isolerat mig själv i. Jag har gjort så många misstag, valt fel vägar, ibland med flit. Vad som helst för att skapa en känsla, vad som helst för att känna något alls, vad som helst som kan ge någon form utav indikation på att jag ännu är vid liv. Så många gånger som jag fått höra "inte tillräcklig" och låtit orden eka i mitt huvud tills de varit den enda sanning jag känt till. Hela jag är en repad skiva, hakat upp mig på ett enda spår, oförmögen att gå vidare, inkapabel till att börja om på nytt. När natten är som mörkast och jag kan höra mitt blödande hjärta slåss för sitt liv, när världen lagt sig till ro och varje andetag ekar mellan väggarna -det är då jag undrar. Allt. Varje tanke som någonsin avslutats med ett frågetecken slåss om en plats i mitt huvud, skriker för att göra sin röst hörd tills jag kan känna pulsen skapa högljudda vibrationer i mina öron. Men en fråga skriks alltid lite högre, en fråga är alltid där natt efter natt, den eviga frågan i återskall; Vem.Är.Jag.?. Kanske är det något vi alla undrar, eller kanske är det bara vi vilsna själar som förtvivlat letat efter svar hela livet. Hur som helst så är det en fråga som kräver svar, svar ingen annan kan ge än jag själv, men dessvärre svar jag aldrig tycks finna. Varje år runt min födelsedag blir frågan mer intensiv, rentav smärtsam. Jag vill så gärna känna av en förändring, ta ett första andetag som en förbättrad människa, och det är en plågsam insikt att allt förblir detsamma, år efter år. Vilsen. Vem är jag? Detta begär efter facit till frågan sliter mig i bitar, det är en fruktansvärd sak att sakna kunskap om. Jag vill kunna säga "såhär är jag", oavsett om det är positiva adjektiv som används för beskrivning, eller negativa. Jag vill bara veta säkert. Jag vill finna mig själv, vart jag än är, för hur ska jag någonsin kunna bli den jag vill när jag inte har en aning om vem jag är? Hur ska jag ha en chans till att forma min framtid, när min nutid är för suddig för att läsas av? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hemma någonstans, när denna vilsenhet tycks vara kronisk? Jag slits mellan att vilja ge upp, och att ge mig fan på att lyckas. Slits mellan att bara vilja vara glad, men tycka mig förtjäna smärtan. Mellan att vara utmattad men samtidigt rastlös. Denna ambivalens är dödlig. Hur ska någon annan någonsin kunna känna mig på riktigt, när jag inte känner mig själv? Jag vill ju bara veta säkert; Vem.Är.Jag.?