Q: Vad tycker du om självskadebeteende? 
Hur skulle va de bästa sättet att sluta på tror du och hur ska man göra om man har en kompis som gör det?

A: Jag tycker självklart inte att självskadebeteende är bra, men samtidigt vet jag hur svårt det kan vara att ta sig ur det. Det blir ett beroende, man gör det oftast för att göra smärtan fysisk istället för psykisk, för att slippa ha ont på insidan. Men det är dumt, för det blir inte bättre av att man skadar sig själv. Det kanske känns bättre just den sekunden, men efteråt känns det oftast värre. Det blir en ond cirkel av det hela, man mår dåligt för att man gör sig illa och så gör man sig själv illa för att man mår dåligt.

Jag tror att det bästa är att "bara" lägga av, det är skitsvårt och man kommer känna hur det kryper i kroppen efter att få göra sig själv illa, men jag tror att det är det enda sättet att verkligen kunna sluta. Man måste bestämma sig själv såklart, men jag tror också att vännernas och familjens roll har stor betydelse i detta. Jag hade aldrig slutat skada mig själv om det inte var för mina nära och kära, men när jag verkligen förstod att varje gång jag skar sönder min kropp eller dunkade mitt huvud i väggen så gjorde jag inte bara illa mig själv, utan jag gjorde verkligen illa dom som älskar mig, och som jag älskar, också. 

Som kompis till någon med självskadebeteende är det viktigt att vara förstående då personen uppenbarligen inte mår speciellt bra, man kan försöka prata med den och visa att man verkligen bryr sig. Försök få med personen ut och hitta på saker som den tycker är roligt, så får den en chans att tänka på annat. Försök att förklara för personen hur ledsen och orolig du blir, ofta är den som är inne i ett självskadebeteende inte medveten om att andra blir ledsna eller att någon överhuvudtaget bryr sig. Det är viktigt att den får någon att prata med, vissa behöver någon utomstående som en psykolog eller kurator, andra behöver bara ha en vän där som talar om för den att den är värdefull. Har det gått riktigt långt borde du dock försöka hjälpa den till en psykolog då dom är utbildade till att hjälpa personer från botten och få dom att tänka om.

En person som gör såhär mot sig själv mår inte bra och den behöver hjälp, var aldrig någonsin dömande eller elak, vad istället förstående och lugn. Visa att du bryr dig på riktigt, ett enkelt "hur mår du, egentligen?" kan rädda någons liv. Lycka till, styrkekramar!♥

" ..."Självmord är aldrig utvägen" säger dom, psykologerna. Men vad vet dom om att inte orka leva längre? Vet dom hur det är att känna sig död, fast i en levande kropp? Vet dom hur det är att gråta sig till sömns kväll efter kväll? Har dom någonsin suttit där med det blodiga rakbladet i handen och tänkt att om jag bara skär djupare så kanske det inte gör ont längre? "Jag förstår" säger dom och skriver en kort anteckning i sina randiga block. Förstår? Du är utbildad till att försöka förstå, men aldrig någonsin kommer du att förstå hur det är om du inte suttit där själv. Du kommer aldrig förstå hur det är att ha en ständig klump i magen, hur det känns när man hyperventilerar så mycket av gråt att det börjar svarta för ögonen, hur det är att verkligen, verkligen inte vilja leva längre. Och jag avundas dig, just för att du aldrig kommer förstå. För om du aldrig kommer förstå, så betyder det att du aldrig kommer behöva känna som jag. Om du aldrig kommer förstå, så kommer du alltid få leva, på riktigt. Du kommer aldrig behöva vara rädd för dig själv, rädd för att vara ensam, rädd för att leva. Och för det kommer jag förevigt avundas dig. "

 

Q: Är inte du feminist?? Jag vill i alla fall ha ett jämställt samhälle!

A: Haha, jag visste att någon skulle komma med den frågan, men att det bara skulle ta några få minuter innan den kom trodde jag inte. Galet.
Nej, jag skulle inte kalla mig själv för feminist. Självklart vill jag ha ett jämställt samhälle, men jag tycker inte att man ska behöva kalla sig feminist för det. Det finns två andra ord för att vilja ha det jämställt; Sunt förnuft. Jag anser att dom feminister som syns mest idag (främst via sociala medier) har förstört ordets innebörd. Dom bojkottar rakhyvlar, bränner bhar och sjunger om att slita män i stycken (FI's kampsång från 2005(?) som än idag finns att se på youtube). Många (absolut inte alla!) av dessa s.k feminister tycker att andra kvinnor borde göra detsamma, och många, både män och kvinnor, kallar sig själva för feminister för att slippa bli kallade kvinnohatare med mera. Rätta mig om jag har fel, men jag trodde att feminism stod för jämställdhet, inte för att kvinnor ska vara exakt likadana som män? För det finns skillnader mellan könen, förlåt men det gör det. Det betyder inte att kvinnor är sämre, det betyder bara att det finns saker som skiljer oss åt från männen.

Såhär tycker jag:
Jag är kvinna och jag är en stolt sådan. Jag rakar mig, inte för att någon annan säger åt mig att göra det, utan helt enkelt för att jag själv vill. Jag använder bh, helst köper jag en bh jag kan känna mig fin i inför min pojkvän, återigen inte för att någon säger åt mig att göra det, utan för att jag vill det. Jag tycker om att stå i köket och laga mat till min pojkvän, just för jag älskar att laga mat. Jag kan byta proppar (med lite hjälp från google), men det är det mest händiga jag kan göra. Skruva ihop hyllor och bygga saker överlåter jag gärna åt min kille, inte för att jag är en dålig kvinna men för att han är bättre på det än vad jag är. Skulle min pojkvän tjäna riktigt gött med pengar så skulle jag mer än gärna vara hemmafru, för jag gillar att bara gå och plocka med saker och fixa hemma.

Jag tycker att om det ska vara riktigt jämställt så ska kvinnor få jobba lika hårt som män, vilket dom gör i väldigt många fall, men i vissa fall får dom det lättare just för att dom är kvinnor. Om en man är bättre kvalificerad för ett jobb så ska han få det, lika väl som en kvinna ska få det om hon är bättre på jobbet. Kvinnor har gjort sig själva lite till offer, så är det en mansdominerad arbetsplats får en kvinna med sämre erfarenhet ofta en klapp på huvudet och ett "varsågod du har fått jobbet" bara för att det ska vara "jämställt". Säger absolut INTE att det alltid är så, men jag vet att det har hänt.

Jag är kvinna och jag tror på ett jämställt samhälle, men jag kallar mig inte för feminist. Jag tror på att man ska få ha samma förutsättningar vare sig man är kvinna, man, svart, vit eller funktionshindrad. "ROPEN SKALLA - JÄMSTÄLLDHET TILL ALLA!"

Varsågoda att hata mig. Kram.

Q: Hur länge har du o Felix varit tillsammans nu? Har du något tips på hur man får förhållandet att hålla länge? Berätta gärna lite hur ni gjort. Ni är så jävla fina ihop o verkar ha de så bra! Kram

A: Åh tack vad snäll du är, glad jag blir! Den 2 september blir det 3 år och 9 månader, så i december har vi hela 4 år (!!!) tillsammans. Det känns egentligen helt galet att det har hållit så länge, trodde aldrig jag skulle hitta någon kille som skulle stanna hos mig då jag kan vara en ganska svår person att vara med. Men han älskar mig som jag är, och han är verkligen en helt underbar människa.

Jag vet inte om jag har några direkta tips på hur man får förhållandet att hålla länge, det är väl helt enkelt så att man måste våga gå all in. Det kan vara läskigt att öppna sig fullständigt för en annan person, att låta den se alla ens brister och fel och bara hoppas på att den kan acceptera en som man är. Tro mig, jag var livrädd till en början. Jag hade fått mitt hjärta krossat förut och var skräckslagen för att det skulle hända igen. Men på något sätt fick Felix mig att övervinna mina rädslor och våga öppna mitt hjärta igen.

Men några saker jag tycker är viktiga i ett förhållande är:

•Kommunikation -att man kan prata med varandra om allting. Är man sur eller ledsen måste man kunna berätta varför, och är man glad ska man kunna dela sin glädje med sin partner. Kan man inte prata med varandra kommer man aldrig kunna hålla ihop.

•Glädje -att man kan skratta tillsammans. Glädje stärker förhållandet och får en ofta att känna sig ännu mer kär.

•Bevis på kärlek -att man visar varandra kärek. Det kan vara allt möjligt; en hemlagad middag, en blombukett, en liten söt lapp eller helt enkelt ett litet "jag älskar dig, vad fin du är".

•Respekt-helt enkelt att man visar varandra respekt. Likaväl som man måste respektera att han/hon vill ha en dag med bara vännerna så måste man respektera varandras tankar, åsikter och upplevelser. Kom ihåg att någonting du uppfattar som pyttelitet kan vara enormt för någon annan.

•Inte bara kolla film -självklart kan man ligga inne en dag och bara kolla på film, men man måste även kunna hitta på saker tillsammans. Gå ut och gör något, eller spela ett spel tillsammans. Gör någonting socialt.

•Närhet -nu syftar jag inte bara på närhet i form utav sex (även om det också kan vara viktigt), utan att man kan ligga inlindade i varandras armar och bara vara.

•Reda ut saker tillsammans -är du sur på din partner? Säg det då. Låt aldrig ilska ligga och gro, för ilska är som en tickande bomb och till slut kommer det att smälla rejält. Det är bättre att kunna prata igenom det direkt och ge varandra en chans till förbättring. Försök dessutom att inte reta ihjäl er på småsaker.

•Gräset är sällan grönare på andra sidan -ser du en massa andra par som verkar ha det sådär "romantisk-film-perfekt" och drömmer om att ha det likadant? Inbilla dig inte för mycket, alla förhållanden har sina egna brister. Kanske går just det paret och avundas ditt förhållande, det vet du inte. Jobba på ditt eget förhållande och kämpa för att hålla ihop det istället för att vara avundssjuk på andra. Din partner är ju perfekt för dig.

Det var några saker jag anser väldigt viktiga i ett förhållande, självklart finns det massor utav fler saker och det är olika för alla. Men dessa saker försöker jag tänka på och kämpa med i mitt förhållande för att det ska hålla. Hoppas du fick svaren du ville ha! Kram ♥

Jag måste få chansen att hylla denna fantastiska låt, med denna fantastiska video gjord utav denna fantastiska tjej. Inte bara för att låten är underbar att höra, men för att texten är så gripande att lyssna på. Att hon, inför hela världen, vågar protestera mot detta ideal som säger att vi måste vara pinn-smala. Att hon vågar visa upp sin kropp och visa att såhär ser jag ut och det är okej, för vi ser alla olika ut och det måste få vara så också. Att hon sedan startar en instagram-kampanj där vem som helst är välkommen att visa sin kropp med hashtagen överminstoltakropp, just för att alla ska våga göra precis som hon, det är så häftigt att jag bara ryser. Denna kvinna är en förebild för många, och nu även för mig. Tack Molly Sandén, för att du vågar.

Denna video tror jag är viktig, främst för tjejer i puberteten. Tjejer som har fullt upp med att hitta sig själva, som växlar i humör konstant och inte kan rå för att dom tar åt sig när elaka kommentarer kastas över dom.

"Du kastar som en tjej" eller "du springer som en tjej" får många tjejer (och killar) höra, men varför ska detta tas som någonting negativt, egentligen? Tjejer är inte sämre än killar, inte på något sätt. När jag gick på mellanstadiet tävlade vi i olika grenar och gick man vidare fick man tävla mot andra skolor (tjejer mot tjejer och killar mot killar). Några utav grenarna var kulstötning, kast med liten boll och 60m löpning. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och dessutom ganska stark, så jag gick vidare i alla dessa tre grenar, kast med liten boll vann jag alltihop. Jag kastade längre än många utav killarna, men vad tror ni jag fick höra? "Du kastar långt, för att vara tjej alltså", och just då irriterade det mig något så otroligt. Räckte det inte med att säga "grattis, vad långt du kastade", var dom faktiskt tvungna att lägga till "för att vara tjej alltså"? Var det för att bevisa att även om jag kastade längst av alla, så skulle jag aldrig kunna vara lika bra som killarna, just för att jag var tjej? 

När jag var i mina värsta tonår (14-15) så fick jag många gånger höra "sådär ska inte en tjej bete sig" eller "du beter dig som en kille!" vilket också gjorde mig vansinnig. Detta fick jag alltså höra för att jag var väldigt arg av mig, skrek och kastade grejer omkring mig även i skolan. Och de som sa såhär till mig var vuxna människor. Så då fick jag alltså förklarat för mig att "riktiga" tjejer får inte vara arga, om något är fel ska vi bara sitta tysta och snälla och ta emot skiten. Vi ska bara fnittra lite åt killarnas skämt, sitta stilla i skolbänken, inte använda svordomar och vi ska absolut inte säga ifrån, aldrig någonsin, för då är vi inga riktiga tjejer. Är det jag som är helt pantad, eller låter detta sjukt i era öron också?

Nu för tiden tar jag det mer som en komplimang om någon säger att jag gör någonting "som en tjej", för jag är så jäkla stolt över att vara just tjej. Tjejer är inte sämre än killar, punkt slut.

Sommaren är för många den bästa tiden på året, då solen skiner och man kan ligga i bikini på stranden hela dagarna. Många väljer att ta bilder på sig själva i bikini och lägga upp på olika sociala medier, dom är stolta över sin kropp och det är bra, för det borde alla vara. Men för väldigt många är sommaren pest och pina, för det är den tiden på året då man förväntas gå i tunna linnen och korta shorts. Den tiden på året då man "ska" gå runt i bikini och visa dom delar på kroppen som annars är gömda under lager av kläder. Man står där och provar en bikini i provrummet, påminns om allt man anser vara fel på sin kropp. Antingen vill man dölja sin feta mage, sina enorma lår, eller också är man livrädd för att visa sina utstående höftben eller väl synliga revben. Antingen är man för tjock eller för smal, men aldrig är man fin nog. Iallafall inte i sina egna ögon. 

Och väljer man till slut att ta på sig en bikini och gå till stranden, då är det alltid någon som stirrar. Det är alltid någon som pekar, någon som skrattar, någon som skakar på huvudet. Det är iallfall vad man inbillar sig, att alla ser på en som det vidriga monster man tror att man är. Och man skäms. Man vill sjunka genom jorden, man vill springa därifrån och aldrig vända sig om, man vill bara bort. Man öppnar en tidning och ser alla tjejer med vältränade kroppar, med fina magmuskler, lagom ben, putande rumpor och stora bröst. Så kommer hjärnspökena fram som på beställning, viskar att om man bara såg ut sådär, då skulle livet vara perfekt. Om man såg ut sådär skulle man kunna ta bilder på sig själv i bikini och våga visa sin kropp på stranden. Om man bara såg ut sådär.

Jag är långt ifrån nöjd med hur jag ser ut, jag vet att jag inte är någon Victoria's Secret-modell, jag vet att jag inte ser ut som tjejerna i tidningarna, jag vet att jag har lite fett här och där och att min kropp inte passar in i samhällets ideal. Men jag har varit tvärtom en gång. Jag hade helt platt mage med synliga höftben, smala ben, "lagom" stort arsle, hyfsade tuttar. Jag fick många gånger höra att jag hade så himla fin kropp, att jag var "sexig" osv. Men ska jag vara ärlig har jag aldrig mått så dåligt över min kropp som jag gjorde då. Jag rasade i vikt därför att jag inte kunde äta, mina vänner och familj fick tvinga i mig mat som jag ändå bara spydde upp. Det var inte så att jag försökte kräkas, det var bara så att jag gick utan mat så pass länge att min kropp inte riktigt klarade av när jag åt. Jag har väldigt lätt för att öka i vikt dessutom, och det visste jag om, så jag var så jävla rädd för att gå upp i vikt, rädd för att inte passa in i idealet. Jag åt ingenting annat än gurka och möjligtvis en Actimel (en liten flaska yoghurt). Jag fick ofta komplimanger för min kropp, men jag kunde inte tycka om den själv. Jag hatade min kropp, varenda liten centimeter på den var äcklig och hela jag var bara avskyvärd. Allt för att passa in i idealet som media hjärntvättar oss till.

Visst kan jag fortfarande hata min kropp ibland, visst jämför jag mig fortfarande alldeles för ofta med andra tjejer och visst finns det saker jag vill ändra på. Men om jag ska ändra på någonting ska jag inte göra det för något idiotiskt ideal, jag ska göra det för MIN skull, för att jag VILL det, inte för att jag känner mig tvungen. Och aldrig mer ska jag svälta mig själv, aldrig mer ska jag vara så svag. Aldrig mer ska jag se ut som någon annan vill. 

Detta blev en väldigt lång text, så jag borde kanske börja avrunda den. Det jag vill få fram genom denna text är att det inte spelar någon roll hur man ser ut om man inte mår bra i sig själv, det spelar ingen roll hur mycket eller lite du äter för det finns alltid dom som kommer kolla snett iallafall. Se bara till att du inte kollar snett på dig själv, börja le mot din spegelbild, tyck om dig själv för du är så jävla bra. 

För många år sedan började människor avla fram hundar som skulle användas till kamp, hundarna skulle ha låg rädsla, en väldig smärttålighet och hög kamplust. Hunden ska egentligen inte vara aggressiv, speciellt inte mot människor, utan bara vilja kampa för just kampandets skull. Många säger att "det händer inte i Sverige", men faktum är att jo, det gör det. Det händer överallt i hela världen, sorgligt nog. Några raser som i Sverige ses som kamphundar är t.ex. Bullterrier, Amerikansk Staffordshireterrier, Amerikansk Pitbullterrier m.f. Det finns alldeles för många oseriösa uppfödare som struntar i hur hunden de avlar på är/mår och vilket liv valparna kommer att få, så länge de får pengar så säljer de till vem fan som helst i stort sett. Självklart hamnar många utav hundarna därför i helt fel händer och används till helt vidriga saker, t.ex. kamp. Tidigare sågs även dobermann, rottweiler och schäfer som kamphundar, men är idag väldigt omtyckta familjehundar. En dag kanske vi kan få bort kamphunds-stämpeln på alla hundraser, men jag vet att den dagen är långt borta än så länge.

När jag jobbade på hunddagis fick jag lära mig extremt mycket om hundar och deras beteenden, men det jag främst lärde mig var att det är i stort sett aldrig enbart hundens fel om den gör utfall. Visst, en hund kan ha någon psykisk störning och gå till attack utan någon varning, men en frisk hund varnar alltid innan den gör någonting. Jag träffade runt 40 hundar i olika storlekar varje dag under sex månaders tid, otroligt många olika raser och personligheter och jag kunde inte älskat det jobbet mer än vad jag gjorde. Jag har aldrig haft några fördomar mot "kamphundar" då jag vet att det handlar om hundföraren och sättet hunden uppfostrats på, så när jag kom till hunddagiset så blev jag precis lika förtjust i de större, buffligare hundarna som i de små.
Precis som människor så kan hundar vara osäkra i sig själva och kan då göra utfall mot andra hundar eller t.o.m ibland människor. Jag minns speciellt en hund (kommer inte säga han/hon/namn då jag inte vill hänga ut den); den var stor, väldigt stark, men hade tyvärr haft det jobbigt tidigare och då blivit väldigt osäker i sig själv så den gjorde ofta utfall (bet aldrig någon utan endast utfall) mot andra hundar. Men en mer underbar hund får man leta efter, för herregud vilken mysprick detta var. Om jag kände mig lite nere så gick jag in till dennes bås, satte mig ner och kramade den, och som svar fick jag tusentals blöta pussar över hela ansiktet och en svans som viftade hejvilt. Jag ville gå med denna hund så ofta jag fick, i början var den svår att gå med då osäkerheten gjorde att den var väldigt uppstressad och såfort det kom en annan hund så skällde den och slet i kopplet så jag trodde mina armar skulle lossna. Men desto mer tid jag spenderade med den, desto mer började den att lyssna på mig. Under mina sista veckor såg jag stora framsteg, visst skällde den fortfarande på andra hundar, men jag försökte alltid få den att koncentrera sig på mig istället genom att säga åt den att sitta och sedan klappa och berömma den när den satt stilla. 

Saken är den att denna hund skulle kunnat bli en kamphund om den hamnat i fel händer, det kan vilken hund som helst oavsett ras eller storlek, t.o.m din sockersöta King Charles Cavalier Spaniel. Och att s.k kamphundar är mer aggressiva än andra är rena påhitt, en hund blir vad du gör den till. Behandla den med kärlek och respekt och du kommer att få tillbaka detsamma. 

Vad tycker ni om kamphundar?

För exakt ett och ett halvt år sedan tog jag ett väldigt dåligt beslut; jag skar sönder min kropp och försökte sedan ta mitt liv, hamnade på sjukhus. Jag minns att jag satt på mitt rum när jag bestämde mig för att göra det, inte en enda tår rann längs mina kinder. För varför skulle jag gråta? Jag skulle ju äntligen få flyga fritt. Jag smög ner och hämtade pillerburkarna och ett glas vatten, sprang sedan upp på mitt rum och satte mig på sängen. Jag hällde ut X antal tabletter i min hand och slängde in dom i munnen, svalde med lite vatten. Jag minns inte allt som hände sedan, kanske på grund av tabletterna eller kanske på grund av att det kan svartna för mig när jag mår riktigt dåligt, jag vet inte. Men jag minns när jag satt på sjukhussängen och började skaka, att det kändes som att allt var i slowmotion och jag minns den manliga sjuksköterskan. Han som frågade hur jag mådde, han som inte trodde på mitt "jag mår bra", han som la handen på min sönderskurna arm och sa "jag vet att du inte tror det nu, men det blir bättre, ge bara inte upp". Han som inte bara tittade på mig, utan faktiskt såg mig. Jag minns att mina vänner stormade in med tårarna forsandes ner för kinderna, att dom slängde sig i mina armar och mellan tårarna viskade dom "lämna oss inte, vi kan inte leva utan dig". 

 

Men jag tog inte bara ett dåligt beslut den kvällen, utan även ett bra. Jag bestämde mig för att sluta med mitt självskadebeteende, sluta göra mig själv illa, sluta ta ut smärtan på min kropp. Efter många år av ett djupt beroende så bestämde jag mig till slut för att lägga av. Jag lovade mig själv att aldrig mer använda självskadebeteende som flykt ifrån den inre smärtan, utan istället prata med någon och kanske en dag må bra. Jag kan stolt säga att jag hållit det löftet än så länge, så idag är det hela 1½ år sedan jag senaste gjorde mig själv illa. Tro mig, jag har velat göra mig illa, vissa stunder har jag inte kunnat tänka på annat. Men jag har låtit bli. Ni kanske tycker att det inte är någonting att vara stolt över, att det "bara är att sluta", men för mig har detta varit ett enormt steg i rätt riktning. Jag har även själv tagit kontakt med min psykolog och bett att få komma och prata, vilket är någonting jag aldrig gjort förut, så det är ännu ett steg. Jag är så jäkla stolt över mig själv, hoppas ni kan vara glada för min skull också. ♥

Ibland kommer det stunder då man bara sitter och tänker. Tänker på det som varit, alla sår som idag endast är bleknade ärr. Tänker på alla gånger jag gråtit mig genom nätterna, alla gånger jag tryckt huvudet i kudden för att kväva mina skrik. Tänker på alla gånger jag försökt fly från den inre smärtan med hjälp av alkohol eller rakblad, alla gånger jag har fått höra hur dålig jag är och hört orden eka i mitt huvud nätterna igenom. Alla gånger jag tänkt att fan, jag orkar inte mer, inte en sekund till i detta helvete. Men här står jag idag. Jag tänkte skriva att jag är starkare än någonsin, men det stämmer inte, jag har alltid varit stark. För varje gång någon knuffat mig över kanten så har jag gett mig fan på att klättra upp igen, hur många gånger jag än fått knivar i ryggen så har jag gått rakryggad och hur många tårar som än runnit längs mina kinder så har jag alltid gått med ett leende. Så styrkan har alltid funnits där, skillnaden är bara att nu har jag lärt mig att använda den.

Vissa minns mig som den galna tjejen med fetaste attityden, tjejen som inte fick vara med på lektionerna eftersom hon varken kunde sitta still eller hålla käft. Tjejen som skrek på lärarna och kastade saker omkring sig, tjejen som stod och rökte där man inte fick bara för att jävlas eller förstörde saker. Det ni aldrig visste, det jag aldrig visade eller berättade, var att jag vände taggarna utåt eftersom dom annars stack sönder mitt inre. Mitt beteende var ett rop efter hjälp, ett rop efter att någon gång bli förstådd. Jag ville bara vara som ni.
Men jag är inte den tjejen längre, jag behöver inte självmedicinera med alkohol, jag behöver inte hata alla, jag behöver inte riva halva stan och jag behöver inte gå runt med taggarna utåt konstant. Jag har äntligen funnit mig själv, jag vet vem jag är och jag vet att hjälp finns om jag bara ber om den. Det finns ingen anledning för mig att hata mitt liv bara för att jag stöter på en motgång, jag vet att motgångar är det som stärker bandet till mig själv och hjälper mig att använda min styrka på ett bra sätt.

Jag har dåliga dagar, men det har alla. Alla gråter, alla känner smärta, alla lider någon gång. Men det är fan dags att sluta tycka synd om sig själv hela tiden och ta tag i sitt liv medan man fortfarande lever. Jag är trött på att känna mig otillräcklig, jag är trött på att hjärnspökena påminner mig om den osäkra tjej jag brukade vara. Mitt förflutna är som en tung ryggsäck som jag bär med mig vart jag än går, så det är dags att slänga av sig bagaget och gå vidare. Efter 19 långa år är det äntligen min tur att leva.

I lördags (17/5) hade det gått tio långa år sedan han försvann, kan ni förstå det? TIO ÅR. I tio år har jag kämpat med alla hjärnspöken och demoner, i tio år har jag känt mig levande död. Det gör ont vet ni, att han inte är här längre, att han aldrig kommer vara här igen. Det gör ont att jag aldrig mer kommer få sitta i hans trappa och räkna tågvagnarna som passerar förbi, aldrig mer stå i hans kök och diska tillsammans med honom, aldrig mer känna hans trygga lukt när han kramar mig eller höra hans röst. Det gör så fruktansvärt ont.

Ibland pratar jag med dig morfar, kan du höra mig då? Vissa gånger är det saker som att berätta om min dag, vad jag gör nu för tiden, hur alla mår. Andra gånger vill jag bara att du ska veta att du finns i mina tankar, att jag saknar dig, att ingen någonsin kan ta din plats i mitt hjärta. Jag vet att du aldrig kan komma tillbaka till mig, din tid var kommen, du orkade inte längre. Ändå kan jag inte låta bli att knipa mina händer vissa kvällar och be till den Gud jag aldrig trott på att han ska släppa taget om sin finaste ängel, om så bara för en stund. Jag ber om att få krama dig en sista gång, berätta för dig vilket enormt värde du har för mig. Men främst av allt vill jag få en chans att be om din förlåtelse, morfar. Skulden jag bär på äter upp mig från insidan, den skär djupa sår i mitt inre, den pressar tusentals tårar ur mina ögon och får min kropp att skaka. I tio år har jag gått runt och burit på denna förbannade skuld. För när du låg på dödsbädden, när du var redo att släppa taget, då fanns jag inte där för att hålla din hand. Jag.fanns.inte.där. Jag skulle på klassresa dagen därpå, så jag fick inte följa med till dig. Visst bad jag gång på gång om att få följa med, men jag borde vägrat att stanna kvar hemma. Jag borde krävt att fått följa med till dig, jag borde inte ha gett mig. Jag skulle varit där med dig, kramat dig en sista gång. Visst skulle det gjort ont att se dig ta ditt sista andetag, visst skulle jag blivit förtvivlad och känt samma enorma smärta. Men jag skulle slippa bära runt på dessa skuldkänslor. Jag skulle funnits vid din sida, men det gjorde jag inte. Och jag antar att det är någonting jag kommer att få ångra i resten av mitt liv.

Jag saknar dig, morfar. Varje sekund, varje minut och varje timme av varje dag. I tio år har jag kämpat med detta helvete. Jag har hatat mig själv mer än någonting annat, jag har gråtit mig till sömns fler gånger än jag kan räkna till, jag har skadat mig själv och jag har velat ge upp. Men ingen kan säga att jag inte har kämpat, för det har jag gjort. Jag har kämpat mig blodig på livets slagfält, slagits med alla hjärnspöken, försökt att stå emot alla hemska tankar. 

En dag ska jag må bra igen, kanske inte idag och kanske inte imorgon, men en dag. Ibland är jag rädd för att må bra, jag är rädd att du ska tro att jag glömt dig, rädd för att du verkligen ska försvinna ifrån mig. Men jag vet att du skulle velat se mig skratta och må bra, jag vet att allt du någonsin önskade mig var lycka. Jag vet också att vad som än händer så kommer du alltid finnas hos mig, jag bär med dig vart jag än går och aldrig ska jag glömma dig. Förevigt ska jag älska dig, föralltid ska du finnas i mitt hjärta. 

Som tolvåring började jag gå till Barn- och Ungdomspsykiatrin, cirka 1-2 år senare fick jag diagnosen ADHD. Det var det absolut värsta som någonsin kunnat hända mig, tyckte jag då. Jag inbillade mig att alla kollade snett på mig i skolans korridorer, att det viskades bakom min rygg, som att dom fyra bokstäverna stod skrivna i pannan på mig. Jag berättade för en nära kompis, men när vi blev osams så spred han ut det i skolan och efter en dag hade ett flertal personer kommit fram till mig och frågat om det var sant, hade jag verkligen ADHD? Jag blånekade, påstod att han ljög. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga erkänna sanningen. Jag var så rädd för att alla skulle se mig som ADHD-barnet, istället för att se mig som den jag var bakom diagnosen. 

Det tog lång tid innan jag accepterade min diagnos tillräckligt för att börja ta mina mediciner, jag kunde ta dom ena dagen bara för att totalvägra nästa. Men så en dag var jag hos min psykolog/läkare på BUP, och han sa; "Tänk dig att du springer ett långt maraton, men du springer barfota. Du känner varenda litet gruskorn som en kniv i foten, visst skulle det vara så mycket enklare om du hade ett par skor på dig? Dina mediciner är dina skor, det är fortfarande du som springer, du som kämpar till mål-linjen, men du får ha ett par skor på dig." Det var först då jag började ta mina mediciner ordentligt, och jag har snart tagit dom i fyra år. Jag äter 54mg Concerta varje morgon, ska egentligen även ta en 18mg Concerta mitt på dagen men glömmer tyvärr bort den ofta. Jag kommer kanske inte behöva ta mina mediciner livet ut, men jag vet att jag behöver dom just nu. Jag behöver ett par skor i mitt maratonlopp.

Ärligt talat så är det inte en dans på rosor att leva med ADHD, vissa dagar är det ett rent helvete. Dagar då ilskan tar över, då jag skriker mig hes och dunkar huvudet i väggen tills världen börjar snurra. Dagar då jag inte kan koncentrera mig på någonting, då jag ständigt måste röra mig på något sätt. Dagar då ångesten bemästrar hela min kropp, då skakningarna och tårarna inte verkar ha något slut. Men detta är bara några av alla tusentals dagar jag har i livet, och jag försöker tänka på alla dom underbara dagar jag får chansen att uppleva. För vi med ADHD, vi känner allting så extremt. Är jag ledsen så blir jag nästintill självmordsbenägen, är jag arg blir jag vansinnig. Men är jag glad så känner jag lyckorus i hela kroppen och älskar jag någon så ser jag inte en framtid utan jag ser en evighet. Och jag antar att det är så det är, alla har upp- och nedgångar här i livet, det går inte att komma ifrån. Det gäller bara att koncentrera sig på det som är värt mest.

Jag var sex år gammal när jag för första gången hatade mig själv, första gången jag såg mig själv som misslyckad och ful, första gången jag kände mig orkeslös. Jag kunde ligga vaken långt in på småtimmarna och kväva gråten i kudden, varför var jag så dålig? Som nioåring förlorade jag min underbara morfar, som många vet så var det även då min depression tog fart. Jag tog alla hårda saker jag kunde hitta och slog dom hårt i mitt huvud, för jag visste att under allt hår syntes inga blåmärken eller sår, där var dom begravda. Åren gick och jag försökte ständigt dölja det faktum att jag höll på att gå under fullständigt. När jag var elva år upptäckte jag rakbladen. Jag började skära sönder mina armar och gick alltid runt i långärmade tröjor för att dölja mina självförvållade sår. Ett år senare började det gå riktigt utför; jag försvann från skolan och hemifrån, jag bara stack. Ångesten tog över både kropp och sinne, jag visste ingenting annat än att jag ville bort. Skolan kallade in till möte med mig, mina föräldrar, Barn- och ungdomspsykiatrin, Socialen samt skolans kurator och sjuksköterska. Det bestämdes att jag skulle börja gå på möten hos BUP, så det gjorde jag. Det tog ett tag, men till slut kom allting ut. Jag berättade om mina mörka tankar och fruktansvärda känslor, jag visade mina sönderskurna armar och jag grät. 

När jag var fjorton år rasade allt. Rakbladet blev min bästa vän, varje kväll åkte det fram. Jag hade så ont inombords att jag var tvungen att göra smärtan fysisk istället, det låter sjukt för någon som aldrig varit där, men ni som varit i samma sits vet precis vad jag pratar om. Till slut hjälpte inte rakbladen längre, smärtan var som fastsvetsad i mitt inre. Istället började jag använda alkohol som smärtstillande, jag hade alltid några små flaskor med mig i väskan som jag drack några klunkar ur när ingen annan såg på. Det gick så pass långt att jag var onykter i skolan. Men mina föräldrar fick självklart reda på vad som pågick och efter ett tag lyckades jag komma ur alkoholens järngrepp.

Men jag mådde inte bra, tvärtom så grävdes det mörka hålet djupare och djupare. Jag övervägde självmord dagligen, jag ville inte gå till skolan, jag hatade allt och alla. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag skickades till behandlingshem men behövde inte stanna längre än en vecka eftersom dom bedömde att jag mådde helt okej. Dom var alltså mer lättlurade än jag trodde.

Någon vecka efter att jag kommit hem blev min panikångest extrem. Jag stack ut ensam en kväll, skrev hejdå till mamma, slängde mobilen i sanden och gick ner i vattnet. Jag kommer inte ihåg allt som hände, jag minns bara att mina föräldrar stod och höll om mig, att pappa la sin jacka runt mina axlar och kramade mig hårdare än någonsin och sa fina saker till mig. Att vi åkte hem till mamma alla tre, att dom gjorde varm oboy med minimarshmallows i och att vi satt och pratade länge.

Efter tag senare fick jag en kontakt på Socialen som jag gick och pratade med regelbundet. Jag älskade henne, hon var helt underbar. Vi kunde prata om precis allting. Tyvärr skulle hon flytta tillbaka till Norge så jag fick en ny kontakt. Men jag ville inte prata med någon ny, så jag struntade i det. Månaderna gick jag jag började ge upp hoppet fullständigt, jag var trött på att leva, jag ville dö. Men efter att ha blivit utnyttjad av ett flertal killar så träffade jag Felix. Han fick mig att känna något jag aldrig tidigare hade känt; jag var tillräcklig. Det hjälpte mig väldigt mycket.

För 1½ år sedan kom panikångesten tillbaka, den styrde mig och fick mig att göra saker jag aldrig trodde att jag skulle göra igen. Så i december 2012 orkade jag inte längre, jag hade fått nog av livet. Jag hamnade på sjukhus men lyckades på något sätt lura dom till att jag inte mådde dåligt, så jag slapp behandlingshem igen. Egentligen mådde jag nog sämre än någonsin förut, men det fick ju ingen veta. Jag försökte visa mig stark och jag skrattade högt, trots att jag kände mig helt död inombords. 

Än idag kan jag få panikångest och känna behovet av att göra mig själv illa, men jag har lyckats hålla mig ifrån det. Jag kan känna mig dålig, äcklig, värdelös etc., men av någon anledning ger jag inte upp ändå. För jag har mått så förut, jag har velat ge upp förut, trots det står jag här idag. Jag vet hur det känns när man trycker ansikten i kudden för att kväva skriken, jag vet hur det känns när man har gråten i halsen och stirrar blankt. Jag vet hur det är att vilja ge upp, jag vet hur hjärtat rusar vid tanken på att ta sitt liv. Men jag vet också att det kommer bli bättre. Kanske inte idag och kanske inte imorgon, men en dag kommer livet le mot mig och då kommer jag tacka mig själv för att jag har kämpat mig igenom allting. Jag har kommit så jävla långt så varför ge upp nu?

Till alla er där ute som gråter er till sömns om kvällarna, som inte ser någon mening med livet längre och som överväger självmord; Det blir bättre, jag lovar. Låt aldrig någon eller något trycka er till botten, ni är bättre än så. Kom ihåg att ni är värdefulla och att ni duger precis som ni är. Ni kan klara allt livet kastar åt erat håll. Kämpa på, ni är inte ensamma. Ni är starka.♥

Enda sedan mitt första andetag har du funnits där, överöst mig med din villkorslösa kärlek. Jag har haft ett par rejält tuffa år, och jag vet hur mina tårar har skurit i ditt hjärta. Jag förstår om du känt dig fullkomligt hjälplös, som att du inte kan hjälpa mig till ett bättre mående. Men om jag ska vara ärlig så är det tack vare dig jag aldrig slutat kämpa, det är du som burit mig när jag inte orkat stå på egna ben och det är du som alltid har gjort precis allting för att sätta ett leende på mina läppar. Jag vet hur några ord kan få ditt hjärta att brista, jag vet att när jag säger "jag orkar inte mer" så sprider sig paniken i din kropp och jag vet hur hårt du fått kämpa för att inte bryta samman själv. Du kanske tror att jag glömt, men jag minns så väl alla gånger du stått och panikslaget bankat på min dörr och gråtit efter att bli insläppt. Jag minns alla nätter då jag försvann, då du satte dig i bilen och åkte runt i hela stan, ringde alla jag kände, gjorde allt för att hitta mig. Jag minns när jag försökte ta mitt liv, hur du kom springandes upp för trappan och in i mitt rum, hur du kramade mig hårdare än någonsin, när du sa att jag inte fick lämna dig. Jag förstår att du måste varit livrädd under alla dessa år, att du måste känt att du inte orkade längre. För vem skulle inte känt så? Många hade inte orkat, många hade gett upp, men aldrig du. Hur många gånger jag än försvann så hittade du mig alltid, hur många gånger jag än gråter så vet du alltid hur du ska få mig att le igen och vad jag än gör så lämnar du mig aldrig. För dig ska jag gå genom eld och vatten, för dig ska jag aldrig sluta kämpa. För dig ska jag må bra igen.

Du är min fina mamma, men du är också så mycket mer. Du är den starkaste personen jag träffat, som aldrig låter en motgång krossa dig. Du är mer lojal än dom flesta, som alltid finns där och aldrig går din väg. Du är en glädjespridare, som kan lysa upp hela världen med ditt leende. Du är en äkta vän, du är helt obeskrivligt vacker från insidan och ut, du är ärligheten själv, du är otroligt omtänksam och du dömer aldrig någon. Du är en sann förebild, om alla vore som du så skulle världen vara så mycket finare.

Tack för allt du gjort och allt du gör, utan dig skulle jag inte stå här idag. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, mitt ljus i mörkret♥