mer än en konsert
Det är mer än en konsert.
Det är att få stå framför någon man ser upp till, någon vars musik förändrat en och kanske även räddat en. Att få uppleva personen som mer än en tvådimensionell bild eller video, att få uppleva dennes mänsklighet. Få höra små bristningar i rösten när en text betyder något, att tillsammans få uppleva det meningsfulla bakom varje ton. Att vara mänskliga ihop.
Det är att få känna hur musiken rör sig genom hela kroppen. Hur de glada låtarna får ansiktet att skina, hur de kärleksfulla orden pirrar i fingertopparna, hur de sorgsna tonerna biter tag på det mest bitterljuva sätt. Få föras tillbaka till varje gång man tryckt hörlurarna i öronen, skriksjungit på fester, hållit varandra nära, svettats på dansgolv, sett världen åka förbi genom en bilruta, och sjunkit ihop i tårar. Till varje skratt, varje skrik, varje gråt, varje lyckorus och varje långt samtal då bakgrundsmusiken hjälpt att styra känslorna. Få vara på alla platser samtidigt; Uppleva den mest poetiska nostalgi tillsammans med tusentals andra.
Men för mig har alltid det absolut mest berörande varit samhörigheten. Att få stå i ett stort publikhav fyllt med så oerhört många olika personligheter. Oändligt med människor från världens alla hörn; så olika bakgrunder, religioner, politiska åsikter, sexualiteter, åldrar, uppfostran, utbildningar, familjesituationer, erfarenheter, utseenden, språk och syn på världen. Jag har lagt armarna om pensionärer, dansat med tuppkammar, skrattat med barn, gråtit med spanjorer, sjungit med till mina favoritlåtar tillsammans med människor jag aldrig ens veta namnen på. Vi har kanske ingenting gemensamt, ingenting förutom det faktum att det som strömmar ur högtalarna på någon sätt berör oss, betyder så mycket mer än vad vi kan förklara. Vi kommer från olika delar utav världen, men just där och då talar vi ändå samma språk; Musiken. Hundratals, kanske tusentals, människor som kanske aldrig skulle ses tillsammans, men som just nu hör samman. Allihop. Varje konsert jag varit på har jag sett mig omkring, noterat alla våra olikheter och fått ett rus utav det. Man känner sig liten, men på ett positivt sätt. Inte som att man är betydelselös, snarare tvärtom; Som att man är en del utav något så mycket större än en själv. I detta hav utav människor spelar det ingen roll vad för misstag som håller dig vaken om nätterna, vem som krossat ditt hjärta, eller ens vad du drömmer om för framtid, ingen kommer att döma dig eller ens bry sig om vem du är. Här är du en del utav en gemenskap, en kärleksatom. Tusentals människor som aldrig samlats förut och troligtvis aldrig samlas igen, men som för all framtid är sammanbundna utav denna delade stund. Och vad som än händer så delar man förevigt ett minne fyllt med alla känslor själen orkar med.
Så det är mer än en konsert. Det är så mycket större än en själv, större än artisten, till och med större än musiken. För några timmar blir denna konsert en plats att samexistera utan några som helst åsikter kring människorna som omger en, utan den stress, de förutfattande meningar och de krav som vardagligen präglar oss. För några timmar är vi alla en.
b l u e
Alltså, jag har sagt det förut och jag säger det igen; Dessa byxor är underbara. Alla som känner mig vet att mjukiskläder är det bästa jag vet, och dessa magiskt sköna brallor har hängt med ett bra tag nu. Problemet är att de börjar bli aningen söndernötta (har hittills sytt ihop åtminstone 30 småhål, överdriver verkligen inte), men de finns ju inte att köpa och jag älskar dem så innerligt haha. Jag köpte dem på Karlsson för max 100kr för många år sedan, och jag önskar att jag hade köpt ett helt jäkla lager haha. Alla jag hittat i "samma stuk" är alltid tjockare material eller osköna. Dessa är supertunna, luftiga och så mjuka att det känns som att vara naken. Någon som vet vart man kan få tag i liknande? Skulle bli överlycklig.
Imorgon fyller jag år, och ska för första gången på några år "fira" (fika med familjen och stugmys med några favvisar), så idag ska jag städa, handla, packa och baka lite.
Vad gör ni idag?
dansa i regnet
"Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Tacksam för känslan när regndropparna landar i mitt ansikte, för långa samtal om saker som betyder något, för att få skriksjunga med till musik. Tacksam för att sprudla utav energi, för ljudet av regn som smattrar mot bilrutan, för hur den första klunken kaffe smakar, för att stå och dansa i kön på affären. Men mest av allt är jag tacksam för att jag är här och får uppleva det, alltihop. För att jag inte gett upp.
Kära dagbok, jag vill inte dö längre. Åtminstone inte hela tiden.
För alla dessa små saker är så överväldigande vackra, så obeskrivligt underbara. Jag förstår inte hur jag under så många år kan ha missat dem; hur jag kunnat vara blind inför all den magi som omvärlden besitter. För det är verkligen magiskt. Jag vet inte hur annars jag ska beskriva denna pirrande förälskelse jag känner. Under så många år var jag död, hela själen kliade utav likmaskarna som åt upp mig inifrån. Trodde jag. Nu vet jag att det inte var likmaskar. För nu har de blivit till tusentals fjärilar i magen, som får hela kroppen att kittla på det mest fantastiska sätt.
Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Så jävla tacksam för att jag existerat länge nog att äntligen få leva. Länge nog för att få uppleva lycka, och länge nog för att få förälska mig i livet. För jag är verkligen kär i det, livet menar jag. Att vara levande. Ibland gör det ont och ibland orkar jag inte tjafsa mer, men jag antar att det är så det är att vara kär. Vissa dagar vill man skrika och lämna, vissa dagar drivs man nästan till vansinne. Men man slutar aldrig kämpa för vad man älskar. För hur jobbigt det än känns ibland, så är det värt det. Värt att kämpa för att få uppleva magin som kärlek är."
