blandad kompott från senaste månaden


2024-02-02 @ 18:50:58
Hjälpte en svan över vägen och vi blev kompisar och hängde en stund medan jag tvingade iväg Youssef för att köpa fågelmat åt den så jag kunde muta mig till ännu mer kärlek





Kaffe, papiljotter, livskris och l4d2 (börjat igen efter typ 2 år och hade glömt hur extremt roligt det är). Varit lite mycket senaste tiden så fick ett infall och piercade näsan igen, samt klippte av halva håret i kolsvart mörker mitt i natten (lampan hade gått sönder och jag är impulsiv). Känsloreglering funkar oftast, men inte alltid. Faktiskt himla nöjd och huvudet känns sju ton lättare ungefär, så ändå bra mental breakdown haha.





Babyshower för min kära storasyster som snart kläcker nästa efterlängtade lilla tjej.





Har tagit mysiga promenader med Youssef och tycker isen är fin när den flyter runt. Man får uppskatta det lilla.




Molliegos är det mysigaste som finns (även om hon gillar att lägga tassen i mitt ansikte...eller i munnen när jag sover). Äntligen kunnat komma igång med träningen igen efter ett (skit)år av att ha spenderat mer tid med vårdpersonal än mina vänner (och allra mest tid fast i min säng). Många år sedan jag var så klen och orkeslös i kroppen. Inte riktigt vänt ännu, haft 12 vårdbesök på 2 veckor och lär fortsätta så ett tag, men kan åtminstone träna igen. Som sagt, man får uppskatta det som är bra.





Börjat skriva mer igen vilket är skönt, även om jag vet att jag skriver mest och bäst när jag tycker att livet är uselt haha. Har åtminstone 30 halvfärdiga dikter och texter från den senaste månaden, så det kan man ju tolka hur lite hursom. Skönt är det iallafall, haft block i hjärnan ett tag.








hayati


2023-11-19 @ 17:53:23

Vackraste på jorden. Så så tacksam för livet vi delar. ♥






Lilla fågel


2023-05-06 @ 06:10:34
 






screaming silence


2023-03-18 @ 09:37:19
 






Jag hatar inte alla män, men...


2023-03-08 @ 18:30:54
Idag är det internationella kvinnodagen; en dag att hylla kvinnors framsteg världen över -men även en dag att uppmärksamma de stora problem som ännu existerar, och som tyvärr fortsätter eskalera. Våldet mot kvinnor ökar konstant, och att vara tysta hjälper ingen. Denna dikt skrev jag för några år sedan, och repostar den idag då den, tyvärr, är lika aktuell än.



Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att jag inte är säker i mitt eget hem;
Jag hatar att om jag inte svarar på sms och chatt
Tar ni reda på min adress och skriver att ni ska våldta mitt lik i natt
Jag hatar att ni inte låter mig vara
Jag hatar att behöva övertala mig själv om att det inte är någon fara
Jag hatar att ljud i trapphuset när mörkret fallit på
Får mitt hjärta att stanna en sekund eller två
Jag hatar skåpbilen som följde mig hem och männen som tittade in
Att jag var nio år och inte fick känna mig trygg någonsin 
 
Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att aldrig gå säker hem;
Jag hatar att hålla telefonen redo att slå 112
Att alltid vara redo att springa för livet vart än jag ska gå
Jag hatar att jag var femton år när du följde varje steg jag tog
Bilder, videor, och våldsamma hot när jag sa att det var nog
Jag hatar när jag vill dansa och ni tar på min kropp 
Att ni inte bryr er om att jag säger stopp
Jag hatar att ni trycker upp mig mot väggen och kysser min hals
Fastän jag säger att jag inte vill alls
Jag hatar att ett "nej" verkar trigga er desto mer
Jag hatar er som inte hjälper till trots att ni ser
Jag hatar att ni ser mig som en ägodel
Att allt ni gör anses rätt även när det är fel
Jag hatar när ni sluter upp i gäng
Och följer mig med raska steg hela vägen hem
Jag hatar att dra igen porten efter mig i panik
Jag hatar att undra om någon skulle höra mina skrik
 
Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att ni tvingat mig i säng;
Jag hatar att ni lagt er tyngd över mig
Att ni skrattat när jag gråtit "flytta på dig" 
Jag hatar alla blåmärken jag fick hitta på lögner om
Och jag hatar att andra faktiskt trodde på dom
Jag hatar att ni ansåg er ha rätten att göra vad ni vill 
Jag hatar handen runt min hals och ett väsande "ligg still"
Jag hatar att känna varje millimeter era händer stal
Att min kropp därefter känts som ett smutsigt skal 
Jag hatar att jag till slut blundade och höll andan
Och jag hatar att ni fick mig tro på den jävla propagandan 
Att allting var mitt fel, att jag bad om det som skett
Jag hatar att jag under många år trodde att ni hade rätt
 
Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att de flesta jag känner blivit slagna utav en;
Jag hatar när du blev arg när jag grät den där dagen
Och när "håll käften" inte funkade kom de första slagen
Jag hatar alla knuffar, alla smällar och allt spott
Att du loskade mig i ansiktet och skrattade "det där var väl gott?"
Jag hatar att jag dagligen fick trösta dig
Trots att det var du som misshandlat mig
Jag hatar att min förlåtelse verkade fungera som ett "okej"
Att det var okej att göra mig illa så länge du efteråt
Tryckte fram några tårar och sa "älskling, förlåt"
Jag hatar att vänner kommit hem helt blå
Och hittat på historier om att de varit så fulla att de inte kunnat gå
Jag hatar att vi varit så rädda att sanningen ska komma ut
Jag hatar att döden känts mer okej än att göra slut
Jag hatar att vi gömt märken i rött, blått och lila 
Och jag hatar att det ändå är vi kvinnor som kallas ostabila
 
Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att alltid undra om du är en fiende eller vän;
Jag hatar att jag fått lära mig att jag måste vara på ett sätt för att inte råka illa ut
Jag hatar att det manliga våldet aldrig tar slut
Jag hatar att jag rycker till så fort någon rör vid min hand 
Jag hatar att tystnadskulturen blivit obligatorisk i detta land
Jag hatar att ni kan slå oss, våldta och döda
Och att det ändå är kvinnors gnäll som anses vara en samhällsbörda 
Jag hatar att veta att ni har sådan makt
Att ingen frågat mina våldtäktsmän varför de känner sådant kvinnoförakt
Men jag, jag hatar män, och jag är hysterisk och radikal 
Bara för att jag vill ha samma rättigheter att existera som varenda man har
För att jag vill vara trygg, eller bara vid liv
Istället för att dödas av en man med ett påhittat motiv 
 
Så jag hatar er, jag hatar er, och jag hatar er igen
Ni får väl förvrida min historia, säga att jag hatar alla män
För om alla män är som dem jag beskrivit, kapabla att överfalla
Ja, då hatar jag er, då hatar jag er, då hatar jag er alla
i.l.t


Min tavla från typ... 2019? Älskar den iallafall.



Orginalinlägg där jag först delade dikten: HÄR






rimfrost


2022-12-15 @ 18:36:41
Fåglarna har slutat sjunga
Fönstret står mer tomt än någonsin
Återskall utav tystnaden
Som om allt har somnat in

Ett rike täckt i rimfrost
Världen glittrar som gjord utav diamant
Så maskeras den bitande kylan
Som vaggar oss mot döden så varsamt

Frosten förvillar oss i skönhet
Förtrollar oss att glömma vad som skett
Glömma allt den gjort
Och glömma vad vi sett

 

Dess gnistrande skimmer bländar
Svär oss den falska ed
Som lovar att värma våra händer
Den lovar att ta oss med

Ändå står majoriteten utanför
Med kallbrand i nävar
Vi lämnas kvar i kylan;
Miljontals förfrusna själar

Frosten har lovat att vi alla är desamma
Fastän vi aldrig burit ett jämställt värde
Och ni trodde så på frosten
Ni följde den med glädje




Nu står vi i en isvak
Och kippar efter luft
Medan frosten använder våra kroppar
För att ta sig högre upp

Snart täcker den vårt rike;
Vart berg, och träd, och sjö
Den vill ha allt så vi inget får
Den lämnar oss att dö

Och så många har förvånats
Över bristen på kärlek
Men ni litade så blint på frosten
Att ni medvetet varandra svek




Ni vrålade på gatan
Frostens ylande kampsång
”En för ingen någonsin
Och ingen någonsin för nån”

Ni trodde att genom lögner
Skulle sanningen lysa klar
Men sanningen har förfrusit
Endast lögnerna finns kvar

Ni valde att följa frosten;
Tro att värme kan födas ur is
Och chockerades så intensivt
När den försatte riket i kris




En istid utan hopp om vår
Frosten frodas utav panik
Den enda vägen in i värmen
Är att klättra över lik

Det är så frosten tar oss;
Bit för bit för bit
Tills lemmarna är blå
Och huden färgats vit

Den kräver att alla ska se samma ut
För att värdesättas lika
Och att de som står kvar utanför
För evigt ska tvingas tiga


 

Vi ska infinna oss i ledet
Vi får aldrig sätta oss emot
Annars ska frosten oss frysa
Tills vi inte utgör något hot

En gång var riket lyckligt
En gång stod allt i blom
Men så korrumperades det sakta
Utav rädsla, makt, fördom

Och alla vi har litat på
Har svikit oss för frosten
De har med glädje klättrat uppåt
Genom att lämna oss på botten


 

Och alla vi har älskat så
Har tillåtit frosten ta deras hjärtan
För att förblinda dem inför misären
Och förblinda dem inför smärtan

Vi har lämnats i kylan
Ignorerats utav de nonchalanta
Lovats trygghet och värme
Sedan knuffats ut av vänner och bekanta

Alla känner vi ju någon;
En vän, en partner, en individ
Som banat väg för lindandet;
Som röstat fram denna vintertid


 

Och alla känner vi ju någon
Som önskat det som sker
Som hoppats vara bättre
Som ansett sig vara värd mer

När jag sen vilar mitt huvud;
Somnar i en stelfrusen säng
Då drömmar jag om ett rike
Kapabelt att älska igen


 






hela livet stormar


2022-11-27 @ 18:21:00






-


2022-11-19 @ 21:04:06


En gammal och väldigt kort dikt som jag skrev för många år sedan nu, men jag har alltid gillat den.






-


2022-10-04 @ 22:33:09
 






Y


2022-06-21 @ 11:16:58

"Och varje andetag som fylls med dig är som djupandning i sommarregn"






simma


2022-06-06 @ 10:31:06
 







2022-05-23 @ 11:47:21


"[...]alla drömmar jag har drömt
där jag varit någon annan
ingen av dem kan mäta sig-
med sättet din verklighet
kan lyfta mig på moln
och samtidigt äntligen
äntligen
giva fäste att stå kvar"

 






det vackraste jag vet-


2021-10-31 @ 22:59:05
 






Näckens sista dans


2021-05-30 @ 18:27:08

Jennie berättade för mig om någon podcast hon lyssnat på där de berättade om mytologin kring Näcken; framförallt (kort sagt) att om någon lärt sig spela utav Näcken så blev de trollbundna att fortsätta spela och människorna som hörde kunde inte sluta dansa utan gjorde det tvångsmässigt till någon förstörde strängarna på fiolen eller dog(?). Hursomhelst, efter det samtalet kom lite kreativitet och därmed denna dikt. Märkligt vart man kan hitta en liten gnutta inspiration.



Jag ligger hemma sjuk sedan i onsdags, negativt covid-test (tack och lov), men jag ligger ändå däckad med något influensaliknande. Rastlös och utmattad på samma gång, jobbig kombo. Urtråkigt att inte kunna jobba, eller ens gå ut en sväng. Men men, jag lagar mat, bakar och sover så jag fördriver tiden lite iallafall.






det är tyst när du är här


2020-11-04 @ 07:45:11

Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
Det är tyst för alla röster i mitt huvud slutar vråla hårda ord, för allt du säger blir deras motgift, de har liksom ingen chans
Det är tyst för att alla saker jag hatar med mig själv får dig att le
Det får dig att le när jag ser konstig ut på bild eller när håret är så trassligt att det knappt går att borsta ut
Det får dig att le när mina kinder rosas utav solen eller när jag snubblar för att jag pratar så snabbt att jag glömmer bort hur jag använder benen rätt

Jag har alltid skämts när jag skrattat
Jag har alltid skämts när jag skrattat för vecken som bildas i kinderna och för lätet jag inte riktigt kan rå för
Men du älskar det
Du älskar mitt skratt säger du, för att det gör dig glad
Hur kan det vara?
Hur kan du ta det jag hatar och göra det älskvärt?
Hur kan du ta det fulaste med mig och se någonting vackert?



Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Det är tyst för att du är morfinet mot all min inre smärta och för att dina armar kramar ur allt det mörka och för att du tar det fulaste med mig och gör det fint
Det är tyst för att ingenting hotar att döda mig
Det är tyst för att jag inte vill att någonting ska döda mig
Det är tyst för att min ångest inte har någon ammunition när du tar alla fula frön i mig och vattnar dem till blommor och gör mitt självhat till en äng
Alla saker jag hatar med mig själv får dig att le
Och jag tänker att om alla dessa saker kan få dig att skina sådär
Så måste det finnas någonting vackert i dem, eller hur?
Det måste finnas någonting vackert i allt det jag hatar, något jag inte ser i mig själv men som speglas i sättet dina läppar formas varje gång du noterar dem


Det är tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker
Det är tyst för att sättet du håller mig får alla hjärnspöken att gå rakt in i ljuset och det är tyst för att mitt hjärta äntligen slår utan att banka
Det är tyst för att jag kan andas och jag kan andas för att du är här
Det är tyst för att du vet hur högt det kan skrika inom mig och du vet hur ont det kan göra och du vet hur mycket fult jag bär men du ser på mig ändå

Det skriker när du går men det tystnar när du är här
Jag har känt mig ensammast i världen för ingen riktigt förstår hur ful jag är
Men så tittar du på alla ärr från livet jag inte ville leva, det jag tvingades existera i
Och du följer dem med blicken utan att titta bort och kanske är de inte så läskiga ändå?
Och du drar fingrarna över sprickorna i fasaden och du säger att det är starkt att vara svag och att jag är fin som är så ful och allting bara tystnar
Och jag kan höra allt du säger och ingenting inom mig avbryter dig när du pratar


För det tyst när du är här
Men inte på ett sätt som gör det jobbigt eller obekvämt
Inte en tystnad som skriker 
För du får skriken att tappa rösten så jag äntligen kan höra dig säga hur vackert det är att vara lite ful och nu ekar inte hatet för du har tagit dig in genom sprickorna och du har kanske inte lagat dem men du har fyllt dem med frön och vattnat dem till blommor och nu växer hela skogen fram genom det fulaste i mig och det påminner mig om att det finns något vackert i allt jag hatar och det är okej att vara ful så länge man förstår att det kan vara lite fint ändå


Det är tyst när du är här
Det är tyst när du är här och jag förstår inte hur du gör för att stilla alla stormar och stoppa rusningstrafiken i min kaosbeklädda hjärna
Men det är tyst

Det är tyst och jag vill att du ska stanna, stoppa alla klockor så att tiden inte rinner ut
Jag vill att dina armar ska låsa fast sig runt mig och aldrig släppa taget och fortsätta krama ur mörkret som de vrider ur en smutsig disktrasa
Jag vill att du ska hålla mig så nära att det aldrig kan skrika igen
Jag vill, jag vill, jag vill så gärna 
Att det ska vara tyst



Skriven någon gång i juli.







Tidigare inlägg