Ord från en bortkommen

Hela mitt liv har jag varit vilsen. Sprungit runt i samma cirklar, ställt samma frågor och ändå hoppats på andra svar. Desperat letat efter en upplevelse, en känsla, ett uppvaknande, något annat än de smala väggar jag isolerat mig själv i. Jag har gjort så många misstag, valt fel vägar, ibland med flit. Vad som helst för att skapa en känsla, vad som helst för att känna något alls, vad som helst som kan ge någon form utav indikation på att jag ännu är vid liv. Så många gånger som jag fått höra "inte tillräcklig" och låtit orden eka i mitt huvud tills de varit den enda sanning jag känt till. Hela jag är en repad skiva, hakat upp mig på ett enda spår, oförmögen att gå vidare, inkapabel till att börja om på nytt. När natten är som mörkast och jag kan höra mitt blödande hjärta slåss för sitt liv, när världen lagt sig till ro och varje andetag ekar mellan väggarna -det är då jag undrar. Allt. Varje tanke som någonsin avslutats med ett frågetecken slåss om en plats i mitt huvud, skriker för att göra sin röst hörd tills jag kan känna pulsen skapa högljudda vibrationer i mina öron. Men en fråga skriks alltid lite högre, en fråga är alltid där natt efter natt, den eviga frågan i återskall; Vem.Är.Jag.?. Kanske är det något vi alla undrar, eller kanske är det bara vi vilsna själar som förtvivlat letat efter svar hela livet. Hur som helst så är det en fråga som kräver svar, svar ingen annan kan ge än jag själv, men dessvärre svar jag aldrig tycks finna. Varje år runt min födelsedag blir frågan mer intensiv, rentav smärtsam. Jag vill så gärna känna av en förändring, ta ett första andetag som en förbättrad människa, och det är en plågsam insikt att allt förblir detsamma, år efter år. Vilsen. Vem är jag? Detta begär efter facit till frågan sliter mig i bitar, det är en fruktansvärd sak att sakna kunskap om. Jag vill kunna säga "såhär är jag", oavsett om det är positiva adjektiv som används för beskrivning, eller negativa. Jag vill bara veta säkert. Jag vill finna mig själv, vart jag än är, för hur ska jag någonsin kunna bli den jag vill när jag inte har en aning om vem jag är? Hur ska jag ha en chans till att forma min framtid, när min nutid är för suddig för att läsas av? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hemma någonstans, när denna vilsenhet tycks vara kronisk? Jag slits mellan att vilja ge upp, och att ge mig fan på att lyckas. Slits mellan att bara vilja vara glad, men tycka mig förtjäna smärtan. Mellan att vara utmattad men samtidigt rastlös. Denna ambivalens är dödlig. Hur ska någon annan någonsin kunna känna mig på riktigt, när jag inte känner mig själv? Jag vill ju bara veta säkert; Vem.Är.Jag.?

 

OCD/Tvångssyndrom

Jag har haft tvångssyndrom hela mitt liv, det har varit allt ifrån att inte gå på A-brunnar till att vara tvungen att ta den tredje saken i affären (och fanns det bara 2 saker kvar så kunde jag inte köpa den). När jag mår bättre så blir tvången färre och jag kan oftast stå emot, men när jag mår dåligt så får jag ont i hela kroppen och väldigt mycket ångest om jag inte följer tvångstankarna.

Nu mer handlar det mycket om att sortera saker eller ha mat på ett visst sätt; speciellt glass, ris, sallad och godis. Jag måste sortera och rätta till därför att det ger mig en känsla av kontroll, någonting jag kan styra när mitt huvud är ett kaos. Glass i bägare/skål måste jag äta så det blir helt runt med streck på (vet ej hur jag ska förklara), ris måste ligga i hög och inget får ligga ens två millimeter ifrån, sallad måste jag lägga uppdelat och det får inte ramla över på fel och godis sorterar jag in på olika sätt -oftast efter sorter eller färger (bild nedan)

Allt med papper på en sida, blågula s-märken ligger med rätt färg på rätt sida, björnarna är till och med lagda i färgordning. På första bilden ser man även lite utav godispappren som även de är sorterade i högar. Detta gör jag automatiskt när jag har mycket ångest. Felix skojade och sprang in till godiset och sa "nu ska jag röra runt allt", min reaktion var att springa efter och bara skrika rakt ut i ren panik. Känslan kan jämföras med att jagas med kniv, ren och skär panik.


De flestas fråga blir ofta "Vad gör du om det inte blir exakt som du vill då?" Svar: Jag får ångest såklart, och när det gäller mat så kan jag inte äta förrän det blir som jag behöver. Jag kämpar hela tiden med detta, det är inte direkt roligt att bli så styrd utav tvångssyndrom, det tar upp tid och energi och man blir väldigt beroende av tankarna. Har jag en dag då jag känner mig lite starkare så försöker jag stå ut, för jag vet att bli fri är en ständigt pågående proccess och jag måste alltid försöka bli av med tankarna. Man kommer inte vakna en dag och vara "frisk" utan det är målet man strävar efter och försöker uppnå genom att jobba arslet av sig. "Det är bara att du slutar" tycker många, som uppenbarligen aldrig haft tvångssyndrom eller ens mått riktigt dåligt. Hade det bara varit att sluta huxflux så hade ingen lidit av tvång, precis som med alla sjukdomar (både psykiska och fysiska). Om du bryter armen så kan du ju inte bara sluta ha en bruten arm, du måste låta den läka och sedan jobba för att återfå styrkan -psykisk ohälsa är likadant, bara att det tar längre tid.



Har ni haft tvångstankar någon gång? Vad gjorde ni?


Läs mer om OCD genom att klicka på en länk:
Vårdguiden 1177
Umo
Psykologiguiden
Wemind

"Du ser ju ut att må jättebra"

En sak som väldigt många tror om psykisk ohälsa, särskilt depression och ångest, är att det ska synas tydligt. Helst ska man ha en post-it lapp i pannan eller en t-shirt med texten "Jag mår inte bra", om man inte vill ha det så måste man gråta varenda vaken sekund eller gång på gång upprepa att man mår dåligt likt en skiva som hakat upp sig. Om man inte gör någon utav dessa saker måste man lyssna på kommentarer om att gud vad skönt att man är lycklig igen. Gärna ska dom se en några dagar senare när man inte orkar hålla skenet uppe och då får man den obligatoriska kommentaren "men du mådde ju så bra häromdagen".

Gjorde jag verkligen det?

Låt oss klara ut detta här och nu; Jag kan gå 10 månader i sträck och vara fast i ett depressivt skov, då menar jag inte att jag gråter ibland när jag kollar på Disney och är lite trött, utan då menar jag att jag är deprimerad. Jag har inga krafter, drar mig undan från allt och alla, har svårt att gå ur sängen, glömmer att äta, får skeva sömnvanor (som att sova hela tiden eller bara sova några timmar vartannat dygn t.ex.), har ont konstant både psykiskt och fysiskt, darrar i händerna/armarna nästintill hela tiden p.g.a stress, får kraftiga panikångestattacker då jag får minnesluckor och/eller svimmar, växlar mellan att vara hysterisk utav gråt och att vara totalt apatisk, känner mig alltid ensam, blir extremt känslig (kan gråta för att någon tittar på mig och jag känner mig ful). Med andra ord så mår jag jävligt kasst.

MEN

Detta betyder inte att jag aldrig har bra dagar, för även i mina absolut kämpigaste perioder kommer det någon dag då och då, när livet känns helt okej. En dag då jag får energi nog att kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting, en dag då jag städar hela lägenheten samtidigt som jag dansar till min favoritmusik, en dag då jag vill hitta på saker och hör av mig till vänner och familj, en dag då jag kan gå till affären ensam utan problem eller ta bussen till stan. En dag då jag är som vem som helst.

"Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti"

Men jag är bra på att dölja när jag mår dåligt, och kan många gånger se ut som att jag har en jättebra dag, fast jag egentligen har bitit sönder min tunga för att inte skrika av all smärtsam ångest. Det är nästintill omöjligt för andra runtom att se skillnaden på när jag bygger upp en glad fasad, och när jag faktiskt är glad på riktigt. Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti. Någon kan verka som den gladaste människan på jorden, bara för att gå hem och ägna natten åt att skrika in i en kudde för att kämpa mot sina självmordstankar.

"Se mig bara som jag är för stunden"

Jag förväntar mig aldrig att någon ska se skillnaden på falskt och äkta leende, efter att ha levt cirka 16 utav mina snart 22 år med att lära mig dölja det så kan jag inte klandra någon för att inte se skillnad, det vore ju bara dumt. Så jag skriver inte detta för att på något sätt hacka på de som inte ser, jag vill bara få er alla att förstå att utsidan inte alltid speglar insidan, och att någon som är fast i långvarig depression kan ha bra dagar utan att depressionen faktiskt är över. Jag kan må riktigt bra i 5 timmar, och den 6:e timmen ligga hyperventilerande och skaka. Så om ni träffar mig en dag när jag är glad, och sedan träffar mig nästa dag och jag mår kasst -snälla påpeka inte att jag "var så himla glad häromdagen", för tro mig jag vet det. Och mitt i ångesten hatar jag mig själv för att jag inte kunde hålla fast vid glädjen, jag har så dåligt samvete över det att det gör fysiskt ont. Uppskatta gärna när jag är glad, men håll det inte över mitt huvud när jag mår dåligt igen. Se mig bara som jag är för stunden och ha förståelse för att jag kämpar varje sekund.


Ett konkret exempel; Dessa bilder tog jag häromdagen, jag hade gjort mig i ordning och tänkte ta några selfies då det var ett tag sedan jag tog någon. Jag ler och ser glad ut, eller hur? Ser ni att luggen hänger över ena ögat på alla tre bilderna? Vet ni varför? Därför att jag hade så jävla mycket ångest att det ögat var överfyllt utav tårar. Jag lyckades ta några bilder innan det andra ögat blev tårfyllt det med. Men tittar man på bilderna så ser jag glad ut, helt vanlig. Hade jag inte berättat nu att jag egentligen mådde skit när de togs så hade ni aldrig gissat det. Och så är det med psykisk ohälsa, man kan aldrig veta säkert hur någon mår.

 
 

För alla oss som är ensamma tillsammans

Fina blogg.se har listat 20 bloggare som delar med sig av sin sjukdomskamp, och jag har fått äran att vara en av de 20. Jag skriver ju, som ni vet, en del om min psykiska ohälsa, och jag älskar att blogg.se väljer att uppmärksamma detta. Förutom psykisk ohälsa finner vi i listan bland annat muskelsjukdomar, ätstörningar och bröstcancer, och allt är lika viktigt att prata om! Jag personligen har en förmåga att känna mig väldigt ensam, och att då kunna läsa historier av människor som går igenom liknande saker -det hjälper mig. Jag kan inte bota alla sjukdomar hur gärna jag än vill, men tillsammans kan vi bota ensamheten, och det är ett stort steg på vägen.

Listan kommer att publiceras på startsidan den 3 maj, men redan nu kan ni se den HÄR
Tack blogg.se, för att ni hjälper oss bota ensamheten! ♥





"Uniqueness prohibited"

 

Konsten att knapra piller.

Detta är ett väldigt långt inlägg, har ni ej orken till att läsa så scrolla förbi.

Jag ska prata lite om att bli iproppad mediciner man ej borde, vikten av att stå på sig och lite allmänt om psykvården. Notera att detta är mina personliga erfarenheter och åsikter och att det jag upplevt ej stämmer för alla. Medicinering är jättebra när det fungerar då det räddar liv, och jag är oerhört tacksam att psykvården finns. 



"Men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin"

Jag har alltid haft svårt att hitta mediciner som fungerar, ett fåtal har varit alldeles för svaga och då inte gjort någon som helst skillnad, men de flesta har jag blivit fysiskt sjuk utav, vissa allvarligare än andra. Listan över de mediciner jag provat är lång, tillräckligt lång för att min nuvarande läkare skulle rycka till första gången hon scrollade igenom den och sa "men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin" -då kanske ni förstår hur känslig jag är för mediciner. Det ännu större problemet är väl att jag egentligen inte vill medicinera, men verkligen skulle behöva, speciellt i mina olika episoder.

Men en tidigare läkare jag hade var medicingalen, och då menar jag GALEN. Alla problem skulle lösas med piller efter piller (trots att jag är en s.k "beroendemänniska" och egentligen inte borde ta någonting som har risk för beroende, om det är akut ska det tas under strikta regler och i små doser med regelbundna återkoller). Hon lyssnade aldrig någonsin på vad jag sa, jag tror att under dom år jag gick hos henne fick jag aldrig säga en hel mening. Ett tag åt jag ett helt gäng mediciner samtidigt, vilket inte var speciellt bra för mig. Jag kände mig som en laglig knarkare.

Bildkälla: google.se

För några år sedan åt jag Concerta som är ett narkotikaklassat läkemedel och kan ges vid ADHD-diagnos. Jag hade haft problem med just Concerta tidigare (när jag var 15 år) och därför slutat, bl.a då den ökat ångest, rastlöshet och ilska, gav mig full mättnadskänsla vilket bidrog till ätstörningar, framkallat häftiga kräkningar och hjärtklappning med mer. Som ni förstår är detta inte en medicin jag borde äta, man behöver inte vara läkare för att förstå det. Men hon satte mig på 54mg på morgonen och 18mg till lunch. När jag berättade att jag fick abstinenssymtom som vid nikotinberoende och började må allt sämre valde hon att öka på med ytterliggare 18mg till lunch, istället för att ta bort medicinen. Kan tillägga att enligt FASS är den högsta rekommenderade dagliga dosen 54 mg. Jag vägrade självklart ta den mer.

Orörlig i flera timmar

Samtidigt som Concertan så åt jag även en medicin som heter Quetiapin, en medicin jag inte alls mådde bra utav. Jag skulle ta 200mg varje kväll, en stund innan jag skulle sova. Jag tyckte att det lät som en hög dos att börja med för mig som inte riktigt tål mediciner, så jag tog en fjärdedel. Tur var väl det. Jag blev väldigt dåsig tills det att jag somnade, och vaknade igen ca 15 timmar senare. Jag vaknade och var så jäkla kissnödig, ni vet så man bara vill rusa till toaletten, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens lyfta mina händer. Självklart drabbades jag utav panik, jag ville ringa någon och be om hjälp, men telefonen låg på mitt nattduksbord och jag kunde inte ta den. Jag hade en klocka på mitt nattduksbord som visade att klockan var 12, vilket betydde att ingen skulle vara hemma på åtminstone 5 timmar. Så där låg jag, tills klockan var cirka 17:30 då min mamma äntligen kom hem; hon ropade och undrade varför jag ej svarat i telefonen alls, och jag bara skrek rakt ut. Hon kom springandes upp till mitt rum och fick hjälpa mig att ta mig till toaletten. Efter ett tag kunde jag röra mig igen, men varje millimeter kändes som att kroppsdel efter kroppsdel skulle explodera. Det tog 1-2 dagar innan smärtan försvann. Även detta tog jag upp med min läkare, som sa att jag måste fortsätta ta den och absolut måste ta 200mg.

"Får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?"

Där och då fick jag nog, så jävla jävla nog. Jag hade aldrig höjt rösten åt henne eller ens varit otrevlig, men nu blev jag totalt vansinnig. Jag skrek åt henne att hon var dum i huvudet, frågade om hennes uppdrag inom psykvården var att mörda sina patienter och vrålade "får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?". Det mötet slutade med att hon tyckte jag var instabil och borde läggas in, samt skrev ut ännu fler mediciner. Jag insåg att det var lönlöst, och bytte läkare samma dag.

Jag gick till denna läkare i flera år, trots att jag redan vid första mötet avskydde henne. Våran personkemi var mer en giftig gas och det var bara en tidsfråga innan det skulle explodera. Detta kände jag under den allra första timmen jag satt i ett rum med henne, ändå fortsatte jag gå till henne. Varför? Jag kände mig elak. Jag fick dåligt samvete och trodde att hon skulle bli ledsen om jag bytte läkare. Jag kände andra som gick till samma läkare och där det fungerade jättebra, så på något sätt fick jag för mig att jag var konstig. 

"Ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt"

Men vad är det egentligen för konstigt att byta läkare när det ej fungerar? Om vi har en partner där personkemin inte stämmer så gör vi slut, har vi bekanta där det inte fungerar så umgås vi inte, men det ska behöva kännas jobbigt att vi vill att den som ska hjälpa oss ta livsviktiga beslut för 200:- per tillfälle ska fungera med oss? Varför ska jag betala 200:- för att någon ska göra mig osäker och arg, är det inte då bättre att jag går till någon som faktiskt hjälper mig?

Det är så oerhört viktigt att stå på sig, speciellt inom vården. Jag har många gånger känt att "ingen kommer ju ändå tro på mig" eller "dom kommer ju bara tycka att jag är helt störd", men ändå har jag inte backat. Ingen känner mig bättre än jag, så ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt. Hade jag inte vägrat ta alla de mediciner jag fick utskrivna så skulle min kropp brakat ihop fullständigt, det kan jag lova er. Men när jag ringde min sköterska för att tala om att jag ville byta läkare (och berätta varför) sa hon "men hon är en jättebra läkare, en av de bästa vi har! Har du verkligen gett henne en ärlig chans?". Jag kände inte alls för att diskutera och argumentera kring något jag har fullkomlig rätt till, så jag sa bara "ändra min läkare eller så sätter jag aldrig foten hos er igen, så är det bara".

Jag har varit med om en del skit inom psykvården, saker som fått mig överväga att ge fan i att gå dit igen. Men jag går dit. Jag behöver hjälp och det vet jag, och jag vet även att för varje rötägg finns det någon som faktiskt vill hjälpa. Jag har haft en hel del psykologer genom livet, bra som dåliga, men jag försöker minnas de bra. De som fått mig inse viktiga saker, de som lyssnat och gett uppriktiga råd, de som kallat mig intelligent och sagt att jag faktiskt hjälpt dom förstå andra bättre. De som hjälpt mig att leva. Ja, det finns en jävla massa saker som skulle behöva förbättras inom psykvården, och ja det kryllar utav människor som inte överhuvudtaget borde arbeta i närheten utav levande varelser. Men det kryllar också utav personer som ägnar sina liv åt att rädda andras, och de får aldrig bli bortglömda. 

Slutsatser: 1) Stå alltid, alltid, a l l t i d  på dig  2) Ta inga mediciner du inte känner fungerar  3) Byt läkare/psykolog om du ej trivs  
4) Psykvården är viktig   5) Men du själv är ännu vikigare



 















"Pink elephant in the room"


#HappiChallenge  //  46x38 cm

Jag har lagt denna och även den förra tavlan under kategorin "Psykisk Ohälsa" (och såklart "Similar to art"), detta därför att de är mitt sätt att hantera ångest och panik, men även därför att de representerar någonting särskilt för mig.

"Hör min tystnad" (den förra) är för mig att ha så mycket man vill och behöver säga högt, skrika ut så alla hör -men inte kan. När jag mår riktigt dåligt vill jag mer än allt bara få lätta på trycket och prata med någon, gråta ut i någons armar och låta allt som gör ont rinna ut med tårarna, men det är så jävla svårt. Miljarder saker som snurrar i huvudet, men väldigt, väldigt få som faktiskt kommer ut. Så ibland önskar jag att någon kunde höra de extrema skriken av att inte säga någonting alls.

"Pink elephant in the room" är för alla hundratals gånger jag känt hur folk tippat på tårna runtom mig, rädda att råka nämna någonting om att må dåligt. Alla vill fråga saker, prata om det -men ingen törs. Som man säger "ska vi bara undvika elefanten i rummet?" när det är ett obekvämt ämne alla vet om men låtsas inte riktigt finns. Ibland har jag känt att jag är det där ämnet och istället för att folk ska fråga mig det dom undrar, så har det blivit en obekväm stelhet.

Så, där har ni historierna bakom mina två senaste kreativa utlopp.

Bröst, tuttar och boobs

Häromdagen satt jag och Lizzie i ett av våra dagliga "deeptalks" när vi kom in på ett halvt uttjatat men alltid aktuellt ämne; Bröst. Vi diskuterade det länge och väl, och pratade om hur olika man behandlas beroende på sin bröststorlek. Det låter ju helt osannolikt, men så är det. Många tror att personer med större bröst blir behandlade bättre (fått höra det så jäkla många gånger), men jag skulle vilja påstå att det är helt tvärtom. Jag ska förklara.

Jag kom in i puberteten rätt tidigt i jämförelse till mina vänner, och med puberteten kommer ju ganska snart bröst. När jag var 10 år skämdes jag över att vara tvungen till att använda topp (man använde inte bh då, det var ju ännu mer skämmigt), de flesta andra behövde det inte även om många ändå använde det. När jag var 11 år fick jag köpa min första bh, en topp blev inte tillräckligt för att "keep the ladies in place" så att säga, så det var bara att välja mellan bouncyboobs eller bh. Redan då tog sig personer friheten att kommentera mina bröst, och jag började bli obekväm i tajta kläder. Kan ni förstå hur vidrigt det är att man som 11-åring ska behöva skämmas över något hälften av världens befolkning har?

"Alla ägde min kropp förutom jag"

På högstadiet blev det dock ett helvete. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och speciellt över min kropp, vilket resulterade i ätstörningar. Vet ni något konstigt? Oavsett hur mycket vikt jag tappade, oavsett hur mycket jag svälte mig själv -så fortsatte brösten bara växa. Dumma jävla skitbröst. När jag var 14-15 år hade jag 65E i bh-storlek, det fanns inte ens att köpa här i stan så jag fick ta bhar i 70-75E och sy in. Självklart kryllade min skola utav människor som ansåg det vara deras rätt att både kommentera (gärna skrika så alla hörde) mina bröst och det hände väldigt många gånger att personer tyckte det var okej att klämma på dom helt utan tillåtelse. Alla ägde min kropp förutom jag.

Under hela min högstadietid gick jag aldrig någonsin 1 endaste dag i skolan utan att folk skrek och viskade bakom min rygg, framförallt om min kropp. Jag gick 9 av 10 gånger runt i för stora mjukiskläder, ändå ropade folk sexuella saker åt mig, så att kläderna skulle ha någon betydelse är rent skitsnack. Jag minns en dag när jag var upprörd över min dåvarande pojkvän, jag sprang upp för trappan i skolan och ovanför på en bänk satt ett gäng killar. Dessa killar ropade alltid saker, och hade både tafsat och spridit falska rykten om mig. Jag hade på mig för stora mjukisbyxor uppvikta så anklarna syntes, ett par vita sneakers, och en stor luvtröja min mamma använde när hon var gravid. När jag går förbi killarna ställer sig en upp, tar fram en 20-lapp och kastar på mig samtidigt som han högt och tydligt säger "där har du din timlön gumman". Hans tuffa vänner skrattade. Jag trodde jag skulle kräkas. Jag tog tag i hans tröja och tryckte hårt in honom i skåpet så hans huvud dunkande till, gav honom ett knä mellan benen och sa "såna som du ska inte kunna föröka er". Gissa vem som fick sitta i möte hos rektorn den dagen för att få varningar om avstängning? Inte fan var det han iallafall.

"Jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren"

Jag ville inte gärna visa hur ont alla kommentarer gjorde, så på min blogg försökte jag verka obrydd och rentav stolt över mina bröst. Jag tänkte att om jag stod på mig så skulle folk tröttna på att säga saker, jag försökte ta tillbaka min kropp, jag ville ju inte att de skulle ha makt över mig. Så blev det ju inte riktigt. Min blogg svämmade över utav sexuella kommentarer, fler och fler rykten spreds. Folk kom fram i skolan och konfronterade mig över alla de rykten om att jag skulle ha haft sex med en jäkla massa killar, när jag i själva verket då bara hade haft sex med en enda person. Men när jag försökte försvara mig och berätta sanningen så trodde dom flesta inte på mig. Jag var ju trots allt bara en dum, uppmärksamhetssökande bimbo i deras ögon, jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren.

Oftast så sa jag faktiskt ingenting när folk viskade bakom min rygg eller skrek efter mig, jag stod upp för mig själv ganska bra annars men just när det gällde mig kropp så kände jag mig så jävla liten. Det var inte förrän jag träffade Felix som jag tog tillbaka makten. Alla andra killar var bara intresserade av min kropp, medan han ville känna mig på riktigt. Han kallade mig smart, rolig, intressant -istället för bara snygg, sexig, knullbar(ja, det är ett ord killar använde, så fruktansvärt äckligt). Det gav mig en självkänsla jag aldrig haft; Jag var inte något, jag var någon.


Vi måste sluta definera och kritisera varandra efter hur vi ser ut, sluta trycka i oss själva och varandra att någon är mer eller mindre värd på grund av ett utseende. Att passa i ett kroppsideal borde aldrig vara högre prioriterat än att vara en bra person. Aldrig någonsin.

Bildkälla: google.se

Har ni några åsikter om detta? Dela gärna med er!

"Hör min tystnad"


#HappiChallenge  //  46x38 cm - Denna gjorde jag precis färdigt, gillar att den ser så slarvig ut (även fast det tog ett par timmar haha)


Idag har jag, förutom målat, umgåtts med mina kära systrar. Vi har haft mys hos mig. Nu har Natta åkt hem till skogen och Sabina är påväg tillbaka hit så ska vi fortsätta ha mys. Önskar er alla en fortsatt fin tisdag♥

Q/A - Diagnos?

Q: Har läst din blogg ett tag nu och undrar över din psykiska ohälsa om det är någon diagnos du har eller vad det är som gör att du mår så dåligt i perioder. Kram <3

A:
Hej! Ja, jag har flera diagnoser men anledningen till att det går i så kraftiga perioder är Bipolär Sjukdom. Jag har haft depressiva och maniska episoder hela mitt liv i stort sett, men de har blivit mer och mer kraftiga desto äldre jag blivit. Förr hade jag väldigt, väldigt korta maniska episoder och inte alls lika uppenbara, mer hypomaniska, det är först nu som de blivit så pass starka att jag själv och andra anser det allvarligt. Jag brukar även ha en "neutral" period mellan de olika episoderna, då jag är jag liksom. Jag har dock nu, för första gången, kommit in i en så kallad blandepisod, som innebär att jag har både och; just nu är jag deprimerad med kraftig ångest under dagarna och manisk på kvällar och nätter. Som ni kanske förstår då så har jag inte fått så mycket sömn de senaste veckorna. 
De olika episoderna pågår nästan alltid under längre tid för mig, vissa har ju bara några veckor, men mina depressiva episoder håller i månader i sträck, den förra 9 månader och denna än så länge sedan november förra året (6 månader). Min senaste maniska period varade i lite mer än 3 månader. Mitt största problem är väl att jag ej kan medicinera då jag inte tål någon medicin alls (tro mig, har provat fler än ni kan räkna till), så får kämpa "på egen hand" vilket många gånger är nästintill omöjligt.

Du kan läsa om Bipolär Sjukdom genom länkarna nedan:
1177.se
Hjärnfonden
Manodepressiv.se

















 


Ett viktigt serietips

Jag har precis sett klart denna serie (13 avsnitt) och jag vill verkligen tipsa om den. Denna serie skildrar viktiga saker såsom självmord, sexuella övergrepp och våldtäkt, missbruk och flera former utav mobbning på precis rätt sätt; Nära, obehagligt och väldigt smärtsamt. Jag grät minst en gång per avsnitt, det var oerhört jobbigt att titta, skådespelarna och crewet bakom har gjort ett så otroligt bra jobb att man bokstavligen känner smärtan. Men trots att det är smärtsamt, så rekommenderar jag er alla att se den, därför att den är så viktig. Jag tror nästan allra mest för föräldrar, framförallt till tonåringar, då dom flesta inte förstår eller ser hur kämpigt det kan vara.

Det finns även "13 orsaker varför - Bortom skälen" att se på Netflix, där skådespelare, producenter och experter inom psykisk ohälsa diskuterar serien, specifika scener och de ämnen som tas upp. Även detta tycker jag är viktigt att se på.

 


 

Tack för allt

För mer än 6 år sedan var jag 15 år och nykär, störtförälskad faktiskt. Jag hade hela kroppen fylld utav fjärilar, en ständig längtan efter din närhet. Men jag var inte trygg, tvärtom så var jag livrädd. Hade någon frågat mig för 6 år sedan om jag trodde att vi skulle hålla ihop, hade jag sagt nej utan att tveka. Inte för att jag inte ville vara med dig, och inte för att jag inte älskade dig. Utan därför att jag var helt säker på att om någon fick se alla mina sidor, skulle jag aldrig bli älskad igen. Att någon skulle acceptera och tycka om mig precis som jag var, det fanns inte ens. Självhatet, osäkerheten, rädslan -det åt upp mig, jag övertalade mig själv att du inte tyckte om mig, att det var något slags sjukt skämt. Vissa gånger när du sa att du älskade mig så blev jag nästan arg, hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag förstod inte varför någon som du, ville vara med mig. Du, som var den snällaste människan som fanns, som ingen hade något ont att säga om, som alltid ställde upp för alla och kunde få alla att skratta. Du, med dina bruna ögon som kunde få vem som helst knäsvag. Du, som var så perfekt en människa kan bli. Vad fasen såg du hos mig, som bara var...jag?

Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.

Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.

Jag älskar dig
Då, nu, förevigt
 


POSITIV IDAG

Idag har jag fått en paus från den hemska ångesten som minst sagt torterat mig till det extrema den senaste tiden, för idag har jag haft en BRA dag, en UNDERBAR dag till och med! Jag har inte gjort något annorlunda så, jag har inte vunnit på lotto eller räddat ett liv, men denna dag har varit helt fantastisk. För någon som lever med konstant oro i magen, som grubblar över precis exakt allting, som oftare har kroppen full av ångest än får vara utan, som har dåligt samvete över att man inte är mitt i krigen och räddar liv(ja, när jag mår dåligt så lägger jag verkligen hela världen på mina axlar), som drabbas av så kraftiga panikångestattacker att det stundvis kan svarta för ögonen, som är skrämmande duktig på att kritisera och nedvärdera sig själv. För någon som varje dag kämpar mot sin psykiska ohälsa -så är en dag med lättnad i bröstet och ärliga skratt betydligt större än att vinna på lotto. Man får en chans att andas, en chans att se allt det underbara man omges av, en förståelse för hur jäkla stark (och envis!) man är, och hjärnan får vila. Jag skriver mycket, har en liten anteckningsbok som jag alltid har i fickan för att kunna få ur mig mina tankar och känslor när dom blir svåra att hantera, och för mig är det så himla viktigt att även dokumentera dagar som denna när livet är jävligt najs ändå. För jag vet att jag kommer sitta där på botten igen, kanske om en timme, kanske imorgon eller kanske om ett år -och när jag gör det behöver jag kunna påminna mig själv om att hur ont allt än gör så kommer det dagar då jag verkligen njuter av livet. Och hur få dessa dagar än är, så väger de på något sätt tyngre än alla de dåliga. Jag överlever de mörka dagarna, för att få uppleva mina ljusa.

Visst blev den här bilden rätt fin? Tog en bild jag tagit på fåglar i himlen, la ihop med en bild på vatten och voilá. Jag gillar den.


Kommer ännu ett positivt inlägg snart, fyller på med lite positiv energi medan jag kan haha!

Åt helvete

Idag är en sådan dag då allt kan dra åt helvete, precis exakt allt. Många sådana dagar senaste tiden men skit ska väl skit ha antar jag. Så orkeslös och trött men kan aldrig sova, ångestfylld och arg och bara trött på allt. Vill låsa in mig under jorden, gå i ide ett år eller två. Slippa tjat, tjafs, måsten, krav, människor, allt. 99% av min vakna tid vill jag bara bli lämnad ifred, få vara ensam med mina känslor utan någon som kollar snett, utan höga suckar som indikerar på att man är en börda, utan ord som saknar betydelse, utan alla lögner förklädda i milda sanningar, utan den konstanta rädslan för att bryta samman och visa mörkret som stryper ens själ. Idag tänker jag skita i allt, precis allt. Tänker inte träffa någon, tänker inte göra något, tänker inte bry mig om ett piss. Idag stänger jag av allt och vilar hjärnan.
 
 

A GIRL LIKE HER -filmtips

Igår såg jag filmen A Girl Like Her och jag tyckte att det var en väldigt bra film. Den är inspelad som en dokumentär, vilket jag tycker gör den bättre. Filmen handlar framförallt om Jessica och Avery, två jämngamla tjejer som går i samma skola. Jessica är den blyga och tillbakadragna med endast en vän, Brian. Avery är skolans populäraste tjej, som alla hälsar på i korridoren och ser upp till. Men för Jessica är Avery en mardröm. Avery har bestämt sig för att förstöra livet för Jessica, genom elaka ord, hot, knuffar och så vidare. Hon är på Jessica hela tiden, överallt, och trakasserar henne. Tills Jessica inte klarar mer.

Denna film är väldigt tung att se, tycker jag, men borde vara obligatorisk att se när man är skolungdom. Helst av allt borde skolorna visa den för alla första veckan av högstadiet, och sedan gå igenom hur man upplevde filmen och vad man tar med sig. Den är viktig då den visar konsekvenserna som alldeles för ofta sker vid mobbning, den visar smärtan för offret och rädslan för familjen. Den visar också ur mobbarens synvinkel, vilket jag också tycker är bra, skulden och skammen att ha krossat en annan människa. Som sagt, en väldigt bra film som borde ses utav alla.


Filmen finns att se på bland annat Netflix.

HP

"Anxiety and depression is all in your head"

Måla under ångest.

Ibland (definitivt inte alltid) känner jag att jag är påväg att få en ångestattack, oftast drabbas jag då utav panik då min ångest alltid är frukansvärt stark. Idag provade jag något nytt; När jag kände att hjärtat började rusa och paniken smög sig på så tog jag fram mina färger, rev ut ett papper ur en scrapbook och började måla. Jag målade mig igenom attacken. Istället för att slå sönder händerna i väggen, dunka huvudet i en dörr eller mycket värre saker, så lät jag känslorna gå ut genom färgerna. För er är denna bild ingenting, för mig är den något enormt. Detta är min ångest på ett papper, och ett bevis på att jag denna gång tog kontroll över paniken. Jag kan inte förklara villken stor grej detta är för mig, men ni som lider utav grov panikångest vet nog vilken känsla det är att, om så bara för trettio minuter, övervinna ångesten. Jag känner mig just nu..lugn. Trött, fast på ett bra sätt. Jag ska inte skriva en massa mer om detta nu, jag ville bara dela med mig av denna starka känsla. Ta hand om varandra.

/////

När själen trasats sönder fullständigt, vad finns det då kvar?

02:41

Vem bryr sig, egentligen?

I've been fighting the same old war

Against a disease without a cure
Been holding on for so long, for so long, for so long
I've been wishing upon a star as my universe falls apart
I feel so far from the sky as my dreams are flying by
And they say it's a battle that can't be won
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0