Ligger här, omringad utav mörker i en stor säng. Inte ens gått ett dygn sedan jag träffade Felix, trots det kan jag inte låta bli att längta efter den trygghet hans armar alltid ger; känslan av att inte ens mitt eget huvud kan dra ner mig så länge det ligger mot hans hjärta, känslan av att ge någon all sin kraft utan att bli svag. Många skulle nog kalla mig beroende utav honom, och jag håller med. Men varför används 'beroende' som ett fult ord? Om min starkaste drog är en människa som får mig att känna mig komplett, hur kan det då vara något dåligt? Hur kan beroendet utav en glädje vara negativt? Och om kärlek är en drog, är det då verkligen något hemskt att älska det varma ruset kärleken ger? Jag vet att man brukar säga att kärlek förblindar, men denna kärlek får mig att se klarare än någonsin, jag ser mig själv med öppna ögon. Personen jag en gång blev från tidigare kärlekar, är helt annorlunda från den person jag blivit utav denna. Jag har förlorat mig själv fullständigt i en annan människa. Men om man aldrig gillat personen man var, är det då verkligen negativt att förlora sig själv? Borde man inte se det som en chans till att bli någon man faktiskt vill vara, istället för den man alltid blivit? Kanske måste man, likt fågel Fenix, brinna upp fullständigt för att någon gång födas på nytt ur askan från ett tidigare liv. Han gör mig knäsvag och för första gången i mitt liv har jag tillåtit mig själv att falla handlöst. Jag lägger mitt hjärta i hans händer och litar på att han kommer hålla det varsamt. Kanske kommer han en dag krossa det, eller bara ge det tillbaka. Vad som än händer så kommer jag inte att ångra mitt val, för oavsett om det kommer göra ont i framtiden, så formar hans händer mig till precis den jag vill vara nu; Hans. Aldrig trodde jag att ge bort en så stor del av mig själv, var det som skulle göra mig hel.

 

 

Jag uppdaterar dåligt här och det vet jag, men jag tänker inte ursäkta mig för det, för jag känner inte riktigt att bloggen är någon prioritering i min vardag just nu. Sanningen är den att jag kämpar så in i helvete för att ens kliva upp ur sängen varje dag, vissa dagar spenderar jag stirrandes i väggen, andra klarar jag att gå ut och göra enklare saker utan att bryta samman fullständigt. Jag har gått i DBT-grupp ett tag, har regelbundna möten på psykmottagningen, försöker hålla det minimala hoppet vid liv. Fick ny medicin (igen) som jag blev fysiskt sjuk av (igen) så den togs bort och min läkare vågar inte skriva ut någon mer medicin om jag inte läggs in, vilket jag totalvägrar. Ångesten verkar ha kommit för att stanna denna gång, och jag börjar acceptera det faktum att glädje är en simpel illusion. Snart är julen här och jag försöker tycka att det är roligt -att övertyga andra om det är enkelt, att övertala mig själv tycks vara omöjligt. Självhatet sitter som ett skal på min kropp, låter ingen komma in och ingenting komma ut. Försöker öppna mig, men det skapar bara mer ångest och orken finns inte riktigt där. Har försökt vara en bättre människa, tänkte att om jag bara kunde vara tillräckligt bra så skulle jag kanske sluta straffas för något jag inte vet att jag gjort. Men det är uppenbart att mina läppar inte är gjorda för att le. Jag får acceptera det.

 

 

Living with the uncertainty
That I'll never find the words to say
Which would completely explain
Just how I'm breaking down

Jag satt och skrev en lång text i ett dokument, som jag alltid gör när jag inte mår så bra och behöver få det ur mig. Jag har haft en riktigt kass dag, har börjat med en ny medicin och jag misstänker att jag som vanligt inte tål den då jag inte alls varit pigg idag. Efter att ha skrivit i nästan en timme kom jag att tänka på min mamma och min extrapappa Pelle, och helt plötsligt blev jag alldeles varm i kroppen. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, men har du någonsin haft någon som håller om dig och... det är allt? Det behövs inget mer, du känner dig direkt trygg, som att ingenting kan bryta ner dig så länge du är i deras armar. Oavsett om ni bråkar och du får skäll, oavsett om du är vrålförbannad och rentav ber dom dra åt helvete, så sitter den där kramen ändå kvar. Och på något sätt kan du fortfarande känna värmen från den, oavsett hur kall världen är runtom dig. Det är som att oavsett hur ensam du än kan känna dig, så har deras villkorslösa kärlek satt sig fast i varje cell i din kropp och när du bara vill ge upp allt så får du på något sätt styrka att kämpa på lite till. Som att deras kärlek är bränslet till din livslåga.


Jag är så obeskrivligt tacksam, för att ni står ut, för att ni lyfter mig, för att ni finns. Jag älskar er. Jag kanske inte säger det tillräckligt ofta, men jag känner det varje dag.

Under fredagskvällen i förra veckan utfördes ett flertal terrorattacker i Paris -129 människor uppges ha omkommit och cirka 352 fick föras till sjukhus. Efter det har sociala medier svämmat över utav människor som vill visa medlidande med hashtagen "prayforparis", och på facebook kryllar det av människor som lagt in franska flaggan i sin profilbild. Jag minns i somras när flyktingströmmarna tog verklig fart; hela Sverige var "skakat", det var fruktansvärt med den lilla treåriga pojken som spolats upp på en strand i Turkiet och alla hashtagade "prayforsyria". Men nu hände något, enligt alldeles för många, "värre"; terrorismen har nått västvärlden och dess attentat har då skördat 129 liv (att det uppskattningsvis under tre år dött i genomsnitt 274 personer per dag, vilket ger cirka 100.000 döda per år, i Syrien är inte alls lika hemskt längre, västländska är viktigare). Västvärlden är satt i skräck. Jag fick en notis från Aftonbladet att en efterlyst terrorist gripits på ett asylboende i Sverige. Flykting-hatet strömmar in överallt, helt plötsligt är alla flyktingar farliga terrorister som tänker ta över Sverige och begå massmord. Såklart att om någon flykting är terrorist så måste ju alla vara det, eller hur? Precis som alla svenskar helt plötsligt blev våldsamma våldtäksmän när Hagamannen började härja, visst? Och precis som alla norrmän är terrorister eftersom Anders Behring Breikvik är det, inte sant? Ni är så jävla noggranna med att själva inte bli dragna över samma kamm, men när det gäller andra är ni förbannat snabba med att generalisera. 

Idag kom ytterliggare en notis från Aftonbladet, denna gång uppges beväpnade jihadister ha gått in på ett hotell i Malis huvudstad Bamako; minst tre personer har dödats och cirka 170 människor hålls gisslan. Kommer ni nu ändra era profilbilder till Malis flagga? Kommer ni börja hashtaga "prayformali"? Kanske, i alla fall tills nästa sympati-hashtag översvämmar era sociala medier och ni hoppar på den trenden. Ni vill verka som goda medmänniskor på nätet, men i det privata kan jag fan svära på att minst 70% av er någon gång senaste månaden suttit och irriterat er på flyktingströmmarna och jag är helt säker på att 90% av er aldrig har lagt en krona eller ägnat en minut åt att faktiskt hjälpa till.

Men vad händer när erat älskade lilla landet lagom faktiskt får bomber släppta på hustaken, när beväpnade organisationer skjuter era vänner? Ska ni då sitta på era arslen och hålla tummarna för att det inte är eran familj som sprängs i småbitar, att det inte är eran mor/far/son/dotter/syster/bror som får halsen avskuren på öppen gata? Nej, då kommer ni fly. Ni kommer skrapa ihop era sista kronor och försöka fly för era liv. Ni kommer åka osäkra båtar över farliga hav, sova på kartongbitar på någon strand i ett annat land, gå många mil utan mat eller vatten. Ni kommer göra allt för att ta er någonstans där ni kan känna er trygga, precis som flyktingarna idag. Vi kan ju bara hoppas att människorna där tänker göra mer än ni.

Exempel på bra organisationer att skänka till (klicka på ett namn för att komma till sidan);
UNHCR

 

 

Igår var jag också hemma, träffade Anna en stund och sedan kom Alva till mig. Massa mysigt prat och god tacos. Guld värt.

Läkaren bad mig att förklara det. Ångest. Hur kan man få någon som aldrig känt det att förstå känslan? Dom flesta har någon gång känt rädsla, sorg, ilska, panik, oro och utmattning. Men tänk er att alla dessa fruktansvärda känslor exploderar inom er på samma gång. Tänk att alla dessa känslor, som var för sig är hemska, trycks ihop och sedan spränger erat hjärta och själ. Lämnar, förutom tomhet, endast trasiga spillror efter sig. Som att någon våldtagit ens själ och lämnat den söndertrasad i mörkret. Efteråt skäms man, för att man varit svag. För att man inte kunde kämpa emot, för att ångesten var starkare. Och det enda man verkligen, verkligen kan tänka på är att få hamna under jord. Att befria sig själv från smärtan. Men man gör det inte, och han undrade varför, läkaren. Kanske finns det, långt inom mig, en liten gnutta hopp kvar. Men mest är det på grund av dom jag bryr mig om, jag vill aldrig att de ska känna dom vidriga känslor som jag känner. Jag bär hellre på smärtan själv än lägger den på någon annans axlar. Jag stoppar i mig mina receptbelagda mediciner, som panodil fast för själen. Och hur stor min dödslängtan än är, så är min kärlek till mina närmaste större. Så jag fortsätter kämpa, haltar fram genom det eviga mörkret. Då och då kommer någon med en fackla, lyser upp vägen och får mig att se vart jag sätter mina fötter. Går bredvid mig och gör vägen lättare att vandra. Och det är för er jag lever, mina fackelbärare.