Vem har rätt till sjukskrivning?
2019-03-27 @ 19:29:24
Nu ska jag vara ärlig, för jag är så jävla utmattad. Trött på att ständigt känna att jag måste försvara mig; i sociala sammanhang, i arbetslivet, i dejtingvärlden, i vården -överallt. Jag försvarar mig själv därför att jag är fel; Jag gör fel, säger fel, känner fel, ÄR fel. I alla fall om man ser på mig genom de dömande ögonen av ett samhälle vars normer känner sig hotade.
Jag har varit sjukskriven av och till under större delen utav mitt liv. Inte för att jag är lat, eller för att jag är bortskämd. Och inte för att jag tycker om att gå hemma, eller för att jag inte kan ta ansvar. Den verkliga anledningen till min sjukskrivning är otroligt simpel; Därför att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Periodvis ganska allvarligt dessutom.
Du kan inte ta en snabb titt på mig och se att jag är sjuk, inte ens när det är som värst. De flesta dagar ser jag pigg och kry ut; jag är social och framåt, skrattar och visar inga tecken på någon smärta eller obehag. Jag har varit sjuk så länge att jag vet precis hur jag ska dölja det när jag är bland människor, jag är en expert på camouflage. Så du kommer antagligen inte märka det. Du kommer antagligen inte notera att jag smiter undan på toaletten för att hyperventilera, eller att jag sliter i min högra tröjärm. Du kommer inte se att jag pressar naglarna mot händerna eller att mina ben inte kan vara stilla. Jag kommer vara glad och du kommer köpa det. För vem ifrågasätter någons glädje? En person som tar så mycket plats kan väl inte vara sjuk, eller?
Och ännu mer; En person som verkar så glad och stark måste väl för fasen kunna arbeta? Eller hur?
Jag har inte sovit en hel natt utan mediciner i hela mitt liv, inte.en.enda. Jag vaknar alltid flera gånger; när jag kartlagt min sömn har jag kommit fram till att jag sover i genomsnitt sammanlagt 2 timmar per natt -högst. Jag har plågsamma mardrömmar som letar sig in i verkligheten som en slags sömnparalys, där jag tvingas återuppleva traumatiska händelser igen och igen och igen. Jag vaknar aldrig lugnt och stilla, utan alltid med hjärtat i halsgropen och tårar på kinderna. Jag får hjärtklappning när någon skickar ett sms därför att jag stundvis inte klarar av att ens läsa meddelanden jag får. Jag spenderar dom flesta dagar ensam, därför att allt umgänge är för intensivt för att jag ska tycka det är roligt, det gör bara ont i mig. Minsta lilla någon höjer rösten när den pratar så känns det som att ha tre black metal-konserter i huvudet. När jag väl orkar umgås är jag fullständigt utmattad efteråt, jag orkar inte ens se på tv eller lyssna på musik. Jag minns kanske 30% av vad folk berättar, därför att min hjärna är för överbelastad för att få plats med ny information. Jag får använda orimligt mycket energi till att inte självskada. Stundvis stängs alla mina känslor av och jag blir iskall, därför att jag känner så intensivt hela tiden att själen går sönder om den inte får en paus. Jag får även minnesluckor när jag varit under mycket hög stress.
Jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD och PTSD. Min PTSD tar ut sig på liknande sätt som en utmattningsdepression vilket gör att jag är konstant dränerad. Jag har även vad dom kallar en “kroniskt förhöjd suicidrisk” p.g.a. min eviga dödslängtan. Så ja, jag är sjuk. Att du inte ser det betyder inte att det inte är sant, och jag kommer aldrig igen låta någon förminska mitt mående. För det är inte såhär livet är menat att vara, jag vägrar tro det. Den dagen jag lutar mig tillbaka och accepterar mitt liv, är dagen då sjukdomarna blir min död.
Men, frågan kvarstår; Borde jag inte kunna arbeta?
Låt oss titta lite på saken.
Du vaknar på morgonen och känner direkt att du har en infektion i kroppen; näsan är täppt, ögonen rinniga, varenda muskel värker och när du tar tempen visar den 39°C. Så, självklart, ringer du jobbet för att tala om att du är hemma. Visst hade du kunnat tvinga dig dit, men du hade inte kunnat göra ett bra arbete; du hade varit ofokuserad och rörig, och du hade inte mått bättre –snarare tvärtom. Så självklart ska du stanna hemma och vila upp dig. Ligg på soffan och kolla tv under en filt, ta några panodil och sov.
Jag dömer dig inte, för du är ju sjuk. Din kropp orkar inte, och jag ser inget fel i det, för vem som helst kan bli sjuk.
Jag vaknar på morgonen med ett blodtryck på nästan 140. Min puls borde vara lugn eftersom jag sovit, men jag kan känna hur varje hetsig pulsering håller på att få kärlen att explodera. Jag har svårt att andas, är yr i huvudet, och hela kroppen skakar som om jag håller på att förfrysa. Runt min högerarm sitter toapapper och tejp hårt lindat. Jag kollar i kylskåpet och kommer på att jag inte ätit något på nästan 3 dagar. Jag tittar på den fulla tvättkorgen med en klump i magen, men mina ben orkar inte stå länge alls så jag lägger mig i sängen igen. Men jag kan självklart inte sova, så jag ligger och stirrar i taket. Ungefär 3 gånger om dagen kräks jag till följd av ångest. Så, självklart, stannar jag hemma från jobbet. Visst hade jag kunnat tvinga mig dit, men jag hade inte kunnat göra ett bra arbete; jag hade varit ofokuserad och rörig, och jag hade inte mått bättre -snarare tvärtom. Men det är inte självklart att jag ska stanna hemma och vila upp mig. Jag får inte riktigt ligga under täcket och försöka överleva dagen, det är fel att ta mina mediciner och sova. Du ser ner på att jag äter piller, trots att mina mediciner är desamma som dina; Bara att min panodil är för själen, istället för kroppen.
Du har ingen rätt att döma mig, för jag är sjuk. Min själ orkar inte, och det är inget fel med det, för vem som helst kan bli sjuk.
Psykisk ohälsa handlar inte om lathet eller ovilja att arbeta/gå i skolan, jag har gått till jobbet med 40 graders feber och hjärtmuskelinflammation, och när jag sedan lades in på hjärtintensiven var min första fråga “Får jag gå till jobbet imorgon?”. Så tro mig, jag är inte lat eller ovillig. Psykisk ohälsa handlar om ett värre lidande än ni kan föreställa er. Det handlar om att ständigt jämföra sig, se att man är annorlunda, känna sig konstig och utanför. Det handlar om att vara sin egen värsta fiende, att stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och snörvla fram “lite till, snälla kämpa lite till”, att ha så fruktansvärt ont hela tiden men aldrig kunna dämpa smärtan. Det handlar om att känna sig vilsen, att inte veta vem man är eller vad man vill, att slitas sönder inombords av alla känslor. Det handlar om att gråta sig själv till sömns men ändå tvingas gå upp med ett leende. Det handlar om att sakta dra sig undan allt man älskar, att vilja bli lämnad ifred, att inte orka mer. Det handlar om att vara SJUK.
Människor är så otroligt rädda för ordet sjuk, för det är liksom lite fult, speciellt om det gäller din mentala hälsa. Det har skapats någon slags skev bild av att alla med psykisk ohälsa ligger fastspända och skriker i madrasserade rum, eller mördar en massa människor, eller överhuvudtaget på något sätt är en fara för allmänheten. Men sanningen är att du säkert passerar 20 “normala” människor varje dag, som lider i det tysta. Och de flesta är aldrig en fara för andra, men ständigt en fara för sig själva. Så istället för att sätta på skygglappar eller springa skrikandes därifrån; Prova att lyssna. Inte för att du ska ge ett bra svar eller vinna en diskussion, utan för att kunna få förståelse.
Jag vill inte vara sjukskriven. Jag älskar att arbeta, att göra saker, att orka. Men i perioder så kan jag inte, därför att jag är för upptagen med att slåss för mitt liv varje sekund. Och precis som du har rätt att få vila när du har en infektion i kroppen, så har jag rätt att få vila när jag har en infektion i själen. Du valde inte att bli sjuk, men det gjorde faktiskt inte jag heller. Min högsta dröm är att vara frisk nog att kunna ha en fungerande vardag, att må bra. Men jag måste kämpa tusen gånger hårdare än de flesta andra för att ens ta mig ur sängen. Min psykiska ohälsa är ett arbete där jag aldrig får rast, aldrig en sekund att hämta andan.
Så kära “normala” människa; Sluta säg åt mig att jag “inte borde vara sjukskriven”, för du har ingen aning om hur jag kämpar.
Nu ska jag vara ärlig, för jag är så jävla utmattad. Trött på att ständigt känna att jag måste försvara mig; i sociala sammanhang, i arbetslivet, i dejtingvärlden, i vården -överallt. Jag försvarar mig själv därför att jag är fel; Jag gör fel, säger fel, känner fel, ÄR fel. I alla fall om man ser på mig genom de dömande ögonen av ett samhälle vars normer känner sig hotade.
Jag har varit sjukskriven av och till under större delen utav mitt liv. Inte för att jag är lat, eller för att jag är bortskämd. Och inte för att jag tycker om att gå hemma, eller för att jag inte kan ta ansvar. Den verkliga anledningen till min sjukskrivning är otroligt simpel; Därför att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Periodvis ganska allvarligt dessutom.
Du kan inte ta en snabb titt på mig och se att jag är sjuk, inte ens när det är som värst. De flesta dagar ser jag pigg och kry ut; jag är social och framåt, skrattar och visar inga tecken på någon smärta eller obehag. Jag har varit sjuk så länge att jag vet precis hur jag ska dölja det när jag är bland människor, jag är en expert på camouflage. Så du kommer antagligen inte märka det. Du kommer antagligen inte notera att jag smiter undan på toaletten för att hyperventilera, eller att jag sliter i min högra tröjärm. Du kommer inte se att jag pressar naglarna mot händerna eller att mina ben inte kan vara stilla. Jag kommer vara glad och du kommer köpa det. För vem ifrågasätter någons glädje? En person som tar så mycket plats kan väl inte vara sjuk, eller?
Och ännu mer; En person som verkar så glad och stark måste väl för fasen kunna arbeta? Eller hur?
Jag har inte sovit en hel natt utan mediciner i hela mitt liv, inte.en.enda. Jag vaknar alltid flera gånger; när jag kartlagt min sömn har jag kommit fram till att jag sover i genomsnitt sammanlagt 2 timmar per natt -högst. Jag har plågsamma mardrömmar som letar sig in i verkligheten som en slags sömnparalys, där jag tvingas återuppleva traumatiska händelser igen och igen och igen. Jag vaknar aldrig lugnt och stilla, utan alltid med hjärtat i halsgropen och tårar på kinderna. Jag får hjärtklappning när någon skickar ett sms därför att jag stundvis inte klarar av att ens läsa meddelanden jag får. Jag spenderar dom flesta dagar ensam, därför att allt umgänge är för intensivt för att jag ska tycka det är roligt, det gör bara ont i mig. Minsta lilla någon höjer rösten när den pratar så känns det som att ha tre black metal-konserter i huvudet. När jag väl orkar umgås är jag fullständigt utmattad efteråt, jag orkar inte ens se på tv eller lyssna på musik. Jag minns kanske 30% av vad folk berättar, därför att min hjärna är för överbelastad för att få plats med ny information. Jag får använda orimligt mycket energi till att inte självskada. Stundvis stängs alla mina känslor av och jag blir iskall, därför att jag känner så intensivt hela tiden att själen går sönder om den inte får en paus. Jag får även minnesluckor när jag varit under mycket hög stress.
Jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD och PTSD. Min PTSD tar ut sig på liknande sätt som en utmattningsdepression vilket gör att jag är konstant dränerad. Jag har även vad dom kallar en “kroniskt förhöjd suicidrisk” p.g.a. min eviga dödslängtan. Så ja, jag är sjuk. Att du inte ser det betyder inte att det inte är sant, och jag kommer aldrig igen låta någon förminska mitt mående. För det är inte såhär livet är menat att vara, jag vägrar tro det. Den dagen jag lutar mig tillbaka och accepterar mitt liv, är dagen då sjukdomarna blir min död.
Men, frågan kvarstår; Borde jag inte kunna arbeta?
Låt oss titta lite på saken.
Du vaknar på morgonen och känner direkt att du har en infektion i kroppen; näsan är täppt, ögonen rinniga, varenda muskel värker och när du tar tempen visar den 39°C. Så, självklart, ringer du jobbet för att tala om att du är hemma. Visst hade du kunnat tvinga dig dit, men du hade inte kunnat göra ett bra arbete; du hade varit ofokuserad och rörig, och du hade inte mått bättre –snarare tvärtom. Så självklart ska du stanna hemma och vila upp dig. Ligg på soffan och kolla tv under en filt, ta några panodil och sov.
Jag dömer dig inte, för du är ju sjuk. Din kropp orkar inte, och jag ser inget fel i det, för vem som helst kan bli sjuk.
Jag vaknar på morgonen med ett blodtryck på nästan 140. Min puls borde vara lugn eftersom jag sovit, men jag kan känna hur varje hetsig pulsering håller på att få kärlen att explodera. Jag har svårt att andas, är yr i huvudet, och hela kroppen skakar som om jag håller på att förfrysa. Runt min högerarm sitter toapapper och tejp hårt lindat. Jag kollar i kylskåpet och kommer på att jag inte ätit något på nästan 3 dagar. Jag tittar på den fulla tvättkorgen med en klump i magen, men mina ben orkar inte stå länge alls så jag lägger mig i sängen igen. Men jag kan självklart inte sova, så jag ligger och stirrar i taket. Ungefär 3 gånger om dagen kräks jag till följd av ångest. Så, självklart, stannar jag hemma från jobbet. Visst hade jag kunnat tvinga mig dit, men jag hade inte kunnat göra ett bra arbete; jag hade varit ofokuserad och rörig, och jag hade inte mått bättre -snarare tvärtom. Men det är inte självklart att jag ska stanna hemma och vila upp mig. Jag får inte riktigt ligga under täcket och försöka överleva dagen, det är fel att ta mina mediciner och sova. Du ser ner på att jag äter piller, trots att mina mediciner är desamma som dina; Bara att min panodil är för själen, istället för kroppen.
Du har ingen rätt att döma mig, för jag är sjuk. Min själ orkar inte, och det är inget fel med det, för vem som helst kan bli sjuk.
Psykisk ohälsa handlar inte om lathet eller ovilja att arbeta/gå i skolan, jag har gått till jobbet med 40 graders feber och hjärtmuskelinflammation, och när jag sedan lades in på hjärtintensiven var min första fråga “Får jag gå till jobbet imorgon?”. Så tro mig, jag är inte lat eller ovillig. Psykisk ohälsa handlar om ett värre lidande än ni kan föreställa er. Det handlar om att ständigt jämföra sig, se att man är annorlunda, känna sig konstig och utanför. Det handlar om att vara sin egen värsta fiende, att stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och snörvla fram “lite till, snälla kämpa lite till”, att ha så fruktansvärt ont hela tiden men aldrig kunna dämpa smärtan. Det handlar om att känna sig vilsen, att inte veta vem man är eller vad man vill, att slitas sönder inombords av alla känslor. Det handlar om att gråta sig själv till sömns men ändå tvingas gå upp med ett leende. Det handlar om att sakta dra sig undan allt man älskar, att vilja bli lämnad ifred, att inte orka mer. Det handlar om att vara SJUK.
Människor är så otroligt rädda för ordet sjuk, för det är liksom lite fult, speciellt om det gäller din mentala hälsa. Det har skapats någon slags skev bild av att alla med psykisk ohälsa ligger fastspända och skriker i madrasserade rum, eller mördar en massa människor, eller överhuvudtaget på något sätt är en fara för allmänheten. Men sanningen är att du säkert passerar 20 “normala” människor varje dag, som lider i det tysta. Och de flesta är aldrig en fara för andra, men ständigt en fara för sig själva. Så istället för att sätta på skygglappar eller springa skrikandes därifrån; Prova att lyssna. Inte för att du ska ge ett bra svar eller vinna en diskussion, utan för att kunna få förståelse.
Jag vill inte vara sjukskriven. Jag älskar att arbeta, att göra saker, att orka. Men i perioder så kan jag inte, därför att jag är för upptagen med att slåss för mitt liv varje sekund. Och precis som du har rätt att få vila när du har en infektion i kroppen, så har jag rätt att få vila när jag har en infektion i själen. Du valde inte att bli sjuk, men det gjorde faktiskt inte jag heller. Min högsta dröm är att vara frisk nog att kunna ha en fungerande vardag, att må bra. Men jag måste kämpa tusen gånger hårdare än de flesta andra för att ens ta mig ur sängen. Min psykiska ohälsa är ett arbete där jag aldrig får rast, aldrig en sekund att hämta andan.
Så kära “normala” människa; Sluta säg åt mig att jag “inte borde vara sjukskriven”, för du har ingen aning om hur jag kämpar.
något att lyssna på
2019-03-23 @ 09:38:00
Några av mina faves just nu, hela listan HÄR
Idag är det lördag och jag sitter för tillfället och tvingar i mig ett väldigt mjöligt äpple, bara så ni vet liksom haha. Ska strax sätta på lite kaffe och hoppa in i duschen. Sedan ska jag till Överum för att träffa några babes och umgås lite med dom. Mys.
Några av mina faves just nu, hela listan HÄR
Idag är det lördag och jag sitter för tillfället och tvingar i mig ett väldigt mjöligt äpple, bara så ni vet liksom haha. Ska strax sätta på lite kaffe och hoppa in i duschen. Sedan ska jag till Överum för att träffa några babes och umgås lite med dom. Mys.
att vägra bli tagen för givet
2019-03-17 @ 08:07:12
Hur ser ni på det här med att bli tagen för givet, håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?
Vissa människor kommer att ta dig för givet, så är det bara. De kommer förvänta sig att du ska finnas till hands när det passar dem, och att du ska ställa upp i vått och torrt. Men de kommer inte göra detsamma, och de kommer inte uppskatta dig. Du kommer vara deras vän, men de kommer inte vara din. Något utav det jobbigaste i livet är att inse att människor man bryr sig om kanske inte riktigt bryr sig om dig, men trots att det kan göra ont så är det inte jordens undergång. Du dör inte.
Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.
"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"
Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.
Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.
Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.
"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."
Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.
Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.
"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"
Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.
Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.
Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.
"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."
Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.
Hur ser ni på det här med att bli tagen för givet, håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?
f r i d a y
2019-03-15 @ 16:47:35
Vad ska ni hitta på idag/ikväll?
Hallå godingar! Idag är jag på himla bra humör faktiskt, trots att min dag startade med lite mer klantigheter än vanligt (bl.a skurit mig i tummen och halkat ordentligt när jag gått ur duschen haha). Har precis gjort mig i ordning, så ska försöka torka mina kläder så jag har något att ha på mig. Sedan ska jag åka bort till Lizzie för lite girls night och utgång! Isolerar mig ju så mycket när jag mår dåligt så när jag väl är piggare vill jag passa på att träffa folk, så det ska bli jäkligt kul faktiskt! Ska försöka hålla det någorlunda lugnt iallafall, för imorgon ska jag upp tidigt och åka till släkten♥
Vad ska ni hitta på idag/ikväll?
flugan i fönstret
2019-03-14 @ 10:08:12
} Han ser på mig, skakar sitt huvud i missnöje, och jag vet att han ser mig som fånig. Jag har stått vid fönstret i tjugo minuter nu och kämpat. ”Varför ska du tvunget släppa ut flugan? Skit i den" säger han till mig. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.
Jag tittar på flugan som kryper mellan persiennernas springor; hur den drabbas utav paralyserande panik varje gång mina händer närmar sig, hur den stelnar och spelar död. Jag noterar de desperata försöken till flykt när jag kommer för nära, det sorgsna surret när fönsterrutan återigen stått som en genomskinlig barriär mellan flugan och dess frihet. Jag ser hur den varje sekund förlorar mer kraft, att den sista energin går till att försöka bli fri. Den vill inte vara till besvär, och den är livrädd för att hamna i vägen. Den vill inte vara här.
”Det är bara en fluga" säger han och gör sin suckande sorti, som alltid när jag gör något fel. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.
För jag vet inte hur jag ska berätta att jag har mer gemensamt med flugan än med honom; att jag också är instängd, panikslagen, livrädd och omgiven utav osynliga väggar som håller mig ifrån allt jag vill och borde. Att även mina muskler stelnar när händer närmar sig, att jag också flyr när någon kommer för nära, att mina krafter också börjat sina. Vi båda gör vad vi kan för att överleva. Den enda egentliga skillnaden är att flugan spelar död, medan jag spelar levande. Den försöker övertyga mig om att dess hjärta har stannat, medan jag ständigt kämpar för att intala mig själv och andra att mitt hjärta ännu slår. Annars är vi likadana, jag och flugan.
”Låt den vara, den dör snart ändå" ropar han från hallen, och jag undrar för en sekund om det är så han tänker om mig också. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.
Så jag kan inte lämna flugan där i fönstret, det måste ni väl förstå? För jag vet hur det är att förtvivlat slå huvudet mot fönsterrutan gång på gång i hopp om att en dag få ta ett befriat första andetag. Hur kan jag neka någon sin frihet, när jag vet hur riktig längtan känns? Vem är jag att bestämma vem som har rätt till frigörelse och inte, när ångesten alltid tagit ifrån mig alla mina egna rättigheter? Jag vill inte att någon ska uppleva de känslor jag slåss mot dagligen. Inte ens en fluga i fönstret.
Efter en lång stunds räddningsförsök ser jag hur de små benen kryper mot öppningen, jag ser vingarna röra sig och hör det glada surret när den äntligen omges utav den friska vårluften.
Och jag tänker att en dag kanske, bara kanske, någon öppnar mitt fönster också. ~
En gammal text ur ångestdokumenten
been target practicin' , the Devil's panickin'
2019-03-13 @ 19:10:25
Tshirt & jacka - Lager 157 / Solglasögon - Secondhand / Byxor - Lindex / Sjal - Snott av mami / Skor - Skopunkten
Hej godingar! Det dyker upp inlägg med jämna mellanrum, jag försöker bli bättre på att uppdatera men jag har varit så trasig en tid nu att jag valt att åsidosätta bloggen lite och fokusera på mig själv. Jag vet att ni har förståelse.
Idag har jag gått promenader med hundarna, haft mysig brunch med några favoriter, och diskat. En lugn och härlig dag med andra ord!
Vad har ni gjort idag?
Hej godingar! Det dyker upp inlägg med jämna mellanrum, jag försöker bli bättre på att uppdatera men jag har varit så trasig en tid nu att jag valt att åsidosätta bloggen lite och fokusera på mig själv. Jag vet att ni har förståelse.
Idag har jag gått promenader med hundarna, haft mysig brunch med några favoriter, och diskat. En lugn och härlig dag med andra ord!
Vad har ni gjort idag?
• b a b y s h o w e r •
2019-03-11 @ 20:10:04
Nattas babyshower 2/mars/2019 ♥ (Bilderna är både kamera och mobil, och därav i olika bra kvalité)
Denna dag var så härlig! Vi pratade, skrattade, körde lekar och spel, åt en massa gott (ska dela med mig av recepten då jag bakat nästan allt), öppnade presenter och bara hade så himla roligt. Verkligen en dag att minnas! Nu kan jag knappt vänta längre på att få bli moster haha, längtar så dant♥
Denna dag var så härlig! Vi pratade, skrattade, körde lekar och spel, åt en massa gott (ska dela med mig av recepten då jag bakat nästan allt), öppnade presenter och bara hade så himla roligt. Verkligen en dag att minnas! Nu kan jag knappt vänta längre på att få bli moster haha, längtar så dant♥
is
2019-03-06 @ 17:28:26
"Så försök, att acceptera erat läge
Se styrka växer snabbast utan känslorna i vägen
Ja för ni vet det är sant, det finns ingen smärta
när man har hundra kilo is fruset runt sitt hjärta"
Se styrka växer snabbast utan känslorna i vägen
Ja för ni vet det är sant, det finns ingen smärta
när man har hundra kilo is fruset runt sitt hjärta"
