Tips i vintermörkret: Mina favoritspel (PC)


2023-12-03 @ 13:58:17
VARNING: Detta inlägg innehåller spoilers i form utav både bilder och text. Videor är lånade från Youtube.



#1 HORIZON ZERO DAWN Complete edition

Horizon ZD är ett post-apokalyptiskt spel som utspelar sig långt in i framtiden; Där världen vi känner till har utplånats utav robotteknik och girighet. Det är nu en värld och mänsklighet som försöker bygga upp sig igen; fylld med dödliga maskiner och förlorad kunskap.

 
Detta är mitt absoluta favoritspel. Jag spelade det för första gången i mitten på januari och har nu spenderat över 600 timmar på att klara ut det flera gånger, och det blir liksom aldrig tråkigt. 

Det är svårt att förklara hur extremt genomtänkt detta spel är; från bakgrund, historia, karaktärer och deras relationer -till maskiner, landskap och layout, väderomväxlingar, dygnsrytm, förlopp och vapen. Allt är så otroligt välarbetat och fantastiskt skapat att man verkligen lever sig in i och fastnar i världen man utforskar. Dessutom är alla de starkaste och bästa karaktärerna kvinnor, vilket jag tycker om –det är tydligt att skaparna haft detta i åtanke när de lagt upp storyn. 





I inledningen möter vi Aloy; en bebis som blivit utstött ur Norastammen vid födseln, och som överlämnats till Rost för att uppfostras och tas omhand. Rost hjälper Aloy att träna inför prövningen; ett slags test där hon, om hon visar sig bra nog, kan välkomnas in i Nora igen. Aloy, som har en längtan efter att förstå sin bakgrund och finna den mor hon aldrig känt, tränar hårt och länge för att kunna accepteras utav stammen. Men vid prövningen attackeras de, och plötsligt måste Aloy ge sig ut i världen hon aldrig tidigare besökt för att stoppa ett hot så mycket större än hon anar.




I kartan kan du se över världens olika delar, uppdrag, samlingsföremål, maskinrevir, resa till olika platser, etc. Kartan är stor (detta är inte riktigt hela); betydligt större än vad den uppfattas i denna bild, med väldigt mycket att upptäcka.



Samla, köp och uppgradera vapen och kläder för att bli starkare och bättre; du kan samla modifikationer för att förbättra både vapen och kläder. Olika brygder skyddar mot olika typer utav skador eller återställer hälsan. Samla resurser för att bl.a. tillverka ammunition, brygder eller sälja för metallskärvor (valutan).



Du kan uppgradera dina färdigheter genom att klara uppdrag, slutföra ärenden, etc. Det finns även specifika samlingsföremål att hitta, samt datapunkter kvarlämnade från den gamla världen. Det kan tyckas "onödigt" att läsa/se/lyssna på alla datapunkter, men man får så mycket information genom dessa att jag anser de nödvändiga för en mer ingående historia och förståelse för spelet.

 

Upptäck gömda platser och bortglömd kunskap...



Slåss för att övervinna maskiner och mänskliga fiender...
 
 
Ta reda på mer om "de gamla" i sökandet efter Aloys historia...


Horizon ZD har verkligen en helt fantastisk story, och det är ett spel jag aldrig riktigt vill ska ta slut (kanske är det därför jag spelar det om och om igen...). Jag gillar verkligen att det är Open World så man har tid och möjlighet att utforska denna fantastiskt vackra värld, för det finns ju så otroligt mycket att upptäcka. Jag gillar också hur genomtänkt allt är och att allt har mening, samt att det finns så många sidouppdrag som man inte måste genomföra för att klara ut spelet, men som ger väldigt mycket mer information om världen, till och med dolda uppdrag som hintar om nästa spel...

Det är ett Open World Action-RPG som är atmosfäriskt och genomtänkt, och där man kan välja svårighetsgrad (Berättelse-Lätt-Normal-Svår-Väldigt svår-Ultrasvår); där berättelse är för den som mest vill utforska spelet utan några särskilda hinder, medan ultrasvår är för den som vill ha en betydligt större utmaning i strider –det finns alltså något för alla. Jag har kört i olika svårighetsgrader, och jag skulle säga att normal är lagom om man inte spelat så mycket innan, men ultrasvår är definitivt roligast. Allt som allt är detta spel rentav magiskt. Jag älskar det.



Sidenote: Om man, som jag, gillar mytologier, skaparhistorier och betydelser så kommer man känna igen en del namn genom spelets gång. Kolla upp namnen du stöter på så kommer du se att till och med dessa är genomtänkta. Detta är inte nödvändigt för storyn, men det är en liten fun fact och något jag finner intressant.

 
Nu väntar jag spänt på Horizon Forbidden West som släpps till PC nästa år. Har funderat på att spela det på PS då jag är så otroligt ivrig, men jag föredrar PC (dock med dosa haha, så motsägelsefullt) så försöker hålla mig...får se hur länge jag orkar vänta haha!









#2 ORI AND THE WILL OF THE WISPS

Detta är uppföljaren till Ori and the Blind Forest, och vill man förstå storyn bättre kan man spela det först, men det är inte absolut nödvändigt för att förstå förloppet i detta spel.

Här spelar man som den lilla anden Ori som separeras från sin familjemedlem, uggleungen Ku, och gör sitt yttersta för att finna hen igen. Dessutom håller "Rötan" på att förstöra världen och dra ner alla i fördärvet, och Ori måste finna alla ljus för att återställa livet och rädda alla.


Det är en otroligt fin och mysig värld att spela i, med söta karaktärer och en väldigt gripande historia som får en att dra paralleller till världen vi lever i.

Det är ett ganska kort spel, jag tror att den generella medeltiden för att klara ut spelet ligger på ca 8-12 timmar (förutsatt att man spelar i normal och beroende på om man vill klara ut det eller få fullständiga 100%), men betydligt mer utmanande på högre svårighetsgrad. Detta var det första spelet jag verkligen fastnade i och spenderade varje ledig minut i Ori's värld tills jag spelat ut det. Och när jag väl spelade ut det så grät jag –mycket. Som sagt, storyn är väldigt gripande, och slutet lämnar inte ett öga torrt. Men det är omöjligt att inte förälska sig i detta spel. Själv har jag spelat ut det fyra gånger än så länge (och jag gråter varenda gång).





Se över uppdrag, teleportera dig, etc. genom kartan. Hela kartan syns inte här, det finns bra mycket mer att se än detta, och alla öppna/pågående uppdrag syns. Som i de flesta spel öppnar du kartan allt eftersom du upptäcker nya platser, men du kan också köpa bitar utav kartan hos karaktären Lupo som gömmer sig på olika platser genom spelet.


Hitta andeskärvor för att få nya förmågor och uppgradera för att bli starkare. Du kan sedan byta mellan de olika förmågorna för att få bättre förutsättningar i olika uppdrag eller bossar.


Följ dina framsteg. Det går delvis att göra genom ditt förråd, men vill du ha mer specifik information om ditt spelande kan du göra det hos karaktären Motay som noterar alla dina stats.


Träna dina stridskunskaper i olika Stridstempel där du möter olika fiender, eller tävla på tid i Andelopp för att öva din smidighet (och för att få 100%).
 

Möt olika karaktärer...
 

Slåss mot olika fiender längs vägen...(och stora fiender/bossar som jag inte tar med här för att inte spoila totalt).


Utforska de olika delarna utav världen...
 
Detta spel bjuder på vackra omgivningar i härliga färger, roliga uppdrag, intressanta karaktärer och en gripande vacker story där du till och med kommer finna empati och sorg för fiender. Det är ett väldigt fint spel på alla sätt, och otroligt roligt att spela.









Har ni tips på några roliga spel?
Det är ju verkligen säsong för att kura ner sig under en filt, ta med en stor kopp kaffe och spendera kvällarna vid datorn, men det är svårt att hitta nya spel att verkligen fastna i. Jag har annars spelat en del L4D2 och CS, men jag föredrar verkligen att spela själv och inte online/med andra då jag främst spelar för egentid och inte har tålamod för grinia män/pojkar. Jag har precis börjat köra Deliver Us The Moon och har även uppföljaren för att testa, även kört en del S.T.A.L.K.E.R men inte direkt fastnat. Gillar dock även simpla, mysiga hidden object så som de olika spelen i Mystery Case Files-serien.






RELATIONEN OCH DET EGNA VÄRDET


2023-03-14 @ 14:42:33

Denna text utgår ifrån partnerrelationer, men det mesta kan tillämpas även till andra relationer.


Hur många utav oss har mått dåligt i en relation? Svalt saker vi lovat oss själva att aldrig acceptera? Kompromissat vår mentala hälsa för att stanna kvar? Försökt passa in i någon annans liv? Prioriterat någon som inte prioriterat oss? Gråtit på toaletten när hen har somnat? Hur många utav oss har blivit onödigt arga? Sagt saker vi inte menat? Agerat på en tillfällig känsla? Hållit saker inom oss i stället för att kommunicera? Gjort saker vi ångrat? Hur många utav oss har egentligen valt en ohälsosam relation över vårt eget mående? Jag vet att jag har gjort det, många gånger. Och jag har ångrat det varje gång. Ändå fortsatte jag göra det. Tills jag en dag fick mitt hjärta krossat fullständigt, och insåg att jag måste förändras; Min syn på kärlek var tvungen att förändras. Så med mycket arbete utvecklade jag min relation till, och syn på, både mig själv och relationer. Jag har lärt mig att se mitt eget värde likaväl som min partners, och att på ett konstruktivt sätt kunna utveckla relationen vidare. Nu förstår jag även att det viktigaste inte är att man är tillsammans, utan hur man är tillsammans; Att man bemöter varandra med samma respekt, omtanke och förståelse man önskar att själv mötas utav.



Konsten att diskutera känslor -trots att man inte känner samma sak

Ifrågasätt aldrig vad din partner känner, det kommer inte att förändra känslorna, snarare förvärra dem. Fråga istället vad känslan beror på, och bemöt personen med öppenhet och förståelse.
Säg t.ex.: ”Jag förstår att du är ledsen just nu, kan du inte berätta vad det är som får dig att känna så?”, eller ibland kanske det räcker med något så enkelt som; ”Finns det något jag kan göra för dig?”

Kom ihåg att ni ibland kanske inte upplever och känner samma sak, men att det inte betyder att den andra känner ”fel”, utan helt enkelt att ni känner olika.
Bli inte arg för att din partner känner eller tänker på ett annat sätt; var istället tacksam för att ni kan vara öppna med det och ta chansen till en utvecklande diskussion. Detta är ett perfekt tillfälle att öka förståelsen för varandra.

Min partner har haft väldigt svårt att prata om saker och att vara ärlig med sina känslor, medan jag pratat känslor sedan jag först lärde mig prata, ungefär. Under vår första tid tillsammans så trodde han att om vi tyckte, tänkte eller kände olika saker, så skulle det automatiskt leda till bråk. Men jag har alltid sagt till honom att ”så länge du är ärlig mot mig, så kommer jag aldrig bli arg”, och det håller jag fast vid. Ibland kan jag självklart bli frustrerad när vi ”krockar”, men jag tar ett djupt andetag och påminner mig själv om att han har lika stor rätt till sina känslor som jag har, och att vi respekterar varandra tillräckligt för att försöka se och förstå den andres perspektiv.




Kommunikation kräver självinsikt och förståelse

Jag och mitt ex hade ingen bra kommunikation; Vi kunde inte diskutera känsliga ämnen utan att båda två blev arga/upprörda och detta ledde till oändligt många onödiga bråk som egentligen hade kunnat undvikas. När förhållandet tog slut var jag först arg och ledsen, men allra mest på mig själv. Jag kände frustration och skam över hur dålig självinsikt jag haft och hur många gånger jag agerat eller reagerat i affekt, i stället för att ta ett djupt andetag och försöka se bortom mitt eget perspektiv.
Jag vet att många efter ett uppbrott fokuserar på vad exet gjorde för fel, men det kändes så väldigt kontraproduktivt att lägga energin på saker jag inte hade kontroll över, och som dessutom inte var mitt ansvar. För mitt ansvar låg ju hos mig själv; det var vad jag kunde kontrollera och ändra på. Så jag lade otroligt mycket tid på att ”utvärdera” mig själv och mina prestationer i relationen -för att kunna utvecklas och växa som person. Hur hade jag önskat att jag agerade? Vilka situationer gav mig ångest i efterhand? Fanns det andra sätt att reagera som hade varit mer produktiva? Hade jag kunnat säga dessa saker på ett mer konstruktivt sätt? Vad behövde jag bli bättre på?

Jag skrev en lång lista med saker jag ville förbättra hos mig själv, och sedan började jag träna in det. Jag vet att många kan tycka att det låter galet, men jag tror stenhårt på att prata med sig själv; Att öva kommunikation och förståelse genom att använda sig själv som försökskanin. Gå runt hemma och argumentera med sig själv, skriva texter från flera synvinklar, stå i spegeln och låtsas ge konstruktiva svar på "dumma" frågor/situationer. Detta hjälper en att träna på att acceptera olika åsikter, perspektiv, känslor, etcetera -och vi vet ju alla att övning ger färdighet. Jag har i många år kämpat för att utvecklas, och kan nu ställa mig utanför mina egna känslor för att kunna diskutera saker på ett mer produktivt sätt, vilket verkligen hjälper mig vara en bättre och mer förstående människa. Självklart gör jag också misstag eller reagerar illa ibland, men huvudsaken är att man försöker bli bättre. Den gyllene regeln är bra att ha i bakhuvudet; ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad”. Hur hade du velat bli bemött i samma situation?

När jag träffade Youssef var jag direkt väldigt tydlig med att om vi inte har välfungerande kommunikation så kommer vi aldrig heller kunna ha en hälsosam relation. Som jag snuddade vid förut var han här min raka motsats; Han hade aldrig pratat om känslor, tankar, drömmar, rädslor, trauman eller åsikter -och han var livrädd för att göra det till en början. Men jag var envis och fortsatte ställa frågor, dela mina inre tankar med honom, och ibland rentav dra ur honom hans känslor. Desto mer vi pratade, desto mer vågade han öppna upp sig. Vi har haft vår beskärda del utav onödiga tjafs och stormiga känslor -men vi har hela tiden fortsatt träna på kommunikationen. Idag kan jag inte minnas senaste gången vi tjafsade; Vi känner och förstår varandra, och pratar alltid genom allt noggrant för att undvika missförstånd.


Några saker att tänka på för att förbättra kommunikationen:

Är det läge att diskutera detta just nu?
Om ni t.ex. är upprörda eller stressade, så är det bättre att gå till varsitt rum och andas några minuter, och sedan återuppta samtalet. Det är betydligt större chans att diskussionen blir givande om ni båda är lugna och sansade. Men(!), se till att faktiskt återuppta samtalet också -prata genom allt, jämt. Små saker drabbas ofta utav snöbollseffekten om vi inte ser till att hantera dem.

Hur pratar ni med varandra?
Blir det ofta pajkastning, med fraser som t.ex. "du gör alltid sådär", "du är så jäkla...", eller "men ska du säga?!"? Pajkastning är alltså kort sagt när diskussionen blir anklagande, vilket mest troligt kommer få er att automatiskt gå in i försvar. Försök istället att tala utifrån era egna känslor, t.ex. "jag blir ledsen/upprörd i denna situation, därför att..." eller "jag kanske missförstod dig nu, men jag uppfattade som att du menade såhär". En liten vägvisare kan vara att börja en mening med "jag känner" istället för "du är".

Turas om att ha ordet; Vänta på din tur.
Avbryt inte varandra, det är detsamma som att säga "mina känslor är viktigare än dina" och är både respektlöst, själviskt och kränkande. Turas i stället om att ha ordet, och diskutera varandras perspektiv. Om din partner berättar att den blir ledsen när du gör en viss sak så behöver du inte försvara dig och starta pajkastning; Du behöver bara lyssna, försöka se din partners sida utav saken, och ha självinsikt nog att se om ditt beteende kräver förändring. När ni pratat färdigt om den ena, kan ni prata om den andra. Det gör att ni båda får komma till tals, ökar förståelsen för varandra, och hjälper er att utvecklas.

Förstå att ingen utav er är tankeläsare.
Förvänta dig aldrig att din partner bara ska veta/göra något; man tänker på olika sätt och minns olika saker. Därför är det otroligt viktigt att vara ärlig, rak och tydlig i alla sammanhang. Var aldrig passivt aggressiv om din partner inte vet, minns eller förstår -var i stället tydlig med hur du tänker/känner. Vad vill du? Vad behöver du? Ni kan undvika i stort sett alla missförstånd och onödiga tjafs genom att bara vara raka.



Hur ser ett välfungerande, vuxet förhållande ut 2023? 
Finns det några raka facit? Vad jag behöver i en relation kanske någon annan avskyr, och vice versa?

Förhållanden kommer i många olika konstellationer, och det finns inga direkta facit på vad som gör en relation bra eller dålig -mer än hur personerna i relationen upplever den. Men så brukar man ju även säga att kärleken är blind, så ibland kan det vara svårt att veta hur man egentligen känner och mår i en relation. Hur kan man vara säker på om man är lycklig eller olycklig med sin partner/partners?

På samma sätt som du måste vara rak och ärlig med din partner, så måste du även vara det med dig själv. För om du inte vet vad du vill ha eller behöver -så hur tusan ska din partner ha en aning? Det är väldigt viktigt för din egen mentala hälsa att du har självinsikt nog att förstå vad som är bra och dåligt för just dig, för att kunna ha en hälsosam relation. Jag t.ex. älskar att skriva listor, för det är ett väldigt simpelt sätt att konkret formulera sina behov.


Lista över krav/kriterier:

-Vad jag vill ha/behöver i en relation
-Vad jag mår dåligt utav i en relation

Listan ska skrivas i lugn och ro, så du kan tänka klart, och du ska endast utgå från dig själv. Din nuvarande relation är inte relevant i listan, bara du är viktig här. Ingen annan kan heller säga vad som är rimligt eller orimligt på din lista; alla prioriterar vi olika och har individuella behov. Men saker du sätter på din lista behöver ju även vara ömsesidiga; Du kan inte kräva att din partner ska göra allt jobb medan du bara ställer krav. Relationer måste alltid gå åt båda håll för att de ska fungera.

Jämför sedan listan med relationen du är i, funderar på att inleda, eller kanske redan har avslutat men vill återuppta; Uppfyller relationen verkligen dina krav/kriterier? Är det viktigt för dig att få egen tid, men din partner låter dig aldrig vara ifred? Du vill inte ha barn, men din partner nästan tjatar om det? Vissa saker går att antingen lösa eller kompromissa om, medan andra är för viktiga. Bara du avgör vad som är för viktigt för dig.

Kom också ihåg att listan inte nödvändigtvis betyder att partnern är dålig, utan det kan helt enkelt vara så att ni inte matchar. Men ibland kan denna lista även vara bra för att själv kunna se om man faktiskt är i en relation som är hälsosam eller destruktiv för en.

Jag skrev en lista för många år sedan, när jag var ganska olycklig och ville se om jag stannade i relationen för min skull, eller för att jag trodde att jag ”borde”. Listan har jag sedan återgått till, uppdaterat eller raderat punkter, och den har varit en bra vägvisare för mig när jag varit osäker. Jag har många gånger fått höra att jag inte ska ha så höga krav, men jag håller inte med alls. Självklart ska du ha höga krav/kriterier på relationen och personen du har den med, för varför ska man nöja sig? Vem blir lycklig utav det? Som singel brukade jag säga; ”Jag är lycklig ensam, så är jag inte minst lika lycklig med någon annan, så är det ju inte värt det”.

Listan var även till stor hjälp när jag först började träffade min nuvarande sambo, och jag kan glatt säga att han uppfyller alla mina krav och kriterier. Så nöj er inte!

Några exempel från min ”Jag behöver”-lista:
•Skratt. Någon som får mig att skratta varje dag
•Långa samtal inlindade i varandra
•Uppskattning - som ser vad jag gör
•Närhet, mycket, varje dag
•Argumentationer utan bråk
•Spontanitet
•Fånigheter - kunna skoja och tramsa
•Tröst - någon som torkar tårar, snarare än skapar dem
•Omtanke när man är sjuk eller deppig
•”Hur har din dag varit?” – varje dag
•Egentid utan konstigheter
•Ärlighet i alla situationer
•Kunna be om ursäkt, svälja stoltheten
•Någon att göra allt med och för.

Om du ändå är osäker på hur du egentligen mår i relationen, vilket är väldigt vanligt, så kan ett enkelt men effektivt hjälpmedel vara kalendern i mobilen; Skriv in ”bra” eller ”dåligt” varje dag, beroende på hur du mått i relationen idag. Du kan skriva mer om du vill förklara/minnas senare, men bra/dåligt är egentligen allt som krävs. Ha endast relationen i åtanke när du gör noteringen. Därigenom kan du på ett väldigt konkret sätt följa ditt mående och hur det påverkas utav förhållandet du är i. De flesta har mobilen på sig minst en gång per dag, och tar med sig den när de åker i väg -därför behöver du inte oroa dig för att glömma bort såsom man lätt kan göra annars.



Förlåt för ingenting och förlåt för att jag finns

Att man ska be om ursäkt när man sagt eller gjort något dumt är väl knappast någon nyhet, ändå verkar det ibland som om hela grundtanken med en ursäkt har glömts bort. Vi säger det bara för att vi vet att vi bör, inte för att vi egentligen tycker att vi behöver. För det finns ju faktiskt ohälsosamma ursäkter.

Med ohälsosamma ursäkter syftar jag på ursäkter som inte menas, som blir framtvingade, där personen fortsätter upprepa ett beteende den konstant ber om ursäkt för, eller där någon känner sig tvungen att be om ursäkt för precis allt den gör/säger -även om den inte gjort/sagt något fel. Det sistnämnda är väldigt vanligt i relationer där det förekommer psykisk misshandel; där den utsatte ofta blir hjärntvättad till att tro att allt den gör och säger är fel, och saker som händer vänds emot den, vilket ofta resulterar i att personen alltid känner sig i vägen och ber om ursäkt för precis allt. En ohälsosam ursäkt är även en ursäkt som följs utav till exempel ”men…” eller där man skiftar fokus till den andra personens agerande, t.ex. ”förlåt för det jag gjorde, men det hade aldrig hänt om inte du…” eller “jag ber om ursäkt, även om det du gjorde var mycket värre”. Självklart ska man kunna prata om båda sidors perspektiv, men det är alltid enklare att ta en ”sida” i taget för att undvika pajkastning. Kom ihåg att en ursäkt aldrig är en tävling.

En ärlig ursäkt innebär att man förstår vad det handlar om, tar ansvar för sina handlingar och accepterar den andres känslor, samt lär sig något utav det. En ohälsosam ursäkt är kort sagt allt förutom en ärlig.



Exempel på ärliga VS ohälsosamma ursäkter:

”Det var jättedumt utav mig att säga så, och jag förstår att du blev ledsen. Jag ska försöka tänka på vad jag säger i fortsättningen. Jag ber verkligen om ursäkt.” -Tar ansvar, bekräftar partnerns känslor, ger en uppriktig ursäkt.

”Förlåt mig, det var inte meningen att göra dig ledsen, men jag förstår att du blev det. Jag kommer inte göra om det.” -Viktigt att faktiskt inte göra om det heller, såklart. Många verkar glömma den delen.

”Förlåt för det jag gjorde, jag ser att det gjorde dig upprörd och jag förstår varför du känner/reagerar så här. Jag uppskattar att du talar om hur du känner så jag kan utvecklas och bli bättre.” -Bekräftar och visar förståelse för partnerns känslor, visar öppenhet och personlig mognad genom att kunna ta kritiken och försöka använda händelsen för att utvecklas.

”Du överdriver allting, precis som vanligt. Men visst, jag ber om ursäkt.” – Du förminskar din partners känslor, pratar på ett nedlåtande och manipulativt sätt för att vända det emot den andra, och ger en arrogant och meningslös ursäkt. Det finns ingen respekt eller kärlek här.

”Förlåt för att du blev ledsen.” – Detta är något många kanske inte tänker på, men det är verkligen inte en ursäkt. Du kan inte be om ursäkt för någon annans känslor, det är bara förminskande gentemot din partner; som om den behöver be om ursäkt för att ha blivit ledsen. Vad i ditt beteende sårade hen? Förstå och ta ansvar för din del av händelsen.

”Förlåt – Det är så fruktansvärt nonchalant, respektlöst och rentav omoget att ge denna passivt aggressiva ”ursäkt”.

”Förlåt för att jag är så jävla dålig” – Även detta är väldigt manipulativt, och ärligt talat barnsligt. Ta ansvar i stället för att sticka offerkoftor dekorerade i emotionell manipulation.

Vissa ursäkter kan ibland vara lite svårtolkade; många gånger säger tonen mer än orden, och det kan vara svårt att förstå om personen är uppriktig. Om du uppfattar en ursäkt som ohälsosam men är osäker på att om du missuppfattat, så fråga. Att fråga när man är osäker är ett snabbt sätt att undvika långvariga missförstånd, som kan leda till tillitsproblem och andra negativa effekter.


 


Sociala medier -hur påverkar de relationer?
Är vi mer svartsjuka då det finns så mycket mer att vara avundsjuka på?


De senaste 10 åren har evolutionen utav mobiltelefoner och internet fullkomligt tagit över våra vardagliga liv; vi socialiserar oss via sociala medier, sköter bankärenden i telefonen, drar till höger och vänster på dejtprofiler, räknar kalorier i appar och har föreläsningar och möten digitalt. Med några simpla knapptryckningar kan vi hitta information om vad som helst. En otrolig utveckling för att förenkla våra liv. Men frågan är om det verkligen förenklar våra liv, eller ger oss fler saker att stressa över?

Vi vet nog alla att det hemskt nog medfört både så många fler sätt att kunna mobba, kränka, trakassera, grooma och sälja människor, och att sociala medier dessutom skapar stor prestationsångest och negativa självbilder för allt yngre barn. Detta är fruktansvärt. Men, idag vill jag faktiskt fokusera på vad denna tekniska evolution egentligen gör med våra relationer. Är allting så där perfekt som det verkar, eller gömmer sig något mörkare bakom lyckligt uppställda instagrambilder?



Människor har generellt en nyfikenhet på det okända; en allmän fantasibild om att gräset är grönare på andra sidan. Vi är en generation fylld utav ”tänk om” och ”om ändå jag…” -ett drömmande folk som är livrädda för att vara nöjda, alltid suktandes efter fler ”likes” i strävan efter att bekräftas av majoriteten. Vi har växt upp med detta begär efter mer, och vid vår sida har sociala medier utvecklats och ständigt visat oss vad mer som finns att få. Kanske är det också därför man hör om allt fler otrohetsaffärer? Har vi blivit så tillgängliga att otrohet är för lättillgängligt för att undvika? Det är ju trots allt så vanligt, och ibland nästan normaliserat, att det finns dejtingsidor för de människor som vill vänsterprassla. Och det finns ingen egentlig specifik målgrupp; Alla typer utav människor har affärer. Så, med all denna emotionella (och sexuella) girighet, och ett samtidigt behov av att finna kärlek -hur vet vi att vår partner, eller vi själva, aldrig kommer vara otrogna?

Sanningen är den att vi aldrig riktigt vet. Vi måste helt enkelt försöka lita på varandra, utan att agera kontrollerande eller passivt aggressivt, och låta varandra kommunicera öppet för att våga ifrågasätta saker som kanske inte känns helt okej. Men det är också viktigt att lita på sin magkänsla; Säger magkänslan att något är fel, så är oftast något fel. Och det behöver inte innebära att din partner varit otrogen eller har planer på att vara det; det kan helt enkelt betyda att det är någonting i er relation som inte känns bra för dig.



Men hur ska vi våga lita på någon efter att ha blivit svikna?

Att få hjärtat krossat kan få en att känna sig ständigt vaksam på dem man möter därefter; därför att det är så outhärdligt smärtsamt när kärleken går i bitar att man är livrädd för att någonsin tvingas genomgå det igen. Min första kärlek varade i nästan åtta år, och jag älskade honom, så trots att relationen blev sämre försökte jag ändå hålla kvar i den. När han sen lämnade mig för min bästa vän så blev jag så fruktansvärt vilsen. Jag litade först inte på någon, inte ens min egen familj. Men så åkte min syster hem från jobbet för att hålla om mig, mina vänner åkte en två timmars bilfärd för att trösta mig, mina föräldrar kom så fort jag ringde. Och jag tänkte att; ”Dessa människor har inte svikit mig eller sårat mig, de har inte gjort någonting annat än att älska mig, så hur kan jag misstro dem för vad någon annan har gjort?” Där och då valde jag att lita på människor; för jag är hellre lite godtrogen, än dömande.

När jag efter några år (och mååånga samtal med psykologen) träffade min nuvarande sambo kände jag direkt att någonting bara klickade i mig; som om något föll på plats. Jag var livrädd för att bli kär, så rädd för att bli sårad igen, men så kramade han mig och plötsligt var det liksom värt att möta rädslan, bara för chansen att få omringas utav hans armar en stund till. Där och då kastade jag ut alla rädslor och öppnade bröstkorgen fullständigt. Jag har ingen aning om han kommer krossa mitt hjärta i framtiden, men jag väljer att tro att han är något större än en första kärlek; Jag väljer att tro att han är min sista.



Så sanningen är den att med rätt person kommer det klicka, och allt detta kommer att falla på plats. Du kommer inte vara lika rädd, ledsen, eller lika vaksam som förut; Du kommer våga öppna bröstkorgen för någon som kanske eller kanske inte är värd det, men det viktigaste är att du kommer göra det. Du kommer fortfarande behöva jobba på relationen, den blir inte fantastisk av sig själv, men den kommer vara värd att jobba på. Precis som du är värd att jobba på.

Men, och detta är ett stort MEN, se alltid till att reda ut alla knutar innan du inleder en ny relation. Det blir så lätt att man misstror sin nästa, därför att man blivit sviken av den förra, men kom ihåg att det är två helt separata individer. Jag tror stenhårt på terapi, vad det än må innebära för varje enskild person; ett utlopp och ett sätt att reflektera och bearbeta, så man kan gå vidare med lite lättare bagage. Så man faktiskt kan bli modig nog att våga låta någon älska en igen.

 



Mina två sista, och bästa, tips för en hälsosam relation:
Spendera tid med och utan varandra.


Det är viktigt att kunna göra saker var för sig för att bibehålla sin egen identitet, i stället för att bara vara en halva av den hela. Om du inte alls vet vad du ska göra när din partner inte är hemma, så skulle jag snarare kalla det ett beroende än en relation. Håll fast i dina hobbyer och intressen, vi behöver alla en paus för oss själva ibland.

Men det är även väldigt viktigt att göra saker tillsammans och faktiskt umgås. Lägg bort telefonerna, stäng av tv:n, och spendera riktig tid med varandra. Att sitta med tekniken fastklistrad gör att även om du är där, så är du ändå inte riktigt där. Och om du inte kan ägna några timmar åt att umgås med din partner ibland -är du då verkligen så intresserad av din partner? Eller är du helt enkelt bara intresserad av att ha en partner? Låt inte sociala medier vara det enda stället ni är ”lyckliga” på.

Kvalitétstid med och utan varandra är väldigt viktigt för att vara både ett Jag och ett Vi -vilket är vad vi behöver för att kunna ha hälsosamma relationer.

 


Och kom ihåg:
Hur vi agerar, hanterar och reagerar är vad som definierar oss som människor -inte andra människors åsikter.

Så…vem väljer du att vara?





Bildkällor:
 12  /  3  /  4  /  5  /  6


 







Jag hatar inte alla män, men...


2023-03-08 @ 18:30:54
Idag är det internationella kvinnodagen; en dag att hylla kvinnors framsteg världen över -men även en dag att uppmärksamma de stora problem som ännu existerar, och som tyvärr fortsätter eskalera. Våldet mot kvinnor ökar konstant, och att vara tysta hjälper ingen. Denna dikt skrev jag för några år sedan, och repostar den idag då den, tyvärr, är lika aktuell än.



Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att jag inte är säker i mitt eget hem;
Jag hatar att om jag inte svarar på sms och chatt
Tar ni reda på min adress och skriver att ni ska våldta mitt lik i natt
Jag hatar att ni inte låter mig vara
Jag hatar att behöva övertala mig själv om att det inte är någon fara
Jag hatar att ljud i trapphuset när mörkret fallit på
Får mitt hjärta att stanna en sekund eller två
Jag hatar skåpbilen som följde mig hem och männen som tittade in
Att jag var nio år och inte fick känna mig trygg någonsin 
 
Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att aldrig gå säker hem;
Jag hatar att hålla telefonen redo att slå 112
Att alltid vara redo att springa för livet vart än jag ska gå
Jag hatar att jag var femton år när du följde varje steg jag tog
Bilder, videor, och våldsamma hot när jag sa att det var nog
Jag hatar när jag vill dansa och ni tar på min kropp 
Att ni inte bryr er om att jag säger stopp
Jag hatar att ni trycker upp mig mot väggen och kysser min hals
Fastän jag säger att jag inte vill alls
Jag hatar att ett "nej" verkar trigga er desto mer
Jag hatar er som inte hjälper till trots att ni ser
Jag hatar att ni ser mig som en ägodel
Att allt ni gör anses rätt även när det är fel
Jag hatar när ni sluter upp i gäng
Och följer mig med raska steg hela vägen hem
Jag hatar att dra igen porten efter mig i panik
Jag hatar att undra om någon skulle höra mina skrik
 
Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att ni tvingat mig i säng;
Jag hatar att ni lagt er tyngd över mig
Att ni skrattat när jag gråtit "flytta på dig" 
Jag hatar alla blåmärken jag fick hitta på lögner om
Och jag hatar att andra faktiskt trodde på dom
Jag hatar att ni ansåg er ha rätten att göra vad ni vill 
Jag hatar handen runt min hals och ett väsande "ligg still"
Jag hatar att känna varje millimeter era händer stal
Att min kropp därefter känts som ett smutsigt skal 
Jag hatar att jag till slut blundade och höll andan
Och jag hatar att ni fick mig tro på den jävla propagandan 
Att allting var mitt fel, att jag bad om det som skett
Jag hatar att jag under många år trodde att ni hade rätt
 
Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att de flesta jag känner blivit slagna utav en;
Jag hatar när du blev arg när jag grät den där dagen
Och när "håll käften" inte funkade kom de första slagen
Jag hatar alla knuffar, alla smällar och allt spott
Att du loskade mig i ansiktet och skrattade "det där var väl gott?"
Jag hatar att jag dagligen fick trösta dig
Trots att det var du som misshandlat mig
Jag hatar att min förlåtelse verkade fungera som ett "okej"
Att det var okej att göra mig illa så länge du efteråt
Tryckte fram några tårar och sa "älskling, förlåt"
Jag hatar att vänner kommit hem helt blå
Och hittat på historier om att de varit så fulla att de inte kunnat gå
Jag hatar att vi varit så rädda att sanningen ska komma ut
Jag hatar att döden känts mer okej än att göra slut
Jag hatar att vi gömt märken i rött, blått och lila 
Och jag hatar att det ändå är vi kvinnor som kallas ostabila
 
Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att alltid undra om du är en fiende eller vän;
Jag hatar att jag fått lära mig att jag måste vara på ett sätt för att inte råka illa ut
Jag hatar att det manliga våldet aldrig tar slut
Jag hatar att jag rycker till så fort någon rör vid min hand 
Jag hatar att tystnadskulturen blivit obligatorisk i detta land
Jag hatar att ni kan slå oss, våldta och döda
Och att det ändå är kvinnors gnäll som anses vara en samhällsbörda 
Jag hatar att veta att ni har sådan makt
Att ingen frågat mina våldtäktsmän varför de känner sådant kvinnoförakt
Men jag, jag hatar män, och jag är hysterisk och radikal 
Bara för att jag vill ha samma rättigheter att existera som varenda man har
För att jag vill vara trygg, eller bara vid liv
Istället för att dödas av en man med ett påhittat motiv 
 
Så jag hatar er, jag hatar er, och jag hatar er igen
Ni får väl förvrida min historia, säga att jag hatar alla män
För om alla män är som dem jag beskrivit, kapabla att överfalla
Ja, då hatar jag er, då hatar jag er, då hatar jag er alla
i.l.t


Min tavla från typ... 2019? Älskar den iallafall.



Orginalinlägg där jag först delade dikten: HÄR






-


2022-10-04 @ 22:33:09
 






det klassiska kriget


2022-07-14 @ 20:48:33
Det klassiska kriget mellan gott och ont grundar sig i slaget vi bär inombords; Alla människor bär mörker inom sig, och alla bär godhet. Det finns ingen god människa som aldrig haft en ond tanke, men godheten visar sig genom att inte låta sig agera på en kortvarig känsla. Men vem bär då mest godhet; en person som sällan tänker en ond tanke och alltid agerar i välmening, eller någon som har överväldigande onda tankar men ändå agerar i godhet? Jag skulle faktiskt vilja säga att den sistnämnda bär mest godhet inom sig; Därför att den plågas utav onda tankar, men är ändå så pass god inuti, att endast välmening kommer ut. För det som definierar oss som människor är inte nödvändigtvis vad vi tänker att vi är; utan vilka vi väljer att vara. Våra inre tankar präglas ofta utav livet som omgett oss, men vilka vi är -det bestämmer alltid vi.

Att påstå att ett upprepat snedsteg är ett misstag, är att samtidigt kalla sig själv oförmögen att agera på en enda självproducerad tanke; att alltså vara fullkomligt programmerad utav andra än en själv, och att totalt underkasta sig de förinställda mönster som planterats i oss, utan minsta chans till att bemästra våra egna liv -och att hela mänskligheten i så fall ännu styrs utav de första människornas syn på världen runtomkring.

Men, att tänka en sak innebär faktiskt inte att det är sant, och är inte nödvändigtvis vår egentliga vilja. Att göra en sak talar däremot om ens karaktär. Ex: Att vara så arg att man för en stund önskar någon döden, är inte detsamma som att faktiskt ta någons liv.

Man brukar ju säga att man "agerar innan man tänker", och inte sällan används uttrycket vid personliga misstag som begåtts; vore det då inte rimligt att anta att de misstag vi begår, snarare än misstag, är våra initiala känslors bortglömda begär och kanske till och med vår egentliga vilja, men som omvärldens präglar övertalar oss är fel innan vi hunnit känna efter helt; vilket lämnar oss i rävsaxen mellan ånger och längtan; som i sin tur resulterar i att känslan utav parallella misslyckanden knyts så hårt kring halsen att vi i ren panik väser ut "misstag"? Är det inte rimligt att anta att ett misstag alltså aldrig riktigt är ett misstag från början, utan inleds med den fria viljan, men sedan förvrängs till ett misstag när diverse normer påminner oss om hur vi borde agera? Hur vi borde se ut? Vilka vi borde vara? Och vilka borde vi vara, egentligen? Finns det några konkreta vägmarkeringar som talar om när det kommer en snäv sväng, en hög brant eller som överhuvudtaget hjälper oss att åka åt rätt håll? Kanske, kanske inte. Kanske är varje sekund ett oskyltat vägskäl och vi måste oundvikligen ta konstanta beslut om var vi är på väg, eller kanske finns det en förutbestämd stig någon redan trampat ut åt oss. Kanske måste vi tyst önska medan vi blåser ut ljusen, tills det att vi intagit tillräcklig kontroll för att tordas uttrycka vår längtan inför andra?

Så, är misstag saker vi ångrar och lär oss att inte göra om, eller är det saker vi skäms för att vilja ha och i stället lär oss att göra i hemlighet? Eller finns det misstag utav flera sorter? Kan man verkligen lära sig utav någon annans misstag eller ens sina egna, eller är varje misstag helt enkelt individuellt och därmed oundvikligt? Försöker vi att avstå från misstag för att vi avskyr handlingarna i sig, eller därför att vi räds de konsekvenser som handlingarna riskerar att medföra? Är ordet misstag så betingat med smärta att vi okontrollerat faktiskt dreglar så fort klockan ringer? För visst får man ändå alltid en liten klump i magen varje gång någon säger ordet misstag, även om ens känslor inte tidigare varit involverade i diskussionen? Och är man en bättre människa ju färre misstag man begår, eller är man instängd i normer? Förutom uppenbara saker såsom våld, hur avgör vi egentligen vem som är god och vem som är ond?

 






att vara för trött för att leva


2022-06-25 @ 12:35:43
I oktober förra året sjukskrevs jag efter att ha smällt mitt huvud i väggen så hårt att det svartat, och fått åka in till akuten för undersökning. Anledningen var knappast en olycka, utan resultatet utav långvarig extrem stress, oro och ångest, som då slutade i att jag föll tillbaka i mitt självskadebeteende. Jag fick höra att jag drabbats utav utmattningssyndrom; med andra ord så hade jag gått in i väggen, igen.

De flesta tror att en utmattning sker p.g.a ens arbetsliv; för många uppgifter, för lite tid, för stressigt. Men i mitt fall höll jag kvar i mitt arbete så länge jag kunde, därför att det var den enda platsen jag fick någon form utav lugn. Jag började känna av utbrändheten redan i februari, men jag älskade både arbetsplatsen och kollegorna, och sa därför hela tiden till min psykolog att jag absolut inte ville sjukskrivas; arbetet var det enda som fick mig att gå upp på morgonen. Men under sommaren hade jag några veckors semester, och det blev droppen. Det som drev mig in i väggen var alltså inte jobbet, utan som flertalet gånger tidigare var det mitt privatliv; det var konstant drama i mina kompisgrupper -mellan eller kring dem, närstående ville umgås hela tiden "för det var ju ändå semester" och jag ville inte svika, samtidigt som jag hade mycket att reda ut i min relation, ovanpå det faktum att jag i 12 år kämpat med min PTSD som varje dag påverkar mitt liv. Inte en enda dag kunde jag slappna av på semestern, för det var liksom alltid något. Jag kraschade fullständigt, grät varje dag och orkade inte leva längre. När jag inte hade jobbet att klamra mig fast vid så försvann all min livslust. Jag minns att jag ringde min psykolog en dag, gråtandes, och sa "jag vill kämpa, jag vill leva, men jag orkar inte. Jag vill dö bara för att få vara ifred och få lite jävla lugn. Jag är för trött för att orka leva".

Efter semestern försökte jag gå tillbaka till jobbet, men utmattningen hade redan tagit över hela mig. Jag glömde bort saker hela tiden, jag tappade bort mig mitt i en mening, alla ljud kändes som knivar i huvudet, och jag hade konstant huvudvärk, hjärtklappning och yrsel. Puls och blodtryck skenade iväg. Jag var alltid trött men kunde aldrig somna på kvällen och när jag väl somnade så vaknade jag nästan varje timme. Ångesten satt som en sten i bröstet, dygnet runt. Jag kunde inte läsa längre texter, kolla på tv eller hänga med ordentligt i samtal. Om jag försökte koncentrera mig på något så blev jag direkt "dimmig" i huvudet. Mitt minne blev allt sämre, och vissa dagar kunde jag inte minnas alls vad jag gjort, vem jag träffat eller om jag ens hade ätit. Jag klarade inte av intryck utan att det kändes som huvudet skulle explodera. Att vara social gjorde att jag stundvis satt apatisk och bara stirrade. Det kändes verkligen som om hjärnan stängt av helt och hållet.

Så, i oktober sjukskrevs jag. Först för hjärnskakningen jag orsakat mig själv, sedan för utmattningen som höll på att ta livet av mig. Sedan dess har jag tillsammans med min psykolog försökt få mig på benen igen, men det går...sådär. Mitt absolut största problem har alltid varit mitt sociala liv; Jag är en extrovert introvert; Jag kan verka väldigt social och utåtriktad, men blir snabbt dränerad och behöver otroligt mycket egentid för att fungera, även när jag mår bra. Utan min egentid så faller jag isär. Att umgås resulterar idag i att alla symtom förvärras drastiskt, och jag börjar oftast om från ruta ett. Telefonen är något som tyvärr tillhör min PTSD och stresskänslighet; Så fort min telefon ringer får jag hjärtklappning, panikkänslor, illamående, och ofta är dagen därefter förstörd. Min stresskänslighet är så extrem. Trots vetskapen kring detta har de flesta i min omgivning fortsatt att ringa, även om det äntligen blivit mindre under de senaste veckorna. När någon som vet om min problematik ringer så känner jag mig extremt ensam och värdelös ärligt talat, därför att det betyder att deras behov av att prata är viktigare än min ork att leva. För varför annars kan man inte skicka ett meddelande och acceptera att man svarar när man kan? Min läkare har länge försökt få mig att blockera numret till alla som ringer, för att få ner min stress, men jag kan liksom inte; Det är ju mina anhöriga, som jag älskar och vill allt väl. Jag vill inte klippa ut dem ur mitt liv sådär ens en period.
Jag har dessutom otroligt svårt att säga nej, då jag drabbas utav väldigt dåligt samvete, vilket sätter mig i en riktig rävsax varje gång någon vill ses; Säger jag nej, då blir jag stressad och gråter p.g.a dåligt samvete -men säger jag ja så blir jag stressad, utmattad och gråter utav trötthet. Hur jag än gör så kraschar jag.

Jag försöker att få en bra rutin på sömn, kost och träning, men det är svårt när man aldrig känner sig utvilad. Fastän jag är sjukskriven så känns det aldrig som tiden räcker till. Jag vill så himla gärna kunna umgås med mina vänner och min familj och tycka att det är roligt, men faktum är att det inte känts roligt på över ett år. Jag träffas för att jag älskar dem och vill ha dem i mitt liv, men det känns aldrig roligt och jag ser aldrig fram emot det, därför att jag vet vad som väntar därefter; panikattacker, sprängande huvudvärk, illamående, yrsel, trötthet, negativ självbild och självmordstankar. Jag vet inte alls hur jag ska ta mig ur detta, för hur jag än gör så tycks spiralen fortsätta nedåt. Hur fan ska jag ta mig upp igen?

Jag vet att jag måste ge mig själv tid för återhämtning -men jag har ingen aning om hur lång tid det ska ta. Jag trodde verkligen att jag skulle vara på benen efter några veckor, men här står jag nu med åtta månaders sjukskrivning bakom mig, och jag vet inte ens om jag är på rätt väg.


Det var länge sedan jag skrev ett såhär personligt inlägg, och jag vet inte riktigt vad poängen med detta inlägg egentligen är; kanske behövde jag bara få detta ur mig då jag faktiskt inte känner att någon förstår, kanske hoppas jag att någon ska känna igen sig och slippa känna sig såhär ensam. Jag vet inte. Men jag vet att livet har varit jävligt tufft ett bra tag, och att det verkar fortsätta vara tufft ett tag till. Allt jag kan göra är att försöka kämpa, även om jag inte alls har orken till det.

 








Kärlekens dag - Sprid kärleken vidare


2022-02-14 @ 17:18:41
Jag älskar kärlek i alla former och konstellationer, och denna dag kretsar ju kring just kärleken. Det handlar inte om att köpa dyra presenter, tävla om vem som har den lyxigaste instagrambilden eller äta på den finaste restaurangen, utan det handlar om att se och uppskatta varandra och oss själva just så som vi är; en dag att sprida lite extra kärlek. Alla hjärtans dag är en hyllning till vår förmåga att älska; vem vi än älskar och hur vi än älskar den. 

Jag vet att många känner sig ensamma just idag, då det har blivit någon allmän missuppfattning om att man måste ha en partner för att få fira dagen, när en partner inte är något som helst krav. Det enda kravet är att du har kärlek att ge; sen kan du ge den till en partner, en förälder, ett barn, en kollega, ett husdjur, en främling, en vän, eller dig själv. Som singel firade jag alla hjärtans dag med fokus på kärleken till mig själv; Jag gjorde saker jag mådde bra utav, tog hand om mig själv, överöste mig med uppskattningen jag behövde och förtjänade. Att ha en partner kan vara underbart, men lås dig inte i tanken att ditt hjärta måste tillhöra någon annan för att få hyllas, detta är trots allt ALLA hjärtans dag, inte romantiska partnerrelationers dag.

Alla former utav kärlek är det vackraste vi har, och det är värt att både hyllas och spridas. Jag har en liten tradition på alla hjärtans dag; Jag vill sprida lite extra kärlek någonstans där den behövs. Så istället för att spendera onödiga pengar på något jag egentligen inte behöver, så väljer jag årligen en organisation att skänka några kronor till. Det kan vara 20 kronor eller 500 kronor, beroende på vad man har möjlighet till. Tidigare har jag skänkt några hundra till bl.a UNICEF, WWF, Aldrig Ensam och olika djurskydd/shelters. Att sprida kärleken vidare är ett sätt att ta hand om varandra och att ett steg i taget försöka bege oss mot en vackrare morgondag.

I år har jag valt att sprida lite kärlek och skänka några hundra kronor till Women To Remember, därför att jag anser att det enorma arbete de gör är så viktigt. Jag har varit med i facebookgruppen under samma namn ett bra tag, och berörs dagligen utav de kvinnor som tvingas kämpa, eller som fråntagits rätten att kunna kämpa längre. Då jag själv tidigare har utsatts för både psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, så ligger denna organisation mig varmt om hjärtat och kvinnors rättigheter är något jag brinner för. Vi är alldeles för många med personliga erfarenheter inom detta ämne, och WTR kämpar för att ingen ska behöva få genomgå det, speciellt inte ensam. En fantastisk organisation som är värd att spridas och delas, som är viktig för att göra vårat samhälle till en tryggare plats för kvinnor och barn. Klicka er in på www.womentoremember.org och läs mer om deras livsviktiga arbete.


Bildkälla: WTR Facebooksida


Jag vill förtydliga att man inte behöver ge pengar för att hjälpa till; Genom att sprida organisationer som WTR vidare och uppmärksamma dem så kan du bidra till att någon som behöver deras hjälp upptäcker och vågar kontakta dem. Det gör också att fler människor får upp ögonen för de stora samhällsproblem som WTR uppmärksammar, vilket sprider kunskap och förståelse.



Relaterat: Läs min dikt "Jag hatar inte alla män, men" där jag beskriver en bråkdel utav de saker män utsatt mig för.






några såna dagar


2020-08-07 @ 13:34:49



Välkomna in i min snurriga, utmattade hjärna.






samma shorts och samma linne


2020-06-03 @ 17:47:38
Ibland känns det som att det står helt stilla, som att alla svettdroppar är för ingenting. Visserligen är träningen främst min ångestmedicin; mitt sätt att hantera allt det som annars hotar att slita sönder mig, och visserligen tycker jag oftast om mig själv. Älskar, till och med. Men jag vill ändå att det ska gå framåt, att någonting ska hända, att den psykiska styrkan även ska bli fysisk. Jag vill orka leva precis som jag vill. Och vissa dagar är hjärnspökena tillbaka; kallar mig elaka saker, hånskrattar åt det jag ser som framsteg. Vissa dagar känner jag mig äcklig, dålig och ful. Känslor så starka att jag liksom tappar andan, och jag ser på mig själv med besvikelse. Hur kunde jag tro att jag kommit någonstans? Viljan att slå sönder speglar kommer tillbaka och tankarna om att aldrig duga gör så jävla ont. Jag vill inte ha sådana dagar, men de liksom kommer iallafall. Jag kan inte hjälpa det. Det känns som om jag börjar om från ruta ett.

Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.

Samma shorts och samma linne. Två år. -48 kg.

Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."

Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.


Den vänstra har jag aldrig visat. Min kära mor hade tagit en smygbild när jag fotograferade bröllop, och när jag hittade den för bara några veckor sen så brast jag ut i asgarv. Samtidigt sved det lite i magen. För jag vet att om jag hade sett den bilden när den togs, så hade jag velat dö. På riktigt. Jag kände mig nästan elak som skrattade, för jag vet hur dåligt jag hade mått om jag sett den för två år sedan.

Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.






mer än en konsert


2020-05-17 @ 20:31:00

Det är mer än en konsert.

Det är att få stå framför någon man ser upp till, någon vars musik förändrat en och kanske även räddat en. Att få uppleva personen som mer än en tvådimensionell bild eller video, att få uppleva dennes mänsklighet. Få höra små bristningar i rösten när en text betyder något, att tillsammans få uppleva det meningsfulla bakom varje ton. Att vara mänskliga ihop.


Det är att få känna hur musiken rör sig genom hela kroppen. Hur de glada låtarna får ansiktet att skina, hur de kärleksfulla orden pirrar i fingertopparna, hur de sorgsna tonerna biter tag på det mest bitterljuva sätt. Få föras tillbaka till varje gång man tryckt hörlurarna i öronen, skriksjungit på fester, hållit varandra nära, svettats på dansgolv, sett världen åka förbi genom en bilruta, och sjunkit ihop i tårar. Till varje skratt, varje skrik, varje gråt, varje lyckorus och varje långt samtal då bakgrundsmusiken hjälpt att styra känslorna. Få vara på alla platser samtidigt; Uppleva den mest poetiska nostalgi tillsammans med tusentals andra.

 

 

Men för mig har alltid det absolut mest berörande varit samhörigheten. Att få stå i ett stort publikhav fyllt med så oerhört många olika personligheter. Oändligt med människor från världens alla hörn; så olika bakgrunder, religioner, politiska åsikter, sexualiteter, åldrar, uppfostran, utbildningar, familjesituationer, erfarenheter, utseenden, språk och syn på världen. Jag har lagt armarna om pensionärer, dansat med tuppkammar, skrattat med barn, gråtit med spanjorer, sjungit med till mina favoritlåtar tillsammans med människor jag aldrig ens veta namnen på. Vi har kanske ingenting gemensamt, ingenting förutom det faktum att det som strömmar ur högtalarna på någon sätt berör oss, betyder så mycket mer än vad vi kan förklara. Vi kommer från olika delar utav världen, men just där och då talar vi ändå samma språk; Musiken. Hundratals, kanske tusentals, människor som kanske aldrig skulle ses tillsammans, men som just nu hör samman. Allihop. Varje konsert jag varit på har jag sett mig omkring, noterat alla våra olikheter och fått ett rus utav det. Man känner sig liten, men på ett positivt sätt. Inte som att man är betydelselös, snarare tvärtom; Som att man är en del utav något så mycket större än en själv. I detta hav utav människor spelar det ingen roll vad för misstag som håller dig vaken om nätterna, vem som krossat ditt hjärta, eller ens vad du drömmer om för framtid, ingen kommer att döma dig eller ens bry sig om vem du är. Här är du en del utav en gemenskap, en kärleksatom. Tusentals människor som aldrig samlats förut och troligtvis aldrig samlas igen, men som för all framtid är sammanbundna utav denna delade stund. Och vad som än händer så delar man förevigt ett minne fyllt med alla känslor själen orkar med.

 


Så det är mer än en konsert. Det är så mycket större än en själv, större än artisten, till och med större än musiken. För några timmar blir denna konsert en plats att samexistera utan några som helst åsikter kring människorna som omger en, utan den stress, de förutfattande meningar och de krav som vardagligen präglar oss. För några timmar är vi alla en.












dansa i regnet


2020-05-04 @ 13:13:53

"Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Tacksam för känslan när regndropparna landar i mitt ansikte, för långa samtal om saker som betyder något, för att få skriksjunga med till musik. Tacksam för att sprudla utav energi, för ljudet av regn som smattrar mot bilrutan, för hur den första klunken kaffe smakar, för att stå och dansa i kön på affären. Men mest av allt är jag tacksam för att jag är här och får uppleva det, alltihop. För att jag inte gett upp.

Kära dagbok, jag vill inte dö längre. Åtminstone inte hela tiden.
För alla dessa små saker är så överväldigande vackra, så obeskrivligt underbara. Jag förstår inte hur jag under så många år kan ha missat dem; hur jag kunnat vara blind inför all den magi som omvärlden besitter. För det är verkligen magiskt. Jag vet inte hur annars jag ska beskriva denna pirrande förälskelse jag känner. Under så många år var jag död, hela själen kliade utav likmaskarna som åt upp mig inifrån. Trodde jag. Nu vet jag att det inte var likmaskar. För nu har de blivit till tusentals fjärilar i magen, som får hela kroppen att kittla på det mest fantastiska sätt.

Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Så jävla tacksam för att jag existerat länge nog att äntligen få leva. Länge nog för att få uppleva lycka, och länge nog för att få förälska mig i livet. För jag är verkligen kär i det, livet menar jag. Att vara levande. Ibland gör det ont och ibland orkar jag inte tjafsa mer, men jag antar att det är så det är att vara kär. Vissa dagar vill man skrika och lämna, vissa dagar drivs man nästan till vansinne. Men man slutar aldrig kämpa för vad man älskar. För hur jobbigt det än känns ibland, så är det värt det. Värt att kämpa för att få uppleva magin som kärlek är."







dear diary


2020-03-07 @ 12:47:20
" Ibland brister det. Ibland gör det så jävla ont att existera. Som igår. Igår gick jag sönder. Jag låg på soffan, inlindad i filtar, och hörde det sprickande ljudet av en själ som går i bitar. Det gjorde så ont. Så ont att jag varken kunde prata eller gråta, inte andas eller ens röra mig. Jag bara låg där; stirrade på mörkret, lät det omfamna och ta över mig. Och det kändes som om jag dog.

 
Igår lät jag mig själv må dåligt. Ibland behövs det. Men när jag vaknade med samma tyngd i bröstet imorse bestämde jag mig för att vända på det. En dag är okej, en dag att gå sönder. Men inte fler. Det blir så lätt en vana att gräva ner sig, att säga nej till allt, att stänga in sig själv i ångesten. Och det tar så lång tid att bygga upp sig själv igen. En veckas söndertrasande tar månader att laga. Så jag vägrar. Hur tungt det än är att laga mig själv idag, så blir det betydligt tyngre om jag skjuter upp det.

 
Jag är mästare på att skjuta upp saker, tänka att jag tar det imorgon. Men inte när det gäller mig psykiska hälsa. Det måste jag ta tag i direkt. Annars finns en stor risk att mina "imorgon" tar slut. Och även om jag ibland inte känner mig redo för att leva, så är jag inte heller redo att dö. Men jag är redo att kämpa. Varje dag tills livet är det bästa som hänt mig. Jag ger inte upp än. "

 




Detta är en sida ur min ångestbok, där jag samlar alla tankar och känslor, spyr ur mig smärtan och påminns om lyckan. Den ger mig en chans att se tillbaka, på hur det varit, för att hjälpa mig se hur långt jag kommit. Den hjälper mig att hantera motgångar, förstå mig själv bättre, och utvecklas som person. Så jag kan gå tillbaka och se saker ur andra perspektiv, vrida och vända på tankarna tills jag finner ett sätt att gå vidare. Jag blir lite som min egen psykolog.
Den första sidan i boken är skriven den 21 november 2016, den senaste är skriven idag. Den är fylld av så mycket smärta, så mycket sorg, så mycket självhat och osäkerhet. Men också av kärlek, av glädje, hopp och styrka. Jag skaffade den från början för att få ut allt jag inte vågade säga högt, men har sedan blivit mitt viktigaste verktyg i kampen mot min psykiska ohälsa. Även om det ibland gör ont att läsa om hur illa det varit, så är det en obeskrivlig känsla när jag ser vilka enorma framsteg jag gjort under dessa år; ha svart på vitt hur jag blivit starkare och starkare. Hur jag gått från att vara ingen alls, till att stå rakryggad och acceptera vem jag är; Allt jag är. Från att skämmas över precis allt jag var, till att vara stolt över den jag är. Och det är en jävligt stärkande och motiverande känsla.






Sov gott


2020-01-27 @ 07:50:09
Jag sitter på en filt på trappan. De kalla vindarna omsveper mina ben, men de känns inte lika isande längre. Jag ser ut över vattnet; noterar hur sjön fylls utav små, mörka vågor; lyssnar till ljudet när de slår upp mot berget. En kylig söndag i januari. Medan The Fray's mjuka stämma sjunger ur mobilens högtalare, försöker jag minnas allt det bra. Inte det sista. Jag vill minnas dig så som du var, när du fortfarande orkade vara. Det finns ju så mycket bra, så mycket fint. Så många sommardagar i solen när du bara njutit, så många nätter du låtit din päls fyllas utav mina tårar, så mycket förståelse och omtanke i en så liten, liten varelse. Så mycket värme; så många år utav kärlek. Och jag är tacksam. Tacksam för att du valde just oss, tacksam för att du blev en viktig del av vår familj, tacksam för att vi fått älska dig. Och herregud, vad vi älskat dig. Du var liksom omöjlig att inte falla pladask för. Aldrig har jag stött på någon så snäll, så accepterade, som med en blick från de stora, blå ögonen kunde få vemsomhelst att mjukna. Det är så jag vill minnas dig. Och det är så jag kommer att minnas dig.

 

Vi står runtom dig; pratar om kärleken, skyfflar försiktigt lite jord över din viloplats. Vi säger att det känns bra att du slapp lida, att du aldrig behövde ha ont. Hade vi fått bestämma så hade du fortfarande sett på oss med de blå ögonen, gosat i våra knän, busat med flugor. Men det var inte upp till oss. Detta var vad du behövde, och dina behov går före allt vi vill och önskar. Du går före allt vi vill och önskar. Vi pratar om hur speciell du var; jag tänker tillbaka på mina tonår då du hjälpte mig genom panikattacker och hämtade de andra när du inte kunde lugna mig. Jag tänker på första gången du hoppade upp i mitt knä, satte framtassarna på mitt bröst, och försiktigt slickade bort tårarna från mina kinder. Jag minns när du for mellan golv och tak efter en liten studsboll jag hittat. Jag berättar om kvällarna då du vägrade lämna min sida, för du visste direkt när jag inte mådde bra. Vi pratar om hur alla som stött på dig, har älskat dig. Även de som egentligen inte varit förtjusta i djur, har fallit för dig. Du var fantastisk. Och det är förevigt så vi minns dig.

Våra ögon är tårfyllda, och det gör ont, men det känns samtidigt fint. Fint att vi fått dela ditt liv och fint att få stå bredvid dig när du nu påbörjat din nästa resa. Och så fint att du får vila på platsen du älskade. Tack, käraste lilla varelse, för allt du givit oss. Sov gott tills vi ses igen.


 






"Den största skillnaden är egentligen inte kroppen"


2019-12-16 @ 21:25:00

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska publicera detta eller inte. Jag har skrivit och raderat, om och om igen. Jag tror att jag mest varit rädd för hur andra ska reagera på det. Men nu har jag bestämt mig för att jag skiter fullständigt i allt som har med negativitet att göra. Jag tänker fortsätta sprida allt mitt hopp, all min glädje och all min kärlek. Oavsett vad någon annan tycker och tänker.




För lite mer än 1,5 år sedan var jag väldigt självdestruktiv, olycklig, ständigt trött och jag hade minst 2 panikattacker om dagen.
Ibland gick det veckor utan att jag klarade av att lämna hemmet. Jag ville helst inte träffa någon, inte prata med någon, vilket i sin tur skapade en plågsam känsla utav ensamhet. Oftast klarade jag inte ens av att dra upp persiennerna. Jag isolerade mig med mitt självhat, lät det slita mig i bitar utan att säga emot. Att självskada var mitt stora beroende, även på "bra dagar" låste jag in mig i badrummet och skapade rispor i huden, jag kunde liksom inte låta bli; jag var tvungen att straffa mig själv. För jag förtjänade det ju. Läkarna skrev ut medicin efter medicin, som alla gjorde mig fysiskt dålig vilket försämrade min psykiska hälsa desto mer. Jag slogs mot min panikångest, mot mitt dåliga samvete (för alla problem i hela världen var ju mitt fel) och även när jag skrattade med vänner så satt jag och funderade ut olika sätt jag kunde ta mitt liv på där och då. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag inte var en person, det fanns liksom inget Jag riktigt, bara ett skal och ett söndertrasat inre.


Några månader senare blev jag väldigt sviken, jag förlorade all tillit till människor runtomkring mig, och jag tvingades möta min största rädsla; Att vara ensam. Jag hade ingen att riktigt luta mig mot, och insåg att det är nu eller aldrig; Antingen så tar jag mitt liv, eller så slåss jag för det. Och jag minns att jag stod och såg mig i spegeln en kväll och tänkte "hur kan jag hata mig själv? Jag finns ju inte ens" och tanken skrämde mig, samtidigt som den väckte något i mig; Ett hopp om att det kanske skulle bli bra, om jag bara vågade finnas till. Och ett kanske var mer än jag någonsin haft.

De saker som tidigare hjälpt mig hantera min ångest fungerade inte längre, så jag var tvungen att hitta någon ny strategi. Ångest har alltid gett mig en väldig energi, men en negativ sådan som jag alltid använde på självdestruktiva sätt. En dag hade jag sådan panik att jag inte kunde vara stilla; jag gick fram och tillbaka över golvet, kroppen skakade, jag pressade naglarna in i händerna och jag andades häftigt. Ja, ni som haft ångest kan nog relatera. Så jag slet fram träningskläderna och gick ut på en rask promenad. Jag ökade takten, mer och mer, tills jag slutligen sprang. Tårarna rann under hela löpturen och jag nästan skrek utav gråten. Jag blev stannad flera gånger utav människor som blev oroliga när de såg mig. Men desto tröttare jag blev i kroppen, desto piggare kände jag mig i huvudet. Som om det för första gången var mina tankar som snurrade; inga hjärnspöken, inga ekande ord, -bara jag. Jag sprang liksom inte från min ångest, jag sprang rakt över den, och varje andfått steg kändes som ett kliv över mållinjen. Jag sprang ytterligare två turer den dagen. När jag kom hem efter den sista på kvällen tog jag en dusch, lite vatten och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag och insåg att det varit den första kvällen på flera månader som jag inte hade skurit mig. Jag hade liksom glömt bort att straffa mig själv. Och jag var så jävla stolt.

Så motion hjälpte mig att hantera min ångest; jag fick ut energin på ett icke-skadligt sätt, huvudet rensades på smärtsamma tankar och jag fick sova bättre. När jag kände en panikattack komma (de gånger jag hann med innan den vällde över mig) drog jag på mig löparskorna och stack ut en sväng; främst på intervaller. Ibland 1 km, ibland 8 km - men alltid tills mitt begär att skada mig kom under kontroll. Vissa dagar behövde jag inte springa alls, och andra sprang jag både natt och dag. När de hjärnspöken som tidigare skrikit i mitt huvud började förlora makt, kunde jag tänka klarare och sakta men säkert börja bygga upp mig själv; bli en person jag kunde tycka om.

Jag har fallit tillbaka i självhatet och mitt destruktiva beteende gång på gång, men jag har rest mig och fortsatt kämpa. För första gången så kämpar jag nu inte för någon annans skull, utan för min egen. För att jag är värd att kämpas för.

Mitt mål har aldrig varit viktnedgång; jag har aldrig känt något behov av att nå en viss vikt eller en speciell kroppstyp. Det allra största problemet satt ju i mitt huvud, och jag vet att mitt utseende egentligen inte har någonting med det att göra. Som tonåring var jag ätstörd, och smal. Men jag kände precis likadant då, som jag gjorde för 1,5 år sedan. Så min första prioritering genom detta har alltid varit, och kommer alltid vara, min psykiska hälsa. Att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag har fortfarande en hel del extrakilon; jag har lår som rör sig, en mage som putar, och jag är ingen direkt pudding underifrån. Men det stör mig faktiskt inte alls, inte för en sekund. Jag tycker om mig själv. För ett tag sedan stod jag hos en kompis i ett tajt linne, klappade mig på magen och sa högt "vet du vad? Jag gillar min mjuka mage. Här inne förvarar jag extraresurserna av glädje" och skrattade.


Det skiljer lite mer än 1,5 år och cirka 40 kg mellan dessa bilder. Och det är kanske allt vissa ser, det enda vissa tar med sig från detta inlägg; en kropp som ändrats. Men den största och viktigaste skillnaden är ju egentligen inte kroppen. Den viktigaste skillnaden är kärleken till mig själv. Jag bryr mig om, lyssnar på och värdesätter mig själv. Jag har varit självskadefri i flera månader. Så jag struntar i vad någon annan tycker är fint eller fult, bra eller dåligt, med mig. I slutet av dagen är det jag som ska tycka om den jag är, och så länge jag gör det är alla andras åsikter irrelevanta.



Motion är inte den enda anledningen till att jag mår bättre idag, jag har kämpat på många sätt. Läs t.ex. mina inlägg "Att trivas i sitt eget sällskap -hur gör man egentligen?" och "Att vägra bli tagen för givet" .


Mår du dåligt? Klicka på bilden för att se flera hjälp-alternativ:







"Mammas fenixtårar" - vändpunkten


2019-10-24 @ 12:08:46


Jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna; hur hon spände hela kroppen i ett försök till att stålsätta sig mot vågorna som tryckte under ögonlocken. Hon stannade bilen, lät händerna ligga kvar över ratten, och tog ett djupt andetag medan blicken sökte ut genom vindrutan efter något att fästa sig vid. Och jag tänkte att jag skulle vara tyst, för jag kunde se tankarna snurra runt i hennes huvud, och hur hon försökte fånga den rätta tanken att sätta ord på och formulera högt. Jag känner min mamma väl, så jag vet att en lång paus betyder att det är på riktigt, nu är det allvar, detta är viktigt. Gråten i halsen satt fast som en äppelbit; vass, upprivande och försvårade andningen. Jag svalde gång på gång för att försöka kväva den, försöka trycka ner den under ytan, där den hörde hemma. "Jag har gjort mamma ledsen" tänkte jag, och tanken slog luften ur mig. Hon snörvlade till, svalde hårt, tog ännu ett djupt andetag. "Men jag då? Vad skulle jag göra utan dig?" sa hon, och tårarna droppade nu från hennes haka. Hon tittade fortfarande ut genom vindrutan. "Jaa.." sa jag, "du skulle väl sörja ett tag och sedan gå vidare." Så fort jag sagt det högt ångrade jag mig. Vilka fruktansvärda ord. Jag såg hur hon höll andan några sekunder, nästan som om hjärtat stannade. Hon vände ansiktet mot mig, och såg mig rakt i ögonen utan att vända bort. "Gå vidare? Tror du att jag någonsin skulle kunna leva utan dig?" gråten fick hennes röst att spricka. "Du är min dotter, jag satte dig till världen för att älska till mitt sista andetag, kan du inte förstå det? Att du tar ditt liv kommer inte få mig älska dig mindre, det kommer bara slita sönder mig tills det inte finns något kvar." Nu kunde jag inte hålla inne längre, och alla tårar sköljde över tillsammans med ett hest läte. Jag skakade på huvudet. "Men mamma, det gör så ont, och jag drar ner dig också. Jag är inte värd att må dåligt för. Jag är så jävla sjuk" viskade jag. Mamma la sina händer över min ena, lyfte upp den och kramade om den. "Ja, älskling, du är sjuk, det kan du inte rå för. Men sjuk är långt ifrån allt du är. Du är så smart, så omtänksam, så klok och så kreativ. Du är mycket mer än sjuk. Du är mångas bästa vän och stöttepelare. Du är min bästa vän. Det är ju dig jag ringer till för att prata strunt, eller när jag behöver skratta. Den jag pratar med när jag behöver ventilera, och som alltid finns där och får mig att känna mig uppskattad. Du och din syster är det viktigaste jag har, snälla förstå det." Hon kramande min hand hårdare. "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner. Vi kan lösa detta, jag hjälper dig genom allt och vi kommer fixa det. Men om du tar livet av dig Bella, då kommer jag aldrig återhämta mig. Jag kan inte leva utan dig."

Vi satt där i bilen en stund; grät tillsammans, släppte ut mörkret och suddade ut det med kärlek. Innan jag stängde bildörren vände jag mig om och sa "Jag lever för dig, mamma. Bara så du vet."


När jag kom upp till lägenheten möttes jag utav tystnad, och den tog över mig. Jag kunde höra pulsen dunka i hela huvudet, mina andetag lät ansträngda och när jag svalde nästan krasade det i halsen. Hjärtslagen kändes som en tickande bomb, redo att närsomhelst få hela bröstet att explodera. Jag stapplade in i sovrummet, öppnade den översta lådan och tog fram en liten pappersbit med en tunn tofs hårt virad runt den. Jag slet av tofsen, vecklade upp pappret och såg på det lilla rakbladet med små fläckar utav torkat blod på, tog det i ett fast grepp mellan vänster tumme och pekfinger, använde långfingret som ett stöd för att hålla det stadigt. "Jag måste bara få ut lite mörker" viskade jag, som för att ursäkta mig inför universum. "Fysisk smärta är det enda som kan lätta min psykiska börda." Självhatet gjorde sig väl påmint, och hjärnspökena skrek åt mig så högt att trumhinnorna värkte. Det blir bättre om jag dör. Allt blir bättre om jag dör. Men när jag tryckte bladet mot min högra underarm hörde jag mammas ord i huvudet; "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner". Meningen gick på repeat i mitt huvud; blandningen utav kärlek och rädsla i hennes röst spred sig ut i varje millimeter av min hjärna, och jag liksom pausades. Jag vände upp huvudet, såg det söndergråtna ansiktet se tillbaka på mig i spegelns reflektion. Mammas ord blev högre och högre, de slogs mot skriken från de inre demonerna, båda försökte desperat överrösta varandra och vinna makten över min känslostyrda kropp. Andningen blev häftig och högljudd, sådär som det låter när någon blir jagad i en skräckfilm.
Ett lågt, klingande ljud fick allting att tystna. Jag vände blicken mot mina skakande ben. Där, mellan fötterna, låg det; Beviset på att jag hade vunnit. Ett litet rakblad med små fläckar utav torkat blod på. Jag förstod inte själv att jag hade släppt det, lyfte upp min vänsterhand framför ögonen för att försäkra mig om att jag såg rätt. Och visst var handen tom. För första gången någonsin insåg jag att det fanns någonting starkare än mitt självhat och min dödslängtan; Kärleken till och från mamma, och min rädsla att göra henne illa. Jag såg återigen min spegelbild i ögonen, och skrattade medan tårarna fick hela ansiktet att blänka i det svaga skenet från ljusslingan på väggen. Sedan plockade jag ned den lilla svarta boken från hyllan, öppnade en sida och skrev.

"Idag vann vi, mamma. Idag var vi starkare än allt det som sliter mig i bitar. Kanske är kriget inte över, men vi fick demonerna att retirera och skamset slinka tillbaka till sina hålor. Så idag, idag vann vi, mamma. Och jag lovar att utkämpa varje slag tills kriget är över. Tills all denna smärta är ett minne blott. Just nu lever jag för dig mamma, men en dag ska jag leva med dig. Utan det nervgift ångest är, utan att du ska behöva se dig om för att se om jag ännu andas. Innan livet är slut ska jag leva."








Detta skrev jag för knappt 2 månader sedan. Jag har genomgått många år utav självdestruktiva beteenden, 24 år utav dödslängtan, konstant ångest, självmordsförsök, fram och tillbaka till psyk, och sedan en sommar som på många sätt var den bästa, men som även slet mig itu. Jag kan inte räkna hur många gånger jag ringde min mamma för att ta farväl, ibland flera gånger per dag. Jag ville verkligen inte leva mer. Men när jag såg min älskade mamma den kvällen, inte bara tittade utan verkligen såg henne; så smärtsamt panikslagen, livrädd att förlora mig -då bestämde jag mig för att det är nog. För kanske har jag gjort någonting för att förtjäna all smärta, men inte hon. Aldrig hon.

Varje dag därefter har jag försökt basera mina beslut på hur det kommer få mig att må om ett år. För jag tror stenhårt på att alla val jag tar idag, stora som små, påverkar hur mitt liv kommer att se ut, ett år framåt. Alla val är inte enkla, vissa gör förbannat ont i stunden, men är ändå nödvändiga för framtiden. Självklart finns det även rum för snedsteg, jag är precis lika mänsklig som alla andra, men när jag gör något "fel" sätter jag mig nu och reflekterar kring det, försöker finna kunskap i misstagen för att istället kunna göra bättre nästa gång. Lite som när man blev underkänd i ett prov i skolan; då fick man plugga lite hårdare, få en bättre förståelse för ämnet, så man kunde utvecklas.

Jag är helt säker på att jag kommer falla hundra gånger till. Och jag vet att det finns många som velat se mig misslyckas, men jag kommer inte att ge dem den njutningen. Så det är okej att jag faller, så länge jag vägrar att ge upp.

 

 

 

 







Tidigare inlägg