Är jag religiös?

Kristendom, Sikhism, Judendom, Islam, Buddhism, Hinduism. En tro på högre makt, större mening, något mer än det vi kan se och röra. En tro på att någon, eller något, ser oss och kan vägleda oss. Är religion en tröst och ett hopp, eller något som sprider skräck?


Religion har alltid varit ett väldigt hett ämne, många anser att religion tar livet utav människor, jag anser snarare att religion är vad som hjälper människor ur lidande. De människor som begår fruktansvärda brott i religionens namn använder endast religionen för att skapa mer hat och större klyftor mellan andra, brotten hade tveklöst begåtts oavsett om religion existerade eller ej, och vi kan knappast beskylla någon människas tro för all världens mörker. De monster vars existens kretsar kring att sprida lidande har en förkärlek till att gömma sig bakom religion, men de kommer ALLTID hitta något att gömma sig bakom, vare sig det är religion eller favoritmusik. Detta ger ingen rätten att döma ut miljoner andra människor vars tro ger dem styrka, hopp och trygghet.

Bildkälla: google.se

När jag var 5-12 år var vi en grupp på 5 tjejer som var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans och jäklar vad roligt vi brukade ha! Vi var jämngamla och hade turen att gå i samma klass både låg- och mellanstadie. Vi var alla väldigt olika personer, vi tyckte olika om det mesta, vi kände olika, såg olika ut -men det ändrade inte vår vänskap. En utav oss var en troende kristen, och hon fick mycket skit för det i skolan. Folk hånade hennes tro och betedde sig illa, enbart för att hon trodde på något annat än vad de gjorde. Jag minns en gång, jag tror vi gick i fjärde klass, när en tjej sa till henne "Gud finns inte, du är ju förfan sjuk i huvudet som tror att någon gubbe styr allt", -det ska tilläggas att det var helt och hållet oprovocerat, min vän var ingen provocerande person. Vet ni vad hennes svar var? "Du har rätt till att känna som du gör, jag accepterar att du tycker och tror något annat än vad jag gör. Det enda jag ber om är detsamma tillbaka". När jag senare frågade hur hon kunde vara så lugn, jag själv hade ju blivit vansinnig, sa hon "Att någon annan tycker annorlunda är okej, sättet hon uttrycker det på kanske inte är okej, men det är inte upp till mig att bestämma vad för person hon ska vara, det angår mig inte". Jag får gåshud bara jag tänker på det, för än idag tycker jag att hon var så jäkla cool som trots all skit hon fick aldrig slutade stå upp för sig själv eller sin tro och aldrig var elak mot någon. Hennes tro gjorde att andra var elaka mot henne, men det var även hennes tro som fick henne att aldrig sjunka till deras nivå. Så säg mig; På vilket sätt skapar hennes tro mer lidande än din ignorans?

Men, så har vi ju inläggets stora fråga; Är JAG religiös?

Det beror faktiskt lite på hur man definerar religiös; måste jag tro på att det finns en Gud som har makten att förlåta eller förgöra oss alla för att anses religiös, eller innebär "religiös" att jag kan tro på att det finns något större, mer meningsfullt än du och jag utan att nödvändigtvis tro på en Gud? Faktum är att jag tror på mycket, och jag är övertygad om att det finns många saker som vi inte kan sätta fingret på men som påverkar oss alla. Jag tror på ödet, att många saker är förutbestämda, men att ödet är sammankopplat till karma och vi på så sätt delvis har chansen att forma vårat eget öde. Jag tror att allt levande har en själ, och att när vi dör så delas vår själ i 3; en del påbörjar ett nytt liv, en annan blir fri tillsammans med andra själar, och en tredje del stannar kvar som en del i själarna på de som älskar oss. Jag tror att det finns så mycket lidande för att vi ska kunna finna villkorslös kärlek och förenas som medmänniskor. Jag tror på kärlek, vilket är lika osynligt som en religiös tro och egentligen endast är en känslomässig övertygelse om att höra ihop med någon annan. Jag tror på själsfränder, att vi är sammankopplade till många andra människor, och att när vi finner någon utav dem skapas en känsla utav trygghet och samhörighet, som en pusselbit till sig själv. Som sagt, jag tror på mycket saker som inte går att sätta fingret på. Men jag låter er avgöra om jag kan anses som religiös eller ej, då det för mig är ganska oviktigt att sätta en etikett på min egen tro.


Vad anser ni om allt detta? Håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?


Bildkälla: google.se

Jag ska inte visa mig besviken.

 

Jag ska inte visa mig besviken
Det är en känsla som är ful och dum
Och när jag känner mig så jävla liten
Hörs inga ljud, jag låtsas vara stum
För jag vet att om ni ser mig gråta
Harklar ni halsen, drar lite i er sjal
Och är det något ingen kan förlåta
Så är det att någon är onormal


Jag ska inte låta tårar rinna

Det är ett tecken på svaghet, det vet jag
Så när jag helst av allt vill försvinna
Blundar jag, drömmer om en bättre dag
Min själ gör ont, men det vet ingen om nu
Att öppna käften är att vilja bli sedd
Må aldrig dåligt, nej det är helt tabu
Säg aldrig om du är ledsen eller rädd

 

Jag ska inte säga nej
Det är tråkigt att jämt vara emot
Så vad än sker är allting helt okej
Var helt beskedlig, var en idiot
Låt alla trampa rakt över din stolthet
Den är ändå ingenting värd här
Trots du kan, låtsas att du inte vet
Spela dum, var inte till besvär


Jag ska alltid låtsas att jag duger

Men aldrig tro jag är någonting att ha
För även om dom vet att jag ljuger
Är det bäst om jag låtsas att må bra
Göm dina piller, dölj dina sår
Annars orkar ingen stanna i ditt liv
För ingen bryr sig egentligen hur du mår
Tror du det är du bra jävla naiv

 

Jag vill aldrig mer stå på kanten
Blind för glädje, men öppen för panik
Aldrig köpa sprit för sista slanten
Kanske hör någon mina stumma skrik?
Jag vill aldrig gråta mig till sömns mer
För det jag känt när jag inte haft ett val
Så jag knäpper mina händer och jag ber
Att imorgon får jag vakna upp normal
i.l.t -17


"Skam" gör mig fantastiskt obekväm

SPOILER ALERT! Läs ej om du inte sett "Skam" t.o.m säsong 4, avsnitt 8

Skam. Den norska serien som fick alla att börja "snakke norsk" och som med sina tydliga tonårsproblem skapade känslan av att vi återigen blivit halvfärdiga vuxna på jakt efter kärlek, vänskap, fester och våran alldeles egna plats i världen. Jag har blivit mer betagen för varje avsnitt, men alla känner inte likadant.

Igår snubblade jag över ett delat inlägg på facebook, en länk till en text med rubriken "Eftersnack: "Skam" har tappat greppet" -och eftersom jag är hopplöst förälskad i allt vad "Skam" heter, och även är otroligt intresserad av andras tyck och tänk kring saker jag själv har åsikter om, så var jag självklart tvungen att läsa. Inlägget är skrivet av en tjej vid namn Saga Olsson, och redan efter ingressen är det uppenbart att den senaste säsongen utav den norska succéserien inte riktigt träffat henne i hjärtat. 

 
Jag kan hålla med om att Williams återkomst stal ett moment som skulle tillhöra Sana -Noora och William har haft sin säsong kan man tycka. Jag hade på något sätt velat att Sana fick ha sitt rampljus lite längre, men samtidigt så låg jag och skrek av förtjusning när William steg ur bilen och gick fram till en chockad Noora. Jag hade under flera avsnitt undrat vad tusan Sana gjorde med Nooras lösenord (vi fick ju se att Sana hade lappen med Nooras lösen), jag var rentav livrädd att hon skulle satt en kniv i ryggen på sin bästa vän. Så förtjusningen i att William kom tillbaka gav inte enbart hopp för hans och Nooras relation, utan även för Sana och Nooras, vilken jag anser är den av alla relationer i säsong 4 som är viktigast.

Saga Olsson skriver även: "Men det fick mig också att inse att denna säsongen saknar det vi fått tidigare. Ett djup." och även om jag förstår hur någon kan känna så, så håller jag inte med alls. Många har pratat om att denna säsong "gått segt" -framförallt då Sana spenderar mycket tid ensam och vi fått långa stunder då hon inte gjort så mycket mer än suttit och stirrat eller fällt några tårar. Först kände jag lite likadant, men sen insåg jag att anledningen till varför jag ville korta ner de stunderna var inte för att de var tråkiga; Det var för att de gjorde mig obekväm. Iman Meskini gör rollen som Sana så bra att under de långa, tysta stunderna känner jag mig precis lika ensam som Sana, och även om jag inte vill så blir jag nästan lite obekväm av hennes smärta. Hennes kroppsspråk och blick gör fysiskt ont i hela mig och jag vill bara att det ska ta slut. Just detta gör hela säsong 4 så jävla viktig; Den låter oss inte titta bort eller låtsas som ingenting när någon lider.

 
"Men, vad handlar egentligen säsong 4 om?" frågar sig Saga Olsson, och det är inte svårt att förstå att hon inte riktigt kan se något buskap i denna säsong. Säsong 1 handlade ju om Eva, om hur svartsjuka förstör förhållanden, om hjärtekrosset när man själv är anledningen till att det tar slut. Säsong 2 var ju den ascoola Noora som fick Norges mest älskade badboy på fall och många gånger blev tvungen att ifrågasätta sina egna fördomar. I säsong 3 kom äntligen Isak ut som homosexuell, något som egentligen skrämde skiten ur honom, mycket då han trodde att hans föräldrar och vänner skulle se annorlunda på honom. I tredje säsongen visades det också mycket om psykisk ohälsa, både genom Isaks mamma och Even. Men vad tusan handlar då säsong 4 om?

Jag skulle vilja säga att säsong 4 handlar om att vara vilsen. Att önska man vore en person, men inte veta hur man faktiskt ska bli den. Att älska någon men inte riktigt veta vad man ska göra med känslorna. Att låta andras fördomar om en forma en till någon man varken är eller vill vara, låta någon annans ovetande ord eka så högt i huvudet att de blir till verklighet. Att vilja, känna och tänka så mycket på samma gång att man inte kan få ut någonting. Att våga leta efter sitt unika Jag i en värld fylld utav kopior som pekar finger och viskar bakom ryggen. Även om jag och Sana är två helt olika individer, så gör hennes smärta så fruktansvärt ont i mig -därför att den smärtan har varit min. Min ensamhet, min förvirring, mitt krossade hjärta, min knivfyllda rygg, min förtvivlan, min osäkerhet, min impulsiva ilska, min vilsenhet. Min smärta.
 
 
Så, jag förstår att budskapet kan kännas lite luddigt, och kanske är det meningen. Kanske behöver vi mer subtila buskap för att få chansen att själva känna efter, istället för att känna det vi blir tillsagda. Kanske har jag tolkat "Skam" såhär just därför att det är så jag känt, och någon annan tolkar det baserat på sina egna erfarenheter. Vi har upplevt olika, känt olika, gjort olika -men det gör ingen resa mindre viktig. Inte heller Sanas.


Kommentera gärna era egna åsikter; Håller ni med eller inte? Vad känner ni kring sista säsongen utav "Skam"?

Sveriges Nationaldag


Nationaldagen i all ära vill jag lista 9 saker som gör mig stolt att bo i allas vårat landet lagom:

1) Friheten.
Är du HBTQ-person? Det är okej. Är du ateist, kristen, muslim, buddist? Inga problem. Har du flytt och behöver en trygg plats att börja om? Välkommen. Vill du gå en promenad i skogen? Gör det. Vilket även för mig till nästa punkt..

2) Allemansrätten. Vi får röra oss nästan fritt i naturen (så länge vi inte stör eller förstör såklart), vilket jag tycker är helt fantastiskt. Jag älskar att vara i naturen och är så tacksam för allemansrätten.

3) Vår vackra natur. Vi har faktiskt en väldigt vacker natur i Sverige, alla fina skogar fyllda med både djur- och växtliv, alla sjöar och så många öppna landskap.

4) Blandade kulturer. Ja, många gånger har det blivit kulturkrockar vilket jag tycker är så jäkla tråkigt, för vi har så mycket att lära av varandra! Samhället kan inte föras framåt om vi inte introduceras till nya ting, och att möta människor med andra kulturer än du själv är ett bra sätt för utveckling.

5) Sjukvården. Jag kan bryta benet, få det röntgat och gipsat -utan att behöva bli luspank på köpet. Nej, skattepengarna används inte alltid på helt rätt sätt (enligt mig), men gratis (och när vi blir vuxna; förbannat billig) sjukvård är verkligen är fantastiskt skäl att betala skatt. Dessutom har vi högkostnadsskydd på både vård och mediciner, just för att vi inte ska behöva gå i personlig konkurs för att vi blir sjuka.

6) Skolan. Hur fantastiskt är det att vi har gratis skolgång, och när vi kommer upp i gymnasieålder får vi t.o.m studiebidrag? I de flesta länder får man betala för all utbildning, och alldeles för många får därför aldrig gå i skolan. Detta är något vi verkligen bör uppskatta!

7) Betald semester. Sola, bada, slappa och inte bli pank. Vilken jävla lyx ändå.

8) IKEA. Måste ju ändå vara lite av Sveriges stolthet, typ. Jag personligen älskar IKEA, jag och min bestbud är helt tokiga i det och blir supertaggade såfort vi planerat in en tripp.

9) Sist men absolut inte minst; Fika. Våran älskade, berömda fika. Det är mysigt, det är gott, det är en hedrad svensk tradition och det är en perfekt ursäkt att både träffas och äta något litet sött. Är erat land rikt? Starka soldater? Äsch det är väl ingenting?! Vi har ju förfan fika!


Vad är ni glada/tacksamma för i Sverige?

transparent



En sådan dag. Då telefonen stängs av, Netflix gör desperata försök till underhållning, varannan timme spenderas i sömn och ensamheten känns smärtsamt trygg. En sådan dag. När man behöver vara ifred, helt och hållet, bara få bosätta sig tillfälligt under täcket och försöka intala sig själv att världen utanför inte finns. En sådan dag. När smärtsamma tankar lagts på gigantiska högar och slutligen faller över en som en raserad byggnad. En sådan dag.

Jag är nog på bättringsvägen. Bara inte hela tiden.

7 anledningar till varför jag avskyr sommaren:

Jag vet att man "ska" älska sommaren, och att folk tittar jävligt snett när man rentav avskyr den, trust me I know. Jag älskar hösten och våren, är okej med vintern men sommaren är verkligen ingen favorit hos mig. Helst av allt skulle jag leva på en plats där det aldrig går över 15 grader men är tillräckligt varmt i vattnet för att bada. Hur som helst, folk tycker att man är jättekonstig om man inte älskar sommaren för HUR kan någon inte göra det?? Det ska jag tala om för er här:


Min kropp hanterar inte värme jättebra, vilket fungerar om jag kan ligga i sjön hela tiden liksom, men annars är det rentav plågsamt för mig. Jag får riktiga panikkänslor när jag blir så extremt varm.


Jag har riktig fobi för allt med för mycket ben, som jag brukar säga. Spindlar, myror, getingar, skalbaggar, fästingar -you name it. Och på sommaren kryllar det av dom, de försöker ta över världen såfort solen kommer ut. Ännu värre att jag verkligen inte kan döda dom då jag får så dåligt samvete att jag gråter haha. Ondsinta jäklar.


Folk kan gå hela hösten/vintern/våren och ba "usch är så trött på att dricka", sen såfort termometern visar 20 grader så ba "PARTYYYYY". Ja, jag har alltid varit en av de idioter som håller på sådär, och varje höst har jag tänkt att shit vad ovärt det är, jag gillar ju inte ens att dricka alkohol egentligen. Dessutom är jag extremt obekväm bland onyktra människor, om en kompis är på fest och ringer en natt så svarar jag inte ens för att jag hatar fulla människor så mycket. Nu har jag slutat helt och hållet, inte ens ett glas vin till maten. Jag föredrar vatten eller mjölk.


Japp, det är inte bara småkryp det kryllar utav; alla människor smyger sig ut ur sina hålor och helt plötsligt måste du reservera bord på donken två veckor i förtid. Typ.


Jag tycker om att vara brun då jag tycker det är fint, men jag HATAR att sola. Fråga bara min familj hur det är att åka på solsemester med mig (trots att jag är vuxen): "ska vi göra något?", "hur länge till måste vi ligga här?", "jag är uttråkad", "kan vi bada istället?", "kan vi inte åka någonstans, typ nu?", "sååå varmt jag orkar inteee", "kan vi snälla gå nu?" ←Isabelle Thörner efter 5 minuter i solstolen. Ska ni åka med mig utomlands så välj inte solsemester, you will hate me.
 


Okej, detta kan jag erkänna ansvar i, men jag tänker ändå gnälla, cuz I can. Minst 5 gånger varje sommar får jag supervätskebrist. Då menar jag inte "oj lite törstig bäst jag dricker", utan jag blir allt mer slö, sprängskalle, snurrig, väldigt torr i munnen (sandpapper-tunga typ) och det händer att jag svimmar. Då blir det sängläge, vätskeersättning och litervis med vatten i svalt rum. Det kan ta flera dagar innan jag känner mig helt okej igen. Ja, jag är dum som glömmer dricka, men jag skyller ändå på solen.


Vi har ju vattenbrist; det har inte snöat och regnat tillräckligt och sedan varit rekordvarmt=inte bra för vattenståndet. Gör mig ganska förbannad att folk ändå fortsätter duscha 45 minuter eller på andra onödiga sätt förbrukar vatten. Om alla drar sitt strå till stacken kanske vi kan undvika att behöva få vattenbrist som samhällsproblem.


Och bara för att inte vara alltför negativ, här kommer
 

Kärlek, dyrkan eller fysisk attraktion?

Jag kan inte räkna hur många gånger jag fått frågan "Hur har du och Felix gjort för att hålla ihop så länge?", både i verkligheten och här på bloggen. Folk säger att de haft perfekta relationer som ändå inte hållt, eller att de inte vet om de orkar kämpa för en relation mer, etc. Alla verkar tro att det finns någon stor hemlighet till att få ett förhållande att hålla, men jag trodde redan att alla visste den enda ingrediensen som är oumbärlig för en relations överlevnad; Kärlek. Jag menar visst, alla Hollywood-filmer kanske har satt ribban högt, men de visar alltid att kärlek är limmet för att hålla två personer tillsammans, och så är faktiskt verkligheten. Om man inte har kärlek i relationen, så vad är då meningen med att hålla fast vid den? 


Man kan tycka om någon utan att ha kärlek, faktum är att man kan älska någon högst på jorden och ändå inte ha kärlek. Kärlek uppstår endast när känslorna är ömsesidiga, när två (eller fler) personer känner samma saker för varandra. Många har förvirrat kärlek med dyrkan, jag vet att jag gjorde det förr. Jag trodde att om jag älskade någon och han ville ha en relation med mig, så var det kärlek -även om han behandlade mig som skit. Jag gjorde allt för personer som bara tog all min energi och använde den för att trampa på mig, och hur dåligt jag än mådde så var jag övertygad om att det var för att "love hurts" liksom. Men det är fel. Visst kan man lida ibland när man bråkar eller har en tuff period, men det är aldrig kärleken som gör ont. Finns det kärlek så är den det enda som kan få smärtan att försvinna, det enda som gör det värt att kämpa. Har man ont hela tiden, då är det snarare bristen på kärlek som bildar smärtan i en relation.

Många har även förväxlat fysisk attraktion med kärlek, de tror att bara för det pirrar till lite i kroppen när dom träffar någon riktig snygging så är det kärlek. Fysisk attraktion är endast fysisk attraktion, och om det är det enda ni delar så kommer ni aldrig ha kärlek. För att riktig fyverkerier-i-magen-världen-stannar-vadsomhelst-för-dig-kärlek ska uppstå så krävs det att man känner någon utan och innan -allt det bra och allt det dåliga- och vill vara med den. För kärlek är inte att vilja vara med någon TROTS det dåliga, utan att vilja vara med någon MED det dåliga, att se någon precis så som den är och älska den.



Jag och Felix blev tillsammans när vi var 14 & 15 år, och om knappt 2 veckor har vi varit tillsammans i 6½ år. Folk verkar tro att det är rätt enkelt att hålla ihop, att det bara är att tuta och köra liksom, men så är det inte. En relation är ett arbete som aldrig tar slut, man måste alltid jobba på den. Så bara för att jag säger att kärlek är den enda ingrediensen som är oumbärlig, betyder det inte att det är den enda ingrediensen som behövs. Jag menar vi var förfasen knappt halvfärdiga ungdomar när vi träffades, vi hade inte alls fått ihop pusslet om vilka vi var eller vad vi ville göra. Vi växte upp tillsammans, och man kan nog säga att när man träffas så unga så uppfostrar man varandra lite i relationen. Och det har många gånger varit tufft, men det betyder inte att man bara ger upp. Felix har flera egenskaper som kan göra mig totalt galen, och ibland måste jag gå ut och räkna till tio, men samma egenskaper gör honom till den han är och den personen jag älskar. T.ex; Han kan vara superimpulsiv och när något roligare dyker upp vill han hellre göra det, men det är samma impulsivitet som gjort att vi åkt på spontana resor och att han överraskar mig. Han kan vara den största retstickan i hela världen och vara en jäkla pain in the ass, men det är hans fåniga sätt att driva med mig som alltid får mig att brista ut i asgarv.


Folk tror att man måste vara lika för att få ett förhållande att fungera, men har vi något att lära av magneter så är det att ett + och - går bättre ihop än två ++. Felix och jag är så olika det bara går, alla säger det jämt, vi är nästan varandras motsatser. Men våra olika intressen gör att vi alltid har saker att prata om, olika åsikter ger oss nya saker att lära varandra, och olikheterna får oss att öppna varandras ögon för nya vägar vi kanske inte hade sett annars. Hade vi tyckt lika om allt så hade vi inte blivit långvariga, det blir tråkigt och stillastående. Alla relationer borde vara under ständig utveckling. Man brukar ju säga "när man slutar utvecklas, då är man död" och det gäller även relationer och kärlek. Vi behöver utvecklas för att må bra, och det är när vi utvecklas tillsammans som vi bygger starka band.


Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helt knäpp? Kommentera gärna och dela med er utav era åsikter!

Tipsar om fyra dokumentärer

Jag ser en del dokumentärer, så här kommer 4 jag sett och rekommenderar. Alla finns att se på Netflix.



Harry and Snowman är en fin och inspirerande historia om bandet mellan en hästtränare och hästen han räddar från slakt
Netflix beskrivning: Allt han har är en stark vilja och en billig häst -kan en man med ett förflutet i den holländska motståndsrörelsen uppfylla drömmen om att bli stjärna i hästhoppning?



Only The Dead är en krigsdokumentär från insidan utav Irakkriget som känns ärlig och stundvis är ganska tung att se
Netflix beskrivning: Genom sina unika kontakter med både soldater och terrorister ger journalisten Michael Ware en storslagen, ocensurerad och intim skildring av Irakkriget



The Kill Team är en berättelse om Adam Winfield, soldaten som försökte avslöja sanningen om morden på civila afghaner -brott som begicks av hans eget team
Netflix beskrivning: Denna dokumentär tittar närmare på morden av afghanska civila som begicks av amerikanska soldater 2010 och vad som hände med den soldat som försökte avslöja brotten



Lock Up Maximum Security går innanför stängslen på några av USA's hårdaste fängelser; via intervjuer med fångar, personal och anhöriga får man en inblick i verkligheten bakom galler
Netflix beskrivning: Besök några av de tuffaste fängelserna i USA, där taggtrådsstängsel, spänningar mellan internerna och fara för personalen är vardagsmat 
Tips: Lock Up finns i ytterliggare 2 serier; Women Behind Bars & First Timers


Här får ni även 10 blandade dokumentärer (jag ej sett) i min Netflix-lista:
•The true cost, •Tyke elephant outlaw, •Growing up Coy, •A plastic ocean, •Elfenben: Det vita guldet, •Africa, •The fear of 13, •Tricked, •Hitler, •3½ minutes 10 bullets


Ser ni på dokumentärer? Har ni något tips?

Ord från en bortkommen

Hela mitt liv har jag varit vilsen. Sprungit runt i samma cirklar, ställt samma frågor och ändå hoppats på andra svar. Desperat letat efter en upplevelse, en känsla, ett uppvaknande, något annat än de smala väggar jag isolerat mig själv i. Jag har gjort så många misstag, valt fel vägar, ibland med flit. Vad som helst för att skapa en känsla, vad som helst för att känna något alls, vad som helst som kan ge någon form utav indikation på att jag ännu är vid liv. Så många gånger som jag fått höra "inte tillräcklig" och låtit orden eka i mitt huvud tills de varit den enda sanning jag känt till. Hela jag är en repad skiva, hakat upp mig på ett enda spår, oförmögen att gå vidare, inkapabel till att börja om på nytt. När natten är som mörkast och jag kan höra mitt blödande hjärta slåss för sitt liv, när världen lagt sig till ro och varje andetag ekar mellan väggarna -det är då jag undrar. Allt. Varje tanke som någonsin avslutats med ett frågetecken slåss om en plats i mitt huvud, skriker för att göra sin röst hörd tills jag kan känna pulsen skapa högljudda vibrationer i mina öron. Men en fråga skriks alltid lite högre, en fråga är alltid där natt efter natt, den eviga frågan i återskall; Vem.Är.Jag.?. Kanske är det något vi alla undrar, eller kanske är det bara vi vilsna själar som förtvivlat letat efter svar hela livet. Hur som helst så är det en fråga som kräver svar, svar ingen annan kan ge än jag själv, men dessvärre svar jag aldrig tycks finna. Varje år runt min födelsedag blir frågan mer intensiv, rentav smärtsam. Jag vill så gärna känna av en förändring, ta ett första andetag som en förbättrad människa, och det är en plågsam insikt att allt förblir detsamma, år efter år. Vilsen. Vem är jag? Detta begär efter facit till frågan sliter mig i bitar, det är en fruktansvärd sak att sakna kunskap om. Jag vill kunna säga "såhär är jag", oavsett om det är positiva adjektiv som används för beskrivning, eller negativa. Jag vill bara veta säkert. Jag vill finna mig själv, vart jag än är, för hur ska jag någonsin kunna bli den jag vill när jag inte har en aning om vem jag är? Hur ska jag ha en chans till att forma min framtid, när min nutid är för suddig för att läsas av? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hemma någonstans, när denna vilsenhet tycks vara kronisk? Jag slits mellan att vilja ge upp, och att ge mig fan på att lyckas. Slits mellan att bara vilja vara glad, men tycka mig förtjäna smärtan. Mellan att vara utmattad men samtidigt rastlös. Denna ambivalens är dödlig. Hur ska någon annan någonsin kunna känna mig på riktigt, när jag inte känner mig själv? Jag vill ju bara veta säkert; Vem.Är.Jag.?

 

OCD/Tvångssyndrom

Jag har haft tvångssyndrom hela mitt liv, det har varit allt ifrån att inte gå på A-brunnar till att vara tvungen att ta den tredje saken i affären (och fanns det bara 2 saker kvar så kunde jag inte köpa den). När jag mår bättre så blir tvången färre och jag kan oftast stå emot, men när jag mår dåligt så får jag ont i hela kroppen och väldigt mycket ångest om jag inte följer tvångstankarna.

Nu mer handlar det mycket om att sortera saker eller ha mat på ett visst sätt; speciellt glass, ris, sallad och godis. Jag måste sortera och rätta till därför att det ger mig en känsla av kontroll, någonting jag kan styra när mitt huvud är ett kaos. Glass i bägare/skål måste jag äta så det blir helt runt med streck på (vet ej hur jag ska förklara), ris måste ligga i hög och inget får ligga ens två millimeter ifrån, sallad måste jag lägga uppdelat och det får inte ramla över på fel och godis sorterar jag in på olika sätt -oftast efter sorter eller färger (bild nedan)

Allt med papper på en sida, blågula s-märken ligger med rätt färg på rätt sida, björnarna är till och med lagda i färgordning. På första bilden ser man även lite utav godispappren som även de är sorterade i högar. Detta gör jag automatiskt när jag har mycket ångest. Felix skojade och sprang in till godiset och sa "nu ska jag röra runt allt", min reaktion var att springa efter och bara skrika rakt ut i ren panik. Känslan kan jämföras med att jagas med kniv, ren och skär panik.


De flestas fråga blir ofta "Vad gör du om det inte blir exakt som du vill då?" Svar: Jag får ångest såklart, och när det gäller mat så kan jag inte äta förrän det blir som jag behöver. Jag kämpar hela tiden med detta, det är inte direkt roligt att bli så styrd utav tvångssyndrom, det tar upp tid och energi och man blir väldigt beroende av tankarna. Har jag en dag då jag känner mig lite starkare så försöker jag stå ut, för jag vet att bli fri är en ständigt pågående proccess och jag måste alltid försöka bli av med tankarna. Man kommer inte vakna en dag och vara "frisk" utan det är målet man strävar efter och försöker uppnå genom att jobba arslet av sig. "Det är bara att du slutar" tycker många, som uppenbarligen aldrig haft tvångssyndrom eller ens mått riktigt dåligt. Hade det bara varit att sluta huxflux så hade ingen lidit av tvång, precis som med alla sjukdomar (både psykiska och fysiska). Om du bryter armen så kan du ju inte bara sluta ha en bruten arm, du måste låta den läka och sedan jobba för att återfå styrkan -psykisk ohälsa är likadant, bara att det tar längre tid.



Har ni haft tvångstankar någon gång? Vad gjorde ni?


Läs mer om OCD genom att klicka på en länk:
Vårdguiden 1177
Umo
Psykologiguiden
Wemind

"Du ser ju ut att må jättebra"

En sak som väldigt många tror om psykisk ohälsa, särskilt depression och ångest, är att det ska synas tydligt. Helst ska man ha en post-it lapp i pannan eller en t-shirt med texten "Jag mår inte bra", om man inte vill ha det så måste man gråta varenda vaken sekund eller gång på gång upprepa att man mår dåligt likt en skiva som hakat upp sig. Om man inte gör någon utav dessa saker måste man lyssna på kommentarer om att gud vad skönt att man är lycklig igen. Gärna ska dom se en några dagar senare när man inte orkar hålla skenet uppe och då får man den obligatoriska kommentaren "men du mådde ju så bra häromdagen".

Gjorde jag verkligen det?

Låt oss klara ut detta här och nu; Jag kan gå 10 månader i sträck och vara fast i ett depressivt skov, då menar jag inte att jag gråter ibland när jag kollar på Disney och är lite trött, utan då menar jag att jag är deprimerad. Jag har inga krafter, drar mig undan från allt och alla, har svårt att gå ur sängen, glömmer att äta, får skeva sömnvanor (som att sova hela tiden eller bara sova några timmar vartannat dygn t.ex.), har ont konstant både psykiskt och fysiskt, darrar i händerna/armarna nästintill hela tiden p.g.a stress, får kraftiga panikångestattacker då jag får minnesluckor och/eller svimmar, växlar mellan att vara hysterisk utav gråt och att vara totalt apatisk, känner mig alltid ensam, blir extremt känslig (kan gråta för att någon tittar på mig och jag känner mig ful). Med andra ord så mår jag jävligt kasst.

MEN

Detta betyder inte att jag aldrig har bra dagar, för även i mina absolut kämpigaste perioder kommer det någon dag då och då, när livet känns helt okej. En dag då jag får energi nog att kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting, en dag då jag städar hela lägenheten samtidigt som jag dansar till min favoritmusik, en dag då jag vill hitta på saker och hör av mig till vänner och familj, en dag då jag kan gå till affären ensam utan problem eller ta bussen till stan. En dag då jag är som vem som helst.

"Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti"

Men jag är bra på att dölja när jag mår dåligt, och kan många gånger se ut som att jag har en jättebra dag, fast jag egentligen har bitit sönder min tunga för att inte skrika av all smärtsam ångest. Det är nästintill omöjligt för andra runtom att se skillnaden på när jag bygger upp en glad fasad, och när jag faktiskt är glad på riktigt. Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti. Någon kan verka som den gladaste människan på jorden, bara för att gå hem och ägna natten åt att skrika in i en kudde för att kämpa mot sina självmordstankar.

"Se mig bara som jag är för stunden"

Jag förväntar mig aldrig att någon ska se skillnaden på falskt och äkta leende, efter att ha levt cirka 16 utav mina snart 22 år med att lära mig dölja det så kan jag inte klandra någon för att inte se skillnad, det vore ju bara dumt. Så jag skriver inte detta för att på något sätt hacka på de som inte ser, jag vill bara få er alla att förstå att utsidan inte alltid speglar insidan, och att någon som är fast i långvarig depression kan ha bra dagar utan att depressionen faktiskt är över. Jag kan må riktigt bra i 5 timmar, och den 6:e timmen ligga hyperventilerande och skaka. Så om ni träffar mig en dag när jag är glad, och sedan träffar mig nästa dag och jag mår kasst -snälla påpeka inte att jag "var så himla glad häromdagen", för tro mig jag vet det. Och mitt i ångesten hatar jag mig själv för att jag inte kunde hålla fast vid glädjen, jag har så dåligt samvete över det att det gör fysiskt ont. Uppskatta gärna när jag är glad, men håll det inte över mitt huvud när jag mår dåligt igen. Se mig bara som jag är för stunden och ha förståelse för att jag kämpar varje sekund.


Ett konkret exempel; Dessa bilder tog jag häromdagen, jag hade gjort mig i ordning och tänkte ta några selfies då det var ett tag sedan jag tog någon. Jag ler och ser glad ut, eller hur? Ser ni att luggen hänger över ena ögat på alla tre bilderna? Vet ni varför? Därför att jag hade så jävla mycket ångest att det ögat var överfyllt utav tårar. Jag lyckades ta några bilder innan det andra ögat blev tårfyllt det med. Men tittar man på bilderna så ser jag glad ut, helt vanlig. Hade jag inte berättat nu att jag egentligen mådde skit när de togs så hade ni aldrig gissat det. Och så är det med psykisk ohälsa, man kan aldrig veta säkert hur någon mår.

 
 

"Uniqueness prohibited"

 

Outfits to die for from '87

Jag gick upp före kl 7 imorse, målade över en tavla jag var missnöjd med och målade sedan första lagret av det nya som ska bli där. I väntan på att det skulle torka la jag mig i soffan och satte igång Dirty Dancing. Förutom att det är den sexigaste filmen som någonsin gjorts (finns det någonting sexigare än dans? Och då menar jag inte stå på dyngrak på nattklubb och röra tuttarna upp och ner eller jucka på halvt skräckslagna brudar, utan riktig  d a n s ), så har Baby så jävla snygga outfits. Allt hon tar på sig ser ut som det direkt är taget ur en tidning, hur kan en människa se så jäkla perfekt ut i allting?? Penny har ju också galet snygga outfits, men Baby's är jag förälskad i.

 

Konsten att knapra piller.

Detta är ett väldigt långt inlägg, har ni ej orken till att läsa så scrolla förbi.

Jag ska prata lite om att bli iproppad mediciner man ej borde, vikten av att stå på sig och lite allmänt om psykvården. Notera att detta är mina personliga erfarenheter och åsikter och att det jag upplevt ej stämmer för alla. Medicinering är jättebra när det fungerar då det räddar liv, och jag är oerhört tacksam att psykvården finns. 



"Men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin"

Jag har alltid haft svårt att hitta mediciner som fungerar, ett fåtal har varit alldeles för svaga och då inte gjort någon som helst skillnad, men de flesta har jag blivit fysiskt sjuk utav, vissa allvarligare än andra. Listan över de mediciner jag provat är lång, tillräckligt lång för att min nuvarande läkare skulle rycka till första gången hon scrollade igenom den och sa "men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin" -då kanske ni förstår hur känslig jag är för mediciner. Det ännu större problemet är väl att jag egentligen inte vill medicinera, men verkligen skulle behöva, speciellt i mina olika episoder.

Men en tidigare läkare jag hade var medicingalen, och då menar jag GALEN. Alla problem skulle lösas med piller efter piller (trots att jag är en s.k "beroendemänniska" och egentligen inte borde ta någonting som har risk för beroende, om det är akut ska det tas under strikta regler och i små doser med regelbundna återkoller). Hon lyssnade aldrig någonsin på vad jag sa, jag tror att under dom år jag gick hos henne fick jag aldrig säga en hel mening. Ett tag åt jag ett helt gäng mediciner samtidigt, vilket inte var speciellt bra för mig. Jag kände mig som en laglig knarkare.

Bildkälla: google.se

För några år sedan åt jag Concerta som är ett narkotikaklassat läkemedel och kan ges vid ADHD-diagnos. Jag hade haft problem med just Concerta tidigare (när jag var 15 år) och därför slutat, bl.a då den ökat ångest, rastlöshet och ilska, gav mig full mättnadskänsla vilket bidrog till ätstörningar, framkallat häftiga kräkningar och hjärtklappning med mer. Som ni förstår är detta inte en medicin jag borde äta, man behöver inte vara läkare för att förstå det. Men hon satte mig på 54mg på morgonen och 18mg till lunch. När jag berättade att jag fick abstinenssymtom som vid nikotinberoende och började må allt sämre valde hon att öka på med ytterliggare 18mg till lunch, istället för att ta bort medicinen. Kan tillägga att enligt FASS är den högsta rekommenderade dagliga dosen 54 mg. Jag vägrade självklart ta den mer.

Orörlig i flera timmar

Samtidigt som Concertan så åt jag även en medicin som heter Quetiapin, en medicin jag inte alls mådde bra utav. Jag skulle ta 200mg varje kväll, en stund innan jag skulle sova. Jag tyckte att det lät som en hög dos att börja med för mig som inte riktigt tål mediciner, så jag tog en fjärdedel. Tur var väl det. Jag blev väldigt dåsig tills det att jag somnade, och vaknade igen ca 15 timmar senare. Jag vaknade och var så jäkla kissnödig, ni vet så man bara vill rusa till toaletten, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens lyfta mina händer. Självklart drabbades jag utav panik, jag ville ringa någon och be om hjälp, men telefonen låg på mitt nattduksbord och jag kunde inte ta den. Jag hade en klocka på mitt nattduksbord som visade att klockan var 12, vilket betydde att ingen skulle vara hemma på åtminstone 5 timmar. Så där låg jag, tills klockan var cirka 17:30 då min mamma äntligen kom hem; hon ropade och undrade varför jag ej svarat i telefonen alls, och jag bara skrek rakt ut. Hon kom springandes upp till mitt rum och fick hjälpa mig att ta mig till toaletten. Efter ett tag kunde jag röra mig igen, men varje millimeter kändes som att kroppsdel efter kroppsdel skulle explodera. Det tog 1-2 dagar innan smärtan försvann. Även detta tog jag upp med min läkare, som sa att jag måste fortsätta ta den och absolut måste ta 200mg.

"Får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?"

Där och då fick jag nog, så jävla jävla nog. Jag hade aldrig höjt rösten åt henne eller ens varit otrevlig, men nu blev jag totalt vansinnig. Jag skrek åt henne att hon var dum i huvudet, frågade om hennes uppdrag inom psykvården var att mörda sina patienter och vrålade "får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?". Det mötet slutade med att hon tyckte jag var instabil och borde läggas in, samt skrev ut ännu fler mediciner. Jag insåg att det var lönlöst, och bytte läkare samma dag.

Jag gick till denna läkare i flera år, trots att jag redan vid första mötet avskydde henne. Våran personkemi var mer en giftig gas och det var bara en tidsfråga innan det skulle explodera. Detta kände jag under den allra första timmen jag satt i ett rum med henne, ändå fortsatte jag gå till henne. Varför? Jag kände mig elak. Jag fick dåligt samvete och trodde att hon skulle bli ledsen om jag bytte läkare. Jag kände andra som gick till samma läkare och där det fungerade jättebra, så på något sätt fick jag för mig att jag var konstig. 

"Ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt"

Men vad är det egentligen för konstigt att byta läkare när det ej fungerar? Om vi har en partner där personkemin inte stämmer så gör vi slut, har vi bekanta där det inte fungerar så umgås vi inte, men det ska behöva kännas jobbigt att vi vill att den som ska hjälpa oss ta livsviktiga beslut för 200:- per tillfälle ska fungera med oss? Varför ska jag betala 200:- för att någon ska göra mig osäker och arg, är det inte då bättre att jag går till någon som faktiskt hjälper mig?

Det är så oerhört viktigt att stå på sig, speciellt inom vården. Jag har många gånger känt att "ingen kommer ju ändå tro på mig" eller "dom kommer ju bara tycka att jag är helt störd", men ändå har jag inte backat. Ingen känner mig bättre än jag, så ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt. Hade jag inte vägrat ta alla de mediciner jag fick utskrivna så skulle min kropp brakat ihop fullständigt, det kan jag lova er. Men när jag ringde min sköterska för att tala om att jag ville byta läkare (och berätta varför) sa hon "men hon är en jättebra läkare, en av de bästa vi har! Har du verkligen gett henne en ärlig chans?". Jag kände inte alls för att diskutera och argumentera kring något jag har fullkomlig rätt till, så jag sa bara "ändra min läkare eller så sätter jag aldrig foten hos er igen, så är det bara".

Jag har varit med om en del skit inom psykvården, saker som fått mig överväga att ge fan i att gå dit igen. Men jag går dit. Jag behöver hjälp och det vet jag, och jag vet även att för varje rötägg finns det någon som faktiskt vill hjälpa. Jag har haft en hel del psykologer genom livet, bra som dåliga, men jag försöker minnas de bra. De som fått mig inse viktiga saker, de som lyssnat och gett uppriktiga råd, de som kallat mig intelligent och sagt att jag faktiskt hjälpt dom förstå andra bättre. De som hjälpt mig att leva. Ja, det finns en jävla massa saker som skulle behöva förbättras inom psykvården, och ja det kryllar utav människor som inte överhuvudtaget borde arbeta i närheten utav levande varelser. Men det kryllar också utav personer som ägnar sina liv åt att rädda andras, och de får aldrig bli bortglömda. 

Slutsatser: 1) Stå alltid, alltid, a l l t i d  på dig  2) Ta inga mediciner du inte känner fungerar  3) Byt läkare/psykolog om du ej trivs  
4) Psykvården är viktig   5) Men du själv är ännu vikigare



 















Bröst, tuttar och boobs

Häromdagen satt jag och Lizzie i ett av våra dagliga "deeptalks" när vi kom in på ett halvt uttjatat men alltid aktuellt ämne; Bröst. Vi diskuterade det länge och väl, och pratade om hur olika man behandlas beroende på sin bröststorlek. Det låter ju helt osannolikt, men så är det. Många tror att personer med större bröst blir behandlade bättre (fått höra det så jäkla många gånger), men jag skulle vilja påstå att det är helt tvärtom. Jag ska förklara.

Jag kom in i puberteten rätt tidigt i jämförelse till mina vänner, och med puberteten kommer ju ganska snart bröst. När jag var 10 år skämdes jag över att vara tvungen till att använda topp (man använde inte bh då, det var ju ännu mer skämmigt), de flesta andra behövde det inte även om många ändå använde det. När jag var 11 år fick jag köpa min första bh, en topp blev inte tillräckligt för att "keep the ladies in place" så att säga, så det var bara att välja mellan bouncyboobs eller bh. Redan då tog sig personer friheten att kommentera mina bröst, och jag började bli obekväm i tajta kläder. Kan ni förstå hur vidrigt det är att man som 11-åring ska behöva skämmas över något hälften av världens befolkning har?

"Alla ägde min kropp förutom jag"

På högstadiet blev det dock ett helvete. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och speciellt över min kropp, vilket resulterade i ätstörningar. Vet ni något konstigt? Oavsett hur mycket vikt jag tappade, oavsett hur mycket jag svälte mig själv -så fortsatte brösten bara växa. Dumma jävla skitbröst. När jag var 14-15 år hade jag 65E i bh-storlek, det fanns inte ens att köpa här i stan så jag fick ta bhar i 70-75E och sy in. Självklart kryllade min skola utav människor som ansåg det vara deras rätt att både kommentera (gärna skrika så alla hörde) mina bröst och det hände väldigt många gånger att personer tyckte det var okej att klämma på dom helt utan tillåtelse. Alla ägde min kropp förutom jag.

Under hela min högstadietid gick jag aldrig någonsin 1 endaste dag i skolan utan att folk skrek och viskade bakom min rygg, framförallt om min kropp. Jag gick 9 av 10 gånger runt i för stora mjukiskläder, ändå ropade folk sexuella saker åt mig, så att kläderna skulle ha någon betydelse är rent skitsnack. Jag minns en dag när jag var upprörd över min dåvarande pojkvän, jag sprang upp för trappan i skolan och ovanför på en bänk satt ett gäng killar. Dessa killar ropade alltid saker, och hade både tafsat och spridit falska rykten om mig. Jag hade på mig för stora mjukisbyxor uppvikta så anklarna syntes, ett par vita sneakers, och en stor luvtröja min mamma använde när hon var gravid. När jag går förbi killarna ställer sig en upp, tar fram en 20-lapp och kastar på mig samtidigt som han högt och tydligt säger "där har du din timlön gumman". Hans tuffa vänner skrattade. Jag trodde jag skulle kräkas. Jag tog tag i hans tröja och tryckte hårt in honom i skåpet så hans huvud dunkande till, gav honom ett knä mellan benen och sa "såna som du ska inte kunna föröka er". Gissa vem som fick sitta i möte hos rektorn den dagen för att få varningar om avstängning? Inte fan var det han iallafall.

"Jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren"

Jag ville inte gärna visa hur ont alla kommentarer gjorde, så på min blogg försökte jag verka obrydd och rentav stolt över mina bröst. Jag tänkte att om jag stod på mig så skulle folk tröttna på att säga saker, jag försökte ta tillbaka min kropp, jag ville ju inte att de skulle ha makt över mig. Så blev det ju inte riktigt. Min blogg svämmade över utav sexuella kommentarer, fler och fler rykten spreds. Folk kom fram i skolan och konfronterade mig över alla de rykten om att jag skulle ha haft sex med en jäkla massa killar, när jag i själva verket då bara hade haft sex med en enda person. Men när jag försökte försvara mig och berätta sanningen så trodde dom flesta inte på mig. Jag var ju trots allt bara en dum, uppmärksamhetssökande bimbo i deras ögon, jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren.

Oftast så sa jag faktiskt ingenting när folk viskade bakom min rygg eller skrek efter mig, jag stod upp för mig själv ganska bra annars men just när det gällde mig kropp så kände jag mig så jävla liten. Det var inte förrän jag träffade Felix som jag tog tillbaka makten. Alla andra killar var bara intresserade av min kropp, medan han ville känna mig på riktigt. Han kallade mig smart, rolig, intressant -istället för bara snygg, sexig, knullbar(ja, det är ett ord killar använde, så fruktansvärt äckligt). Det gav mig en självkänsla jag aldrig haft; Jag var inte något, jag var någon.


Vi måste sluta definera och kritisera varandra efter hur vi ser ut, sluta trycka i oss själva och varandra att någon är mer eller mindre värd på grund av ett utseende. Att passa i ett kroppsideal borde aldrig vara högre prioriterat än att vara en bra person. Aldrig någonsin.

Bildkälla: google.se

Har ni några åsikter om detta? Dela gärna med er!

Ett viktigt serietips

Jag har precis sett klart denna serie (13 avsnitt) och jag vill verkligen tipsa om den. Denna serie skildrar viktiga saker såsom självmord, sexuella övergrepp och våldtäkt, missbruk och flera former utav mobbning på precis rätt sätt; Nära, obehagligt och väldigt smärtsamt. Jag grät minst en gång per avsnitt, det var oerhört jobbigt att titta, skådespelarna och crewet bakom har gjort ett så otroligt bra jobb att man bokstavligen känner smärtan. Men trots att det är smärtsamt, så rekommenderar jag er alla att se den, därför att den är så viktig. Jag tror nästan allra mest för föräldrar, framförallt till tonåringar, då dom flesta inte förstår eller ser hur kämpigt det kan vara.

Det finns även "13 orsaker varför - Bortom skälen" att se på Netflix, där skådespelare, producenter och experter inom psykisk ohälsa diskuterar serien, specifika scener och de ämnen som tas upp. Även detta tycker jag är viktigt att se på.

 


 

Hat föder endast hat // Stockholm♥

Igår hände någonting som för många är helt overkligt; Sverige blev utsatt för ett terrordåd. Egentligen var det bara en tidsfråga innan det hände här, varför skulle det hända överallt i världen förutom här? Men det gör det varken mindre hemskt eller sorgligt. Det är fruktansvärt när någon bestämmer sig för att ta oskyldiga människors liv i sina egna händer, det är alltid lika smärtsamt att se panikslagna människor i videor på nyheterna. Ingen ska någonsin behöva fly för sitt liv, oavsett vad de flyr ifrån, det ska inte behöva ske. Mitt hjärta blöder för de människor som mist sina liv, sina anhöriga och sin trygghet. 

Jag såg en livevideo på facebook sänd utav en tidning, och många kommentarer under den skrämde mig. Istället för kärlek, oro eller stöd, så svämmade det över utav hat. Återigen svämmade internet över utav främlingsfientlighet - "allt är invandrarnas och framförallt muslimernas fel". Det skrevs att man borde ta lagen i egna händer och "utrota alla som inte hör hemma här", att dom bara förstör och självklart den klassiska idiotkommentaren "alla muslimer är terrorister". Detta skrämmer mig minst lika mycket som terrordådet. Vem är ni att bestämma vilka som hör hemma här? Om du sitter med chipsfläckar på magen i soffan hela dagarna, medan en nyinflyttad är ute och jobbar arslet av sig -vem gör då egentligen mest för samhället? Hur kan det vara miljontals människors fel om några som (knappt) delar samma religion begår brott? Är du, svensk man, skyldig till en serie våldtäkter och mordförsök - Hagamannen och du delar ju etnicitet och kultur så då måste du ju vara det? Och är du, norsk man, en nazistisk terrorist -Anders Behring Breivik är det och han är ju också norsk? Om ni kan dra alla över en kam, så kan väl andra göra detsamma med er?

En sak måste alla människor förstå; Det kommer aldrig någonsin vara möjligt att stoppa hat genom att hata, hat föder hat. I denna värld finns det bara en enda sak som är starkare än hat och det är kärlek. Istället för att ägna era dagar hatandes på sociala medier - ge stöd, omtanke, hopp. De som begår dessa vidriga dåd är människor förpestade utav hat, och deras stora förhoppning är att starta en pandemi utav hat. Låt inte deras uppdrag lyckas. 

Ta hand om varandra. Bry er om varandra. Se varandra. Acceptera varandra. Ta främmande händer och känn gemenskap. Det är det enda sättet att övervinna hat.

 #HappiChallenge -vi behöver kärlek

#HappiChallenge // 7 positiva saker med att blogga

Blogg.se har startat en grej kallat "Happichallenge" som går ut på att under tre veckor (5-26 april) skriva positiva inlägg minst 1 gång per dag, så jag tänkte hoppa på det därför att jag tycker vi behöver mer positivitet i världen (I know I do). Jag har bloggat på blogg.se sedan 2008, under olika bloggnamn, detta har jag haft sedan 2011 och även om jag fått utstå en del hat och skit (främst när jag var tonåring) så är det mycker mer positivt än negativt. Tycker därför att det kan vara passande att kicka igång det med detta:






Jag har somsagt bloggat ett bra dag, och anledningen till varför jag började var just för att kunna se tillbaka på alla minnen. Jag kan ibland sitta och kolla tillbaka på min gamla blogg (även om den är en aning cringey haha) och skratta, läsa mina gamla åsikter om saker, se bilder jag hade glömt existerade osv. Det är jätteroligt!




Jag ventilerar ju väldigt mycket här på bloggen, ibland finns det saker som man inte kan hålla inom sig men inte vill ringa någon och prata om -då är det väldigt skönt att bara kunna skriva av sig lite. Dessutom läser många utav mina närstående bloggen och om jag då t.ex. skrivit ett inlägg om att jag har en väldigt jobbig dag och ej orkar prata med någon, då ser dom det och förstår varför jag ej svarat i telefon eller så. Ibland behöver man prata utan att prata och då är bloggen perfekt.




Sedan jag började blogga har jag fått många hatkommentarer, men ärligt talat så har jag fått 99% mer kärlek. När jag mått dåligt har jag fått kommentarer/mejl fyllda med energi och kärlek, när jag varit trött på allt och velat lägga ner bloggen har läsare skrivit att min blogg verkligen behövs, jag har haft mejlkontakt med unga tjejer som inte vetat var de ska vända sig men läst bloggen och varit i behov av stöd och råd, jag har fått kommentarer/mejl där människor sagt att min blogg gör skillnad i deras liv och hjälper dom, jag har till och med varit med om personer som kommit fram i verkligheten och berättat att de älskar min blogg och hur mycket de uppskattar mig, att de ser mig som förebild osv. Jag har aldrig haft någon superfamous blogg, men ändå har jag blivit överöst med så mycket kärlek från underbara läsare. Det är så underbart!




Jag har inga många bloggar jag läser varje dag, faktiskt bara en haha, men jag älskar att klicka mig in på bloggar och bara inspireras. Jag kan gå in i blogg-grupper på facebook och bara klicka på en efter en för att läsa och se bilder. Bloggar är en perfekt plats för inspiration! Jag brukar dessutom lämna en liten kommentar om jag ser något jag verkligen gillar, att visa uppskattning är viktigt.




Jag älskar ju att skriva, om allt som dyker upp i mitt snurriga huvud. Mycket om psykisk ohälsa och försök att skapa förståelse kring det, men även om allt annat som finns här i världen. Jag älskar att uttrycka mina tankar och känslor i text, lägger ofta ner mycket tid när jag skriver något lite längre, och jag älskar när det får andra att reagera -vare sig de håller med eller ej. Så länge det skapat en tanke hos andra så tycker jag det har lyckats. (OBS ej provocera, jag är inte 14 år längre haha!)



Enda sedan jag var barn har jag varit väldigt kreativ och full av fantasi, och på samma sätt som fysisk energi behöver få utlopp så behöver psykisk energi det. Jag målar en hel del, fotar massvis och skriver dagligen -och jag älskar att dela dessa saker här på bloggen. Jag får ut så mycket av min kreativitet här och det hjälper faktiskt mitt mående mycket!



Det är ofta svårt att se att man själv utvecklas, åtminstone tycker jag det. Jag är ju en sådan person som har väldigt lätt att se det jag inte gör bra, men nästintill blind för det jag gör bra. Då är bloggen fantastisk. Jag kan gå tillbaka 3 år och få en glimt av hur jag var som person då, och på så sätt få en förståelse för min utveckling. Dessutom kan jag genom mina texter om min psykiska ohälsa få en större förståelse för mig själv och hur jag ska hantera saker.


Bonus: Mina två första "tanke-inlägg" på denna blogg (år 2011, jag var 15 skulle fylla 16)
 

Lite tändvätska på min livsglöd

Livet har varit tufft de senaste månaderna, mitt mående påverkar inte bara mig utan alla i min närhet och jag tror det är fler än mina krafter som börjar ta slut. Jag har fällt lika många tårar som jag tagit andetag, och mina leenden har alltmer sällan varit äkta. Därför är det så otroligt viktigt att skriva ner och minnas de stunder då stenen i bröstet mer liknat ett sandkorn och andetagen plötsligt slutat göra ont. Ikväll var en sådan stund. 


Ingenting som personer utifrån skulle se på som något stort eller kanske inte ens märkbart -men som för mig fyller på mitt energiförråd tillräckligt för att orka kämpa lite längre. Lite tändvätska på min livsglöd. 

Jag kom ut ur duschen, klädde på mig och Felix satt i soffan med telefonen. Jag la mig med huvudet lite snett i hans knä, så jag kunde se hans ansikte. Sedan lyssnade vi på låtar ur Ed Sheeran's nya album, sjöng med, pratade och skrattade. I över en timme låg jag där, flyttade upp huvudet tillräckligt för att känna vibrationerna i hans bröst medan han sjöng med och skrattade. Jag var så..lätt. 

I en timme var jag fri från all smärta, all ångest, allt självhat, all rädsla, all frustration, all sorg, all tyngd -allt som annars gör mig illa fanns inte riktigt där. Jag var väl medveten om att världen fanns runtom, men den spelade liksom ingen roll, den kunde inte skada mig. Det enda som var viktigt var stunden. 

Jag tänkte att "om det här är lycka, så förstår jag varför alla vill ha den, och om detta inte är lycka då vill jag ändå bara känna precis såhär". Jag fick kämpa för att alla överväldigande positiva känslor inte skulle svämma över genom tårkanalerna -tårar har jag så många ändå, jag behöver samla skratt. Gång på gång tänkte jag även "det här är varför jag kämpar, det här är vad som är värt att kämpa för", som ett smått desperat försök att pränta in i mitt eget huvud att inte ge upp sen när ångesten återfått makten.

För någon annan var vi ett par som hade en mysig och rolig stund -för mig var detta en stund att leva, så jag orkar överleva andra stunder.

"Älskar du mig?" - "Ja." - "Hur mycket?" - "Mest av allt, såklart. Alltid."


En fjäril och tusen tankar

Jag vill inte gärna prata om hur jag mår. Jag vill inte ringa min mamma och gråtandes säga "jag vet inte om jag klarar det här längre". Jag vill inte att Felix ska vakna klockan 3 på natten och hitta mig skakandes i mörkret. Jag vill inte säga till mina vänner att jag inte orkar träffas därför att jag inte kan sluta gråta. Jag vill inte skratta med nära och sedan komma hem och falla ihop för orken tagit slut. Jag vill inte behöva avboka 9 utav 10 möten för att jag ligger och kräks. Jag vill inte få blackouts och svimma flera gånger om dagen. Jag vill inte sätta mig i en fotölj mittemot min psykolog och tala om för honom att jag gett upp hoppet. Jag vill inte få medicin på medicin utskriven för att ändå bara bli sjuk och tvingas leta vidare. Jag vill inte behöva byta kanal när nyheterna kommer för att de ger mig ångest. Jag vill inte knuffa bort alla i rädsla att de ska känna min smärta. Jag vill inte slita loss hår från mitt huvud i ren panik. Jag vill inte höra folks suckar när jag svikit dom. Jag vill inte behöva förklara mig för oförstående människor. Jag vill inte få förhoppningar för att sedan slå i marken hårdare än innan. Jag vill inte ha hjärtklappning och stickningar i kroppen varje gång jag måste handla. Jag vill inte ständigt växla mellan att inte kunna sova, och att aldrig kunna hålla mig vaken. Jag vill inte gå varje dag och vara rädd för vad jag ska göra mot mig själv. Jag vill inte tala om för någon hur illa det verkligen är, hur ont det gör precis hela tiden. Jag vill inte att någon ska veta om mina ärr, hur gärna jag vill ge upp, trycket som plågat mitt vänsteröra i veckor på grund av att jag svimmar, eller det faktum att jag verkligen inte vet vad jag ska göra längre. Jag vill inte gärna prata om hur jag mår. Men jag måste.


Jag kan inte sopa det under mattan såfort någon kommer och låtsas som ingenting. Dom flesta frågar "hur är det med dig då?" på ren rutin, det är någonting man bara gör och många vill egentligen inte ha ett ärligt svar. Men jag kan inte fortsätta svara "jodå jag mår bra" när ögonen fortfarande är svullna efter all gråt. Även om andra blir smått obekväma när man svarar att det inte är så bra, och även om jag skäms så fruktansvärt, så måste jag vara ärlig. Inte för deras skull, men för min egen. Hur ska jag någonsin ha en chans att bli bättre, om jag inte ens kan erkänna att det är dåligt? Hur ska jag någonsin kunna lösa ett enda problem, om jag bara låtsas som de inte finns? Jag kan inte hålla det inom mig, hur gärna jag än vill, för då blir det såhär. Då går jag månader i sträck och blir sämre för var dag. Om någon med en stor tumör inte pratar om det och får hjälp, hur ska den någonsin ha en chans att bli frisk? Tumören kommer ju inte en dag plötsligt krympa ihop och försvinna av sig självt, precis som min psykiska ohälsa inte bara kommer försvinna. Jag är sjuk, utan botemedel, det finns ingenting som någonsin kommer kunna garantera att jag kommer vara pigg eller må bra länge. Min sjukdom syns inte, jag har inget gips eller rullstol, men det betyder inte att den inte existerar. Jag har kämpat varje sekund sedan jag var 6 år, och jag kommer troligtvis vara tvungen att kämpa till mitt sista andetag. Så jag måste prata om det, inte för uppmärksamhet eller medlidande, utan för att varje gång jag låtsas att allt är bra så dör jag lite inombords. Jag måste vara ärlig för att ge mig själv en chans att få leva.

Så, hur mår jag?
Inte bra, inte bra alls. Men jag kämpar på.
Kanske slipper jag överleva snart. Så jag äntligen får leva.


Tidigare inlägg
RSS 2.0