Det är inget fel att vara lite "känslig"

Dom flesta har hela mitt liv sett mig som en väldigt "hårdhudad" person, som alltid reser mig efter alla smärtsamma fall och är alldeles för envis för att låta andra trycka ner mig. Jag ändrar aldrig åsikter för andras skull eller i rädsla att trampa någon på tårna, jag står upp för mig själv även om det betyder att jag får stå ensam, jag är så jävla öppen att jag vet vissa nästan skräms till en början och beter någon sig som ett arsle så är jag inte rädd att tala om det. Jag tror inte på att ljuga, jag tror inte på att ändra sig själv för att passa samhällets normer, jag tror inte på att hålla käften för att fly konflikter. Jag är 100 procent säker på att hur ont livet än gör, så hade det gjort mycket ondare om jag låtsades vara någonting jag inte är. Jag har blivit kallad många fula saker i mitt liv men låter inget av det definera mig, jag har många gånger faktiskt skrattat när folk försökt trampa på mig med ord som "slampa" och "hora", det rör mig liksom inte. Jag tror på ärlighet utan att vara elak, att köra sitt race utan att köra över någon annan. Allt detta är jag, men inte hela jag. Jag är lika känslig som jag är hårdhudad.

Jag är en otroligt emotionell person, känner jag saker så gör jag det med hela min kropp och själ, jag blir liksom uppslukad utav känslor. Och jag är, till skillnad från vad dom flesta tror, en riktig storgråtare. Inte bara i mina depressiva skov(då är det ju mer ångest), utan alltid. Ärligt talat så kan nästan vadsomhelst få mig att gråta, allt ifrån en söt hund till att inte komma åt där det kliar. Det är ingenting jag egentligen skäms över, det är sån jag är, ändå säger jag det med en nästan skämtsam ton om jag pratar med andra om det, som att det annars skulle låta så allvarligt och pinsamt. Men vad är det för fel med att vara känslig? Är det egentligen någonting konstigt att ha nära till tårar? Jag tycker inte det. Därför tänker jag här lista 15 saker som får mig att gråta. Läs och döm.
 


Har ni lätt att gråta?

4 FAVS FROM 4 FAVS


Jag älskar verkligen Disney; både filmerna, karaktärerna och såklart alla dessa fantastiska låtar. Lyssnar nog ärligt talat mer på disneymusik än vanlig haha (fråga Felix hur många gånger jag sjungit disney när jag lagat mat bara). Jag har verkligen växt upp med dessa underbara filmer, och för mig är dom så djupa och viktiga, med starka budskap om det som faktiskt är viktigt. T.ex; Pocahontas är inte bara en "flicka älskar förbjuden pojke", det är en film som gång på gång påvisar det viktiga i att ta hand om det runtom oss (natur, djur), att vi är en del av världens kretslopp och vi måste behandla världen därefter, samt så är det såklart den förbjudna kärleken som mot alla odds inte ger upp och får folk som är inlärda att hata varandra att faktiskt vara fredliga. Skönheten och Odjuret handlar såklart om att inte döma någon efter det yttre utan att se bakom den ytliga fasaden och se personen, men man får inte glömma bort att Belle är en stark och självständig ung kvinna med intressen, åsikter och drömmar som definivt inte accepteras utav samhället, men som hellre ses som konstig av andra än är oärlig mot sig själv. Jag kan fortsätta i all evighet (typ), men känner att ni förstår poängen. Vilken kärlek jag har till alla dessa filmer alltså.♥

Har ni någon favorit-disney?

Tack för allt

För mer än 6 år sedan var jag 15 år och nykär, störtförälskad faktiskt. Jag hade hela kroppen fylld utav fjärilar, en ständig längtan efter din närhet. Men jag var inte trygg, tvärtom så var jag livrädd. Hade någon frågat mig för 6 år sedan om jag trodde att vi skulle hålla ihop, hade jag sagt nej utan att tveka. Inte för att jag inte ville vara med dig, och inte för att jag inte älskade dig. Utan därför att jag var helt säker på att om någon fick se alla mina sidor, skulle jag aldrig bli älskad igen. Att någon skulle acceptera och tycka om mig precis som jag var, det fanns inte ens. Självhatet, osäkerheten, rädslan -det åt upp mig, jag övertalade mig själv att du inte tyckte om mig, att det var något slags sjukt skämt. Vissa gånger när du sa att du älskade mig så blev jag nästan arg, hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag förstod inte varför någon som du, ville vara med mig. Du, som var den snällaste människan som fanns, som ingen hade något ont att säga om, som alltid ställde upp för alla och kunde få alla att skratta. Du, med dina bruna ögon som kunde få vem som helst knäsvag. Du, som var så perfekt en människa kan bli. Vad fasen såg du hos mig, som bara var...jag?

Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.

Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.

Jag älskar dig
Då, nu, förevigt
 


En längtan

Alla filmer jag såg som barn, och alla filmer jag sett som vuxen, dom har inte fått mig att längta efter kärlek eller omtanke -dom har gett mig en sådan längtan att det blivit som ett begär, efter mitt livs äventyr där jag finner mig själv i takt med så mycket annat. Min själ är den mest rastlösa som någonsin existerat, jag har en sådan enorm längtan efter platser jag aldrig sett med människor jag aldrig mött och saker jag aldrig hört talas om. Jag vill ta främmande händer och känna gemenskap med någon jag inte har något annat gemensamt med än att vi är på samma plats för stunden. Jag vill uträtta stordåd, men inte de som skriks över världen och hamnar i tidningar och tv, utan de stordåd som skapas när man delat ut tusen ljusa viskningar i mörkret och ser världen lysa upp. Jag vill göra mig förtjänt utav ära och berömmelse utan att faktiskt ha det. Jag vill göra misstag och lära mig utav dom. Jag vill se rädslan rakt i ögonen och knäckas 99 gånger, bara för att den 100:e gången kunna knäcka den. Jag vill leva med ena foten utanför klippkanten, och känna som att jag flyger iställer för faller. Jag vill upptäcka, utforska, fascineras, skrämmas, älska, våndas, se, höra, springa, simma, hoppa, lyssna, gråta, skratta, skrika, irriteras, exalteras, generas, engageras, stimuleras, inspireras. Jag vill leva på spänn, ibland med lite rädsla, och med känslan att jag inte bara KAN utan även GÖR. Men mest av allt vill jag leva. Varje dag vill jag leva, sprängfylld utav det fantastiska ruset man endast kan få när bekvämlighetszonen är så långt bort att den inte längre syns. Jag är trött på att överleva, att stundvis inte kunna känna någonting alls, trött på att vara så smärtsamt tom. Jag vill känna allt och lite till även dom det skrämmer mig. Jag vill använda all den energi som slår och bankar inom mig till något bra. Jag vill lämna efter någonting fantastiskt som ingen vet om men alla påverkas utav. Jag vill vara gnistan som sätter världen i lågor.

Bild (redigerad av mig); gammal bild på mig + googlebild

Världens ljusa sida.

Hat. Olycka. Sorg. Svek. Våld. Det omringar oss dagligen; i samhället, i media, i filmer, i böcker, i minnen. Vi är så vana vid terrordåd, mord, våldtäkt, misshandel, gråt, skrik att när vi går genom staden så letar våra ögon efter just dessa saker. Vi är så vana vid att världen är mörk och ond att det är det enda vi förväntar oss utav den. Hör vi en hetsig diskussion vänder vi vårat huvud för att se hur mycket mörker som infiltrerat vår omgivning. Vi har hjärntvättat oss själva till att uppfatta det dåliga, präntat in i våra hjärnor att det onda övervunnit det goda.

Men det är inte sant. Är det något jag burit med mig från alla filmer jag såg som barn, så är det att det goda alltid övervinner det onda. Det kommer ingen kunna ta ifrån mig. Det kommer jag hålla fast vid till mitt sista andetag.
 
Jag var på stan för ett tag sedan, det var ingen bra dag och ångesten höll strypgrepp runt min själ. Jag var på bristningsgränsen. Världen var kolsvart i mina ögon. Men så såg jag något som gjorde mig alldeles varm, något som faktiskt vände hela den dagen för mig. Jag såg en gammal dam som kämpade sig fram med sin rullator på skakiga ben, flera gånger höll hon på att ramla omkull när benen ville vika sig och armstyrkan inte riktigt räckte till. Men hon föll inte en enda gång. För bredvid henne gick en farbror och höll i henne varje steg på vägen, såg till att hon inte åkte i backen. Dom satte sig på en bänk utanför H&M-butiken och när jag gick förbi hörde jag en liten del av deras konversation. Damen tittade på sin rullator, sedan på farbrorn och sa "tack för du hjälper att stötta upp mig, jag vill så gärna komma ut". Farbrorn log brett och såg på henne med sån värme, så sa han "du har stöttat upp mig hela livet, jag återgäldar bara tjänsten gumman". När jag hörde det blev jag på fullaste allvar tårögd, det var en sådan genuin kärlek.

Det gav mig flashbacks till alla gånger jag fått uppleva den ljusa sidan utav världen, alla gånger en total främling har värmt mitt hjärta och satt ett spår i mitt liv. Kvinnan som räddade mig när jag som förkrossad 15-åring var halvnaken i snön, joggaren som stannade för att ta min hand och fråga hur det var med mig när jag grät, den 89-åriga farbrorn som hjälpte mig att gå när jag hade infektion i balansnerven, den nyopererade mannen och hans fru som på en busshållsplats berättade om deras 50-åriga bröllopsdag och sprudlande kärlek, den gamla farbrorn utanför affären som kallade mig underbar och grät av glädje när jag hjälpt honom efter han ramlat och tappat sina varor, kvinnan på bussen som sa att vårat korta samtal gjorde hela hennes vecka för hon känt sig så ensam. Alla goda gärningar jag sett, upplevt eller hört om. All kärlek som finns omkring oss varje dag, men som vi är så förblindade av hat att vi ej ser. 
 
Ja, det händer fruktansvärda saker i världen vareviga dag, hela tiden. Varje dag begås nya brott, nya människor som får lida, nya liv som aldrig blir detsamma igen på grund utav hat. Alla dessa terrordåd som skapas utav hat i hoppet om att föda ännu mer hat, i försök att låta det onda vinna. Men efter varje terrordåd ställer människor upp, ofta främlingar, för att hjälpa de utsatta. Efter varje terrordåd riskerar människor sina liv i hopp om att rädda andras. Efter varje terrordåd samlas människor för att visa respekt och hedra de som förlorats. Efter varje ondsint dåd, samlas människor för att sprida godhet och kärlek. Och så länge godheten och kärleken lever, kan ondskan aldrig någonsin vinna.

Mörker har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas, det måste vi vara medvetna om. Men vi ska aldrig någonsin ge den makten att få oss glömma hur mycket ljus som finns.
 

FASCINERANDE

Jag är faktiskt intresserad och fascinerad av det mesta, allt jag inte vet eller förstår fascinerar mig, men här är 7 saker:
 
 
x Hur en kamera fungerar, vanlig och film. Ja visst det funkar si och så, men hur jävla häftigt är det egentligen inte? Man trycker på en liten knapp och sedan finns det man ser framför sig sparat på en liten manick. Det är helt galet när man tänker på det.
 
x Hur psykopaters hjärnor/tankeverksamhet fungerar. Missförstå ej, jag tycker inte att det ligger något häftigt i mördare, terrorister eller våldtäktsmän, men hur går deras tankebanor? Vad har skapat deras sjuka världsbild? Hur kan så många människor beskrivas som godhjärtade och omtänksamma av sin omgivning, och sedan gå ut och skjuta folk t.ex.? Finns det någon logisk förklaring eller blir vissa människor helt enkelt onda?
 
x Storstäder på kvällar/nätter. Ni vet när man åker över en stad och ser alla tusentals fönster som lyser? Jag tycker det liknar en stjärnhimmel, och jag tänker alltid att bakom alla fönster jag ser så finns det människor, människor jag aldrig träffat, människor som säkerligen gör så många viktiga saker varje dag som jag inte har en aning om, människor som på ett eller annat sätt gör en förändring i min värld utan att varken de eller jag vet om det. På något sätt fascineras jag oerhört av det.
 
x Hur barn från helt olika kulturer, religioner och språk är nyfikna på varandra, medan vuxna istället skräms. Hur kan det egentligen komma sig att 2 stycken 3-åringar vågar närma sig och kan skapa förståelse för varandra när de knappt kan tala sina egna språk rent, men 2 vuxna utbildade personer tar avstånd från varandra då de ej har förmåga att skapa tillräcklig kommunikativ förståelse för att se på varandra utan fördomar? Och hur kan vi kalla oss fullt utvecklade, om den delen av oss som är nyfikna och öppensinnade, försvinner med åren? Intressant att tänka på, eller hur?
 
Telefoner. Ni måste tro jag är en gammal tant som är fascinerad utav kameror och telefoner, men jag tycker det är så häftigt hur jag kan åka till Thailand och ringa min mamma i Sverige och prata som om jag sitter i mitt vardagsrum liksom. Hur min röst på några få sekunder kan skickas över halva jorden, det är ändå jävligt imponerande.
 
Varför vi blir som vi blir/vad som gör oss till individer. Det pratas så mycket om hur uppväxt, gener, omgivning och så vidare påverkar oss, men vi har ju även vissa saker som skiljer oss från varandra redan från början. Till exempel: ett siamesiskt tvillingpar, de har ju definitivt samma gener, de spenderar varenda sekund tillsammans, pratar med samma personer, ser samma saker, blir uppfostrade tillsammans -allt, men de bildar ändå varsin personlighet vilket indikerar på att de från början har vissa drag som skiljer dom åt. Vad är det som gör att vissa personer har lite mer "krut" i sig och kämpar för vad de vill få ut av livet, medan andra sitter på arslet och inte gör någonting? Vad gör att vissa människor aldrig någonsin är nöjda utan girigt vill ha mer, medan vissa är glada för det mesta? Varför blir vissa människor allvarligt deprimerade, medan andra aldrig är ledsna?

x Rymden, universum. Behöver jag ens förklara varför?


 

REVERSE BUCKET LIST



1) Upptäckt vad jag vill göra med mitt liv
2) Överlevt depressiva skov utan medicinering
3) Slutat röka
4) Besökt 5 olika länder
5) Vara vegetarian
6) Provat en massa olika hårfärger
7) Träffat mitt livs kärlek

8) Rest till Phi Phi-öarna
9) Funnit glädje i det enkla
10) Gått på konsert och sett artister/band jag älskar

11) Snorklat i Thailand
12) Besökt Lindos Acropolis
13) Ridit islandshästar
14) Övervunnit höjdrädslan i London Eye och på toppen av Empire State Building
15) Sett en meteor explodera
16) Besökt Madame Tussauds
17) Spenderat en hel natt under stjärnorna med vänner
18) Sett vilda delfiner (både på Gran Canaria och i Sverige)

19) Sett Frihetsgudinnan
20) Slutat skämmas. Vill jag dansa i en folksamling för det gör mig glad, så skiter jag i vad andra tycker.
21) Endast omringa mig med människor som lyfter mig
22) Klappat en fågelspindel
23) Skrivit och fått kärleksbrev
24) Skaffat mina 2 alldeles egna kattbebisar
25) Lärt mig att aldrig ta skit och alltid vara ärlig med var jag känner, oavsett om det känns jobbigt
26) Slutat hata. Förr brukade jag hata människor som sårade mig osv, men inte längre. Ingen vinner på hat.
27) Flyttat hemifrån, blivit sambo och skapat ett hem med min kärlek
28) Haft ett förhållande i 6 år and still going
29) Tillåtit mig själv att känna mig älskad
30) Fotograferat mer och mer för att JAG älskar det
31) Lärt mig att den viktigaste åsikten för mig, är min egen
32) Besökt 9/11 Memorial

33) Gjort mina föräldrar stolta
34) Badat på en hästrygg
35) Sett solen gå upp/ned från ett flygplan


Här är 35 saker jag gjort i mitt liv som jag är glad/tacksam/stolt över. Det är bra att ha drömmar och mål, men det är också viktigt att komma ihåg de man redan uppfyllt!

POSITIV IDAG

Idag har jag fått en paus från den hemska ångesten som minst sagt torterat mig till det extrema den senaste tiden, för idag har jag haft en BRA dag, en UNDERBAR dag till och med! Jag har inte gjort något annorlunda så, jag har inte vunnit på lotto eller räddat ett liv, men denna dag har varit helt fantastisk. För någon som lever med konstant oro i magen, som grubblar över precis exakt allting, som oftare har kroppen full av ångest än får vara utan, som har dåligt samvete över att man inte är mitt i krigen och räddar liv(ja, när jag mår dåligt så lägger jag verkligen hela världen på mina axlar), som drabbas av så kraftiga panikångestattacker att det stundvis kan svarta för ögonen, som är skrämmande duktig på att kritisera och nedvärdera sig själv. För någon som varje dag kämpar mot sin psykiska ohälsa -så är en dag med lättnad i bröstet och ärliga skratt betydligt större än att vinna på lotto. Man får en chans att andas, en chans att se allt det underbara man omges av, en förståelse för hur jäkla stark (och envis!) man är, och hjärnan får vila. Jag skriver mycket, har en liten anteckningsbok som jag alltid har i fickan för att kunna få ur mig mina tankar och känslor när dom blir svåra att hantera, och för mig är det så himla viktigt att även dokumentera dagar som denna när livet är jävligt najs ändå. För jag vet att jag kommer sitta där på botten igen, kanske om en timme, kanske imorgon eller kanske om ett år -och när jag gör det behöver jag kunna påminna mig själv om att hur ont allt än gör så kommer det dagar då jag verkligen njuter av livet. Och hur få dessa dagar än är, så väger de på något sätt tyngre än alla de dåliga. Jag överlever de mörka dagarna, för att få uppleva mina ljusa.

Visst blev den här bilden rätt fin? Tog en bild jag tagit på fåglar i himlen, la ihop med en bild på vatten och voilá. Jag gillar den.


Kommer ännu ett positivt inlägg snart, fyller på med lite positiv energi medan jag kan haha!

Åt helvete

Idag är en sådan dag då allt kan dra åt helvete, precis exakt allt. Många sådana dagar senaste tiden men skit ska väl skit ha antar jag. Så orkeslös och trött men kan aldrig sova, ångestfylld och arg och bara trött på allt. Vill låsa in mig under jorden, gå i ide ett år eller två. Slippa tjat, tjafs, måsten, krav, människor, allt. 99% av min vakna tid vill jag bara bli lämnad ifred, få vara ensam med mina känslor utan någon som kollar snett, utan höga suckar som indikerar på att man är en börda, utan ord som saknar betydelse, utan alla lögner förklädda i milda sanningar, utan den konstanta rädslan för att bryta samman och visa mörkret som stryper ens själ. Idag tänker jag skita i allt, precis allt. Tänker inte träffa någon, tänker inte göra något, tänker inte bry mig om ett piss. Idag stänger jag av allt och vilar hjärnan.
 
 

3 NEDLAGDA SERIER JAG VILL SE MER UTAV

 
 
 

Handlingen i korta drag:
1963 försvinner alla fångar och fångvakter mystiskt från fängelset Alcatraz. I nutid börjar de dyka upp, utan att ens ha åldrats, och en hemlig byrå har till uppgift att hitta och fånga dom.

Min åsikt: Jag och Felix hittade denna serie strax efter den kom ut och vi blev helt fast på en gång. Den var så jäkla spännande att vi inte kunde sluta titta, och såfort vi sett det sista 13:e avsnittet googlade vi efter nästa säsong. Gissa om vi blev besvikna när vi upptäckte att serien lagts ner.




Handlingen i korta drag(taget från Netflix):
Tonårstjejen Carrie Bradshaw navigerar sig fram genom high school samtidigt som hon drömmer om att bli skribent i denna serie som utspelar sig före Sex and the City.

Min åsikt: Jag älskar The Carrie Diaries, troligtivs då SATC är en utav de bästa serierna någonsin, men även för att den är precis så som ett jag-börjar-bli-vuxen-drama ska vara. Jag såg båda säsongerna väldigt snabbt och ville direkt se mer, men upptäckte att även denna serie lagts ner och besvikelsen var enorm.




Handlingen i korta drag(taget från Netflix): En elitsoldat, en bolagsjurist och en politisk aktivist upptäcker en dödlig konspiration som kopplar terrorister till ett mäktigt amerikanskt bolag.

Min åsikt: Så.jävla.bra!! Denna serie håller en verkligen på helspänn. Den är välgjord och inte en sekund är tråkig(jag har en tendes att bli uttråkad lätt). Finns inget bättre ord att beskriva den med än helgrym. Dessvärre blev det endast 1 säsong, vilket gör mig galen då jag bara vill se mer mer mer!



Har ni några serier som ni skulle velat sett mer utav?

HEAL

Take my mind and take my pain,
Like an empty bottle takes the rain.
And heal, heal, heal, heal.

DISNEY

 

ÅRETS JULKALENDER

Okej, jag såg precis trailern på årets julkalender (ni inte sett den så kan ni göra det på svt, HÄR ) och jag är superexalterad. Ja, jag är 21 år och troligtvis mer besatt av underbara julkalendrar än dom flesta barn. Mina absoluta favoriter är Mysteriet på Greveholm (2012's uppföljare "Grevens Återkomst" var bra den med), Dieselråttor & sjömansmöss, och Trolltider. Kaspar i Nudådalen och Julens hjältar var också bra, men jag gillade mer datorspelen av dessa. Som sagt, jag fullkomligt älskar julkalendrar.

Förra årets julkalender såg jag endast några få avsnitt, den var inte alls bra. En julkalender är inte menad att vara lärorik, den är menad att vara magisk. Årets julkalender verkar vara precis som en julkalender ska; bra skådespelare, mysig och sagolik handling, och någonting att längta efter. Jag kommer garanterat sitta bänkad.

Bildkälla: google


Vad tror ni om årets julkalender?

161016

 

20 drömmar

Jag drömmer om att någon gång i mitt liv...
 
...Resa runt och se världen från andras perspektiv
...Bli färdig undersköterska
...Gifta mig och starta familj
...Föreläsa om psykisk ohälsa i t.ex. skolor
...Volontärarbeta med både djur och människor
 
 
...Bo i ett hem med originalbjälkar i ett högt tak
...Vara anledningen till att någon inte ger upp
...Känna mig riktigt stolt över mig själv
...Uppleva minst ett magkramps-skratt om dagen
...Ta en kurs i något oväntat, bara för att lära mig något helt nytt
 
 
...Göra något riktigt fint för min mamma
...Skriva något som inspirerar någon
...Kunna vara själv och tycka att det är skönt
...Arbeta med något som gör mig riktigt glad största delen av tiden
...Övervinna mina rädslor
 
 
...Bevisa för mig själv att jag kan
...Vandra på bl.a Island
...Lära mig att kunna ha tråkigt
...Åka på en resa helt ensam, vare sig det är till Afrika eller Stockholm
...Prova 1 ny sak varje dag under 1 år och dokumentera det, vad som helst bara det är nytt
 
 
 
Har ni några speciella drömmar för framtiden?

FAVORIT DISNEYLÅTAR

Detta är några av mina absoluta favoritlåtar från mina absoluta favoritdisney's. Skattkammarplaneten, Pocahontas, Ringaren i Notre Dame, Svanprinsessan och självklart Skönheten & Odjuret. Tröttar aldrig på dessa underbara filmer.♥

De Vita Hjälmarna

Inatt såg jag en kort dokumentär, De Vita Hjälmarna, som handlar om en grupp volontärer i Syrien. De riskerar dagligen sina egna liv för att rädda människor ur raserade byggnader efter att bomber totalförstört dom. Någon i filmen sa "jag är villig att offra min själ för att hjälpa folket" vilket jag tycker är så fint, att dagligen riskera sitt eget liv för att andra ska ha chansen till ett. Någon annan berättar även att de har ett motto; "Att rädda ett liv, är att rädda en värld" , vilket jag tycker är otroligt vackert och sant. En person kan inte göra allt, men alla personer kan göra något.

Rekommenderar starkt att se denna dokumentär då den är väldigt stark och gripande, men så jävla viktig. Finns på Netflix.

Bild från google


A GIRL LIKE HER -filmtips

Igår såg jag filmen A Girl Like Her och jag tyckte att det var en väldigt bra film. Den är inspelad som en dokumentär, vilket jag tycker gör den bättre. Filmen handlar framförallt om Jessica och Avery, två jämngamla tjejer som går i samma skola. Jessica är den blyga och tillbakadragna med endast en vän, Brian. Avery är skolans populäraste tjej, som alla hälsar på i korridoren och ser upp till. Men för Jessica är Avery en mardröm. Avery har bestämt sig för att förstöra livet för Jessica, genom elaka ord, hot, knuffar och så vidare. Hon är på Jessica hela tiden, överallt, och trakasserar henne. Tills Jessica inte klarar mer.

Denna film är väldigt tung att se, tycker jag, men borde vara obligatorisk att se när man är skolungdom. Helst av allt borde skolorna visa den för alla första veckan av högstadiet, och sedan gå igenom hur man upplevde filmen och vad man tar med sig. Den är viktig då den visar konsekvenserna som alldeles för ofta sker vid mobbning, den visar smärtan för offret och rädslan för familjen. Den visar också ur mobbarens synvinkel, vilket jag också tycker är bra, skulden och skammen att ha krossat en annan människa. Som sagt, en väldigt bra film som borde ses utav alla.


Filmen finns att se på bland annat Netflix.

TACK FÖR DENNA SOMMAR

 

Denna sommar har jag utvecklats oerhört mycket som person tack vare alla magiskt fina människor och mitt härliga jobb på terminalen. Innan sommaren var jag ett vrak, som inte klarade att gå ut och stundvis knappt kunde prata med min egen mamma p.g.a grov social fobi och andra ångestrelaterade problem. På jobbet var jag tvungen att utmana mig själv väldigt mycket, och jag gick från att ha suttit i lägenheten i flera månader till att dagligen träffa hundratals människor och kunna prata inför större grupper utan problem. Mina vänner och min familj har varit så enormt stöttande och positivt inställda till min framtid att det liksom smittat av sig. Jag har återfunnit gamla vänner, träffat nya, uppskattat dom jag alltid haft och med dom alla har jag skrattat tills magen värkt, pratat allvar in på småtimmarna, dansat loss under stjärnorna och gjort alla dom där sakerna som får en att känna sig levande. Dom där sakerna jag kommer minnas i åratal och önska att jag fick uppleva en gång till. Jag mår fortfarande inte bra, men jag mår bättre. Min inställning till framtiden, mig själv och livet i allmänhet är för tillfället ljusare och jag försöker att njuta av varenda sekund jag får spendera med den känslan. Tack alla som på ett eller annat sätt varit en del utav denna sommar, den har varit fantastisk.♡

I show you mine if you show me yours.

Sedan jag var 6 år gammal har folk runtom präntat in i huvudet på mig hur viktigt utseende är, att man måste se ut si och så, kan absolut inte ha såna kläder, måste ha fina saker och så vidare. Tjejer har hela mitt liv sagt att "man kan ju inte ha en ful pojkvän", att killar måste vara muskulösa, ha fina kläder, accepterad frisyr. Dessutom är det farligt att vara sig själv; man får inte vara smartare än någon annan, man får inte vara högljudd, man får inte ha sina åsikter om dom inte matchar alla andras, man får inte bli arg eller säga emot. Man ska vara snäll, söt och dum i huvudet. En gång på högstadiet sa en tjej till mig; "Du kan inte hålla på och säga vad du tycker hur som helst, ha en åsikt men håll den för dig själv annars kommer ingen gilla dig". Alla som känner mig kan nog ana hur högt jag skrattade när jag sa åt henne att jag är fan hellre ensam resten utav livet än tvingad att leva i en lögn om vem jag är. Men jag var utseendefixerad, inte när det gällde andra, men mig själv. Jag var besatt utav fint hår, fina kläder, fin kropp -jag mådde konstant dåligt över hur jag såg ut, jag var aldrig någonsin nöjd. Jag fick ätstörningar och blev djupt deprimerad över mitt utseende, varför var alla andra perfekta medan jag var ett jävla träsktroll? Jag kunde inte se mig själv i spegeln utan att få en klump i magen, varenda fel jag såg brände ett hål i min själ och jag ville bara dö. Alla ord om hur man måste vara perfekt satt fastsvetsat i mitt huvud. Fortfarande idag kan jag få panikångest när jag ser mig i spegeln, bli äcklad utav mig själv och bara vilja låsa in mig för all framtid. Allt på grund utav vad andra människor sagt till mig om utseende under min uppväxt.

Men min mamma har alltid sagt att den verkliga skönheten är en vacker insida, att man ska vara snäll mot andra människor och alltid vara ärlig mot sig själv och andra. På något sätt har detta fastnat ännu mer, kanske därför att mamma alltid har varit min förebild, hjälte och bästa vän. Hon har alltid uppmuntrat mig till att vara den jag själv vill, att stå upp för den jag är och inte låta mig bli nedtryckt på grund utav det. Jag har henne att tacka för allt gott i mitt liv, utan hennes vägledning hade jag aldrig vetat vad jag vill och definitivt inte vågat gå efter det.

Jag kan se människor som ser bra ut, precis som alla andra. Men jag blir inte attraherad till ett utseende. Jag bryr mig inte om någon är smal eller tjock, om någon har köpt sina skor på Gucci eller Lidl, om någon har en trasig tshirt eller dyraste kostymen. Självklart har jag vissa saker jag tycker om, men det enda utseendemässiga jag faktiskt älskar är snälla ögon, -sen om dom är gröna, grå, blå eller bruna har ingen betydelse. Men det enda som faktiskt är viktigt är personligheten, jag ger blanka fan i om vi ser bra ut tillsammans, om inte våra personligheter klickar så är det ett dött lopp. Jag älskar personer med starka personligheter, som vågar stå för sina åsikter oavsett om ingen annan tycker likadant. Personer som inte är rädda för att stå i rampljuset, men som inte har några problem med att någon annan får stå i det. Personer som kan skämta och skratta, men som samtidigt vet när det är dags att vara allvarliga. Personer man kan ha diskussioner och argumentera med, men som kan acceptera att man inte alltid tycker likadant och att man istället kan lära sig av varandra. Personer som vet hur man dansar i regnet även när hundra människor skakar på huvudet runtom. Personer som är självsäkra nog att inte behöva trampa på någon annan för att må bra. Pesoner som aldrig ändrar sin personlighet för någon annan än sig själva. Jag skiter fullständigt i hur du ser ut, visa mig bara din verkliga personlighet utan någon censur.
I show you mine if you show me yours.
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0