Gotland dag#1 i bilder

Jag åkte ju till Gotland i tre dagar, och hade det såå bra. Innan hade det stått att vi skulle få regn alla tre dagarna, men när vi kollade smhi på tisdagsmorgonen så hade det ändrats helt och vi slapp regnet, bortsett från några droppar innan vi åkte hem igen på torsdagskvällen.

Första dagen spenderade vi med att mest strosa runt på gator och se oss omkring innanför murarna. Det är något väldigt speciellt med Visby tycker jag, det känns som man kommer utomlands till en mysig gammal by. Hela Gotland känns speciellt i och för sig. Jag upptäckte att Mathilda är väldigt fotogenisk (och inte alls kameraskygg, yay!) så hon fick vara med på många bilder. Vi avslutade kvällen med middag på Munkkällaren, jag åt halloumiburgaren och den var sååå god (←tips).


Vad tycker ni om bilderna? Mina favoriter utav dessa är Fabian & Felix i ruinen, Mathilda på gågatan och brödvagnen

Fiske, Fika & Fint Folk

Igår spenderade jag ett par timmar i stugan med Felix, Anna, Stoffe och självklart goseknosen Aska. Vi fiskade, fikade, pratade strunt och hade det bara jäkligt mysigt! Verkligen en dag jag hoppas få många repriser på i sommar♥



Nu ligger jag på soffan inlindad i 2 filtar och fryser som tusan, ska nog gå och värma ännu en kopp té. Hoppas ni har en bättre (och friskare) måndag än jag!

Kärlek, dyrkan eller fysisk attraktion?

Jag kan inte räkna hur många gånger jag fått frågan "Hur har du och Felix gjort för att hålla ihop så länge?", både i verkligheten och här på bloggen. Folk säger att de haft perfekta relationer som ändå inte hållt, eller att de inte vet om de orkar kämpa för en relation mer, etc. Alla verkar tro att det finns någon stor hemlighet till att få ett förhållande att hålla, men jag trodde redan att alla visste den enda ingrediensen som är oumbärlig för en relations överlevnad; Kärlek. Jag menar visst, alla Hollywood-filmer kanske har satt ribban högt, men de visar alltid att kärlek är limmet för att hålla två personer tillsammans, och så är faktiskt verkligheten. Om man inte har kärlek i relationen, så vad är då meningen med att hålla fast vid den? 


Man kan tycka om någon utan att ha kärlek, faktum är att man kan älska någon högst på jorden och ändå inte ha kärlek. Kärlek uppstår endast när känslorna är ömsesidiga, när två (eller fler) personer känner samma saker för varandra. Många har förvirrat kärlek med dyrkan, jag vet att jag gjorde det förr. Jag trodde att om jag älskade någon och han ville ha en relation med mig, så var det kärlek -även om han behandlade mig som skit. Jag gjorde allt för personer som bara tog all min energi och använde den för att trampa på mig, och hur dåligt jag än mådde så var jag övertygad om att det var för att "love hurts" liksom. Men det är fel. Visst kan man lida ibland när man bråkar eller har en tuff period, men det är aldrig kärleken som gör ont. Finns det kärlek så är den det enda som kan få smärtan att försvinna, det enda som gör det värt att kämpa. Har man ont hela tiden, då är det snarare bristen på kärlek som bildar smärtan i en relation.

Många har även förväxlat fysisk attraktion med kärlek, de tror att bara för det pirrar till lite i kroppen när dom träffar någon riktig snygging så är det kärlek. Fysisk attraktion är endast fysisk attraktion, och om det är det enda ni delar så kommer ni aldrig ha kärlek. För att riktig fyverkerier-i-magen-världen-stannar-vadsomhelst-för-dig-kärlek ska uppstå så krävs det att man känner någon utan och innan -allt det bra och allt det dåliga- och vill vara med den. För kärlek är inte att vilja vara med någon TROTS det dåliga, utan att vilja vara med någon MED det dåliga, att se någon precis så som den är och älska den.



Jag och Felix blev tillsammans när vi var 14 & 15 år, och om knappt 2 veckor har vi varit tillsammans i 6½ år. Folk verkar tro att det är rätt enkelt att hålla ihop, att det bara är att tuta och köra liksom, men så är det inte. En relation är ett arbete som aldrig tar slut, man måste alltid jobba på den. Så bara för att jag säger att kärlek är den enda ingrediensen som är oumbärlig, betyder det inte att det är den enda ingrediensen som behövs. Jag menar vi var förfasen knappt halvfärdiga ungdomar när vi träffades, vi hade inte alls fått ihop pusslet om vilka vi var eller vad vi ville göra. Vi växte upp tillsammans, och man kan nog säga att när man träffas så unga så uppfostrar man varandra lite i relationen. Och det har många gånger varit tufft, men det betyder inte att man bara ger upp. Felix har flera egenskaper som kan göra mig totalt galen, och ibland måste jag gå ut och räkna till tio, men samma egenskaper gör honom till den han är och den personen jag älskar. T.ex; Han kan vara superimpulsiv och när något roligare dyker upp vill han hellre göra det, men det är samma impulsivitet som gjort att vi åkt på spontana resor och att han överraskar mig. Han kan vara den största retstickan i hela världen och vara en jäkla pain in the ass, men det är hans fåniga sätt att driva med mig som alltid får mig att brista ut i asgarv.


Folk tror att man måste vara lika för att få ett förhållande att fungera, men har vi något att lära av magneter så är det att ett + och - går bättre ihop än två ++. Felix och jag är så olika det bara går, alla säger det jämt, vi är nästan varandras motsatser. Men våra olika intressen gör att vi alltid har saker att prata om, olika åsikter ger oss nya saker att lära varandra, och olikheterna får oss att öppna varandras ögon för nya vägar vi kanske inte hade sett annars. Hade vi tyckt lika om allt så hade vi inte blivit långvariga, det blir tråkigt och stillastående. Alla relationer borde vara under ständig utveckling. Man brukar ju säga "när man slutar utvecklas, då är man död" och det gäller även relationer och kärlek. Vi behöver utvecklas för att må bra, och det är när vi utvecklas tillsammans som vi bygger starka band.


Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helt knäpp? Kommentera gärna och dela med er utav era åsikter!

En vacker kväll med min favoritperson


Ett gäng bilder från en kväll för några veckor sedan då jag och Felix åkte ut till stugan och fiskade medan solen gick ner, så himla vackert och mysigt. Såna kvällar är medicin för själen♥

Kan inte alla dagar vara såhär?


Vi tog med oss Mollie och fiskespöt och åkte ut till stugan en sväng i det härliga vädret (Russin fick vara hemma då hon ej gillar att följa med ut, ska försöka vänja henne). Mollie tyckte det var superroligt, hon var så nyfiken att hon trillade i vattnet, fast hon brydde sig knappt då hon fått syn på en liten fisk haha! Nu ska vi göra lite kvällsmat och kolla kök på IKEA.

Vad har ni gjort idag?

Lite tändvätska på min livsglöd

Livet har varit tufft de senaste månaderna, mitt mående påverkar inte bara mig utan alla i min närhet och jag tror det är fler än mina krafter som börjar ta slut. Jag har fällt lika många tårar som jag tagit andetag, och mina leenden har alltmer sällan varit äkta. Därför är det så otroligt viktigt att skriva ner och minnas de stunder då stenen i bröstet mer liknat ett sandkorn och andetagen plötsligt slutat göra ont. Ikväll var en sådan stund. 


Ingenting som personer utifrån skulle se på som något stort eller kanske inte ens märkbart -men som för mig fyller på mitt energiförråd tillräckligt för att orka kämpa lite längre. Lite tändvätska på min livsglöd. 

Jag kom ut ur duschen, klädde på mig och Felix satt i soffan med telefonen. Jag la mig med huvudet lite snett i hans knä, så jag kunde se hans ansikte. Sedan lyssnade vi på låtar ur Ed Sheeran's nya album, sjöng med, pratade och skrattade. I över en timme låg jag där, flyttade upp huvudet tillräckligt för att känna vibrationerna i hans bröst medan han sjöng med och skrattade. Jag var så..lätt. 

I en timme var jag fri från all smärta, all ångest, allt självhat, all rädsla, all frustration, all sorg, all tyngd -allt som annars gör mig illa fanns inte riktigt där. Jag var väl medveten om att världen fanns runtom, men den spelade liksom ingen roll, den kunde inte skada mig. Det enda som var viktigt var stunden. 

Jag tänkte att "om det här är lycka, så förstår jag varför alla vill ha den, och om detta inte är lycka då vill jag ändå bara känna precis såhär". Jag fick kämpa för att alla överväldigande positiva känslor inte skulle svämma över genom tårkanalerna -tårar har jag så många ändå, jag behöver samla skratt. Gång på gång tänkte jag även "det här är varför jag kämpar, det här är vad som är värt att kämpa för", som ett smått desperat försök att pränta in i mitt eget huvud att inte ge upp sen när ångesten återfått makten.

För någon annan var vi ett par som hade en mysig och rolig stund -för mig var detta en stund att leva, så jag orkar överleva andra stunder.

"Älskar du mig?" - "Ja." - "Hur mycket?" - "Mest av allt, såklart. Alltid."


QUIET


Ett gäng bilder från igårkväll då jag och Felix satt inlindade i filtar vid stugan♥


Jag vill trännaaananana, har så jobbigt mycket energi och samtidigt magkatarren från helvetet tillsammans med nästintill andnöd då pollenallergin försöker kväva mig och medicinerna knappt hjälper. Älskar att vara helt täppt i hela skallen och klia sönder ögonen, life at its finest. Nä fyvale, ingen bra dag. Ska krypa ner i soffan och fortsätta kolla Netflix, räddaren i nöden.

Tack för allt

För mer än 6 år sedan var jag 15 år och nykär, störtförälskad faktiskt. Jag hade hela kroppen fylld utav fjärilar, en ständig längtan efter din närhet. Men jag var inte trygg, tvärtom så var jag livrädd. Hade någon frågat mig för 6 år sedan om jag trodde att vi skulle hålla ihop, hade jag sagt nej utan att tveka. Inte för att jag inte ville vara med dig, och inte för att jag inte älskade dig. Utan därför att jag var helt säker på att om någon fick se alla mina sidor, skulle jag aldrig bli älskad igen. Att någon skulle acceptera och tycka om mig precis som jag var, det fanns inte ens. Självhatet, osäkerheten, rädslan -det åt upp mig, jag övertalade mig själv att du inte tyckte om mig, att det var något slags sjukt skämt. Vissa gånger när du sa att du älskade mig så blev jag nästan arg, hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag förstod inte varför någon som du, ville vara med mig. Du, som var den snällaste människan som fanns, som ingen hade något ont att säga om, som alltid ställde upp för alla och kunde få alla att skratta. Du, med dina bruna ögon som kunde få vem som helst knäsvag. Du, som var så perfekt en människa kan bli. Vad fasen såg du hos mig, som bara var...jag?

Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.

Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.

Jag älskar dig
Då, nu, förevigt
 


MYSKVÄLL

Jag har ägnat kvällen åt städning/plockning, handla ihop med mami, lagat middag och ätit ihop med min babe och sedan gjort god efterrätt till oss(Felix var helt slut efter jobbet så tyckte han behövde det). Nu ska jag gå tillbaka till soffan och mysa framför tvn. 


I-landsproblem

När sjuka pojkvännen sover som en stock i ens knä och man ligger så djävulskt oskönt, fryser och är uttråkad men han är för söt för att väcka


NEW YORK #1

Idag mår jag lite bättre, även om jag fortfarande är jäkligt sjuk och matt så fungerar huvudet lite iallafall haha. Har gått igenom lite bilder från resan så nu kommer jag äntligen börja lägga upp dom. Vi behövde verkligen denna resa, både för våran skull individuellt och som par. Längtar tillbaka något galet, det var verkligen magiskt.♥

Dessa bilder är från första dagen; utsikten från vårat rum, frukost och lång promenad genom Central Park
 

CHRISTMAS

Idag var det ju julafton här i USA, men det märks knappt då vi haft strålande solsken och typ 15 grader. Imorse gick vi iallafall till The Harold (vårat favvoställe haha, förälskade oss i det förra gången vi var i NYC) för god frukost innan vi tog en busstur till WTC. Var inte så farligt mycket kö, så vi åkte upp och det var en jäkligt mäktig utsikt! Senare tog vi bussen till Times Square och gick bort till Rockefeller Center, aldrig sett så mycket människor i mitt liv haha, hela kvarteret var smockat och man gick totalt ihopklämd. Nu ligger vi i sängen, Felix somnade för ett tag sedan och jag ska försöka sova jag med. Natti! 


//Klockan här är nu 23:08 endast


JULAFTON

God jul allihop! Här är klockan endast strax efter 19, så det är fortfarande svensk jul haha. Vi har ägnat hela dagen åt shopping på Macy's, har varit så himla mysigt! Hela denna resa är underbar, vi har så otroligt roligt och mysigt tillsammans, det behövdes verkligen ett break från vardagen och bara få njuta av varandras sällskap♡


6 YEARS

Idag firar jag och min kärlek 6 år tillsammans, tyvärr är han sjuk men jag ska sätta igång och laga lite god mat nu så vi kan ha en myskväll♡

Bilder från ett tag sen, mysis


SÖNDAGSMORGON

Har varit en supermysig morgon med min lilla familj, god frukost och otroligt exalterade katter som försökte fånga snöflingorna utanför haha. Nu ska vi gå ner och hämta alla julsaker i förrådet så vi kan julpynta. Trevlig första advent!

ÄLSKLINGAR

Två bilder från häromkvällen när två av mina kärlekar somnade som stockar och snarkade i kapp när jag försökte kolla film haha♡


3010

Idag har jag varit i stugan, gått promenad med mami & fotat lite, tagit med katterna ut lite i sele, handlat, lagat mat + matlådor och nu precis ätit med Felix. Det är precis kolsvart ute, vi trodde klockan var typ 22 så vi hade tänkt sova haha, men nu ska jag sätta mig och kolla igenom bilderna lite istället.

Två av mina älsklingar♡


VÄRLDENS BÄSTA

Min lilla älskling som älskar att hålla hand när hon sover<3


PAW PRINTS ON MY HEART


"I love my cats more than I love most people. Probably more than is healthy" -Amy Lee

EVERYTHING

Dessa två underbara varelser är det bästa som någonsin kommit in i mitt liv, finns ingenting jag inte skulle göra för dom. Nu när Mollie är sjuk så brister mitt hjärta när jag ser hur ont hon har, men lilla Russin är med henne hela tiden; tvättar henne, vaktar henne, tar hand om henne. Finaste tjejerna på jorden♡


Tidigare inlägg
RSS 2.0