Man vill ju alltid vara redo på nya saker, beredd på både bra och dåligt. Man vill aldrig bli överraskad för då har man inget skydd att gömma sig bakom och man blottar strupen fullständigt. Men man kan ju inte heller gå runt på spänn med taggarna utåt hela livet, det bildar ju en inre stress, rädsla och ilska. Så hur gör man för att slippa oro, bara acceptera saker och lära sig gå vidare?




Så finns dessa människor som vill må dåligt för uppmärksamhetens skull. Som drar naglarna lite försiktigt mot armarna för att rispa upp ett pyttigt litet rivsår och sedan skryta inför alla hur dåligt hon/han mår och att denne skadat sig. Såna personer hatar jag, för dom vet inte. Dom vet inte vad panikångest innebär, hur det känns när allting svartnar och att efter vad som känns som en sekund vakna till bara för att inse att man skadat sig själv. Dom har aldrig känt ångesten och rädslan för att någon ska se ens märken, dom är inte rädda för den där blicken från ens nära, den tårfyllda blicken som säger "vad har du gjort, varför har du gjort såhär? Vi mår dåligt med dig". Dom har aldrig känt paniken när kroppen börjar skaka, när man inte får in något syre och det känns som man ska kvävas, man vet att snart kommer man tappa kontrollen men man kan inte göra något för att stoppa sig själv. Dessa människor har aldrig varit livrädda för sig själva, att det en dag ska svartna för gott. Men ni som varit där, ni vet vad jag menar. Rädslan tar aldrig slut.

Idag är det bara några dagar sedan min senaste panikångest-attack. Denna var inte som vanligt, jag blev stum. Jag kunde inte prata, jag kunde inte fästa blicken och jag kunde inte röra mig. Felix försökte prata med mig och jag hörde det mesta, men jag kunde inte öppna munnen för att svara. Jag får attackerna lite då och då, oftast på nätterna. Jag kämpar för att lära mig kontrollera mig själv, men det är inte lätt. Senast jag fick en rejäl attack hittade mamma mig sittandes i mörkret inne på toaletten, skakandes, hyperventilerande och med naglarna så hårt pressade in i benen att blodet rann. Men jag hade klarat det, jag var så stolt efteråt. Inne på en toalett finns många möjligheter för en person med självskadebetéende, men jag hade inte rört en enda sak. Jag pressar naglarna in i benen för att händerna inte ska ha en chans att rycka tag i något värre, en dag kanske jag slipper attackerna helt om jag har tur.

Nu har jag hoppat lite mellan ämnena, men huvudämnet är mående. Ingen kan tala om för dig vad du ska känna och tänka, ingen kan säga åt dig att "fan va töntig du är, det där är ju en skitsak" för någonting som är litet för någon kan vara enormt för någon annan. Men någonting som är viktigt är att ibland stanna upp och känna efter hur man verkligen mår, för är det någonting som ligger och gnager och man ignorerar det, då kan man vara säker på att det kommer tillbaka med en smäll i bakhuvudet. Ta vara på det liv du har, man har bara en chans.

Har för mig om att jag tagit upp detta tidigare, men kom och tänka på det när jag var inne på facebook och såg att människor lagt upp en sån där kedje-grej om att gå ut och sjunga nationalsången på Sveriges nationaldag den 6 juni som "protest" mot att man inte får sjunga den i skolan i.o.m att det anses "rasistiskt". Nu förstår jag inte hur våran nationalsång på något sätt kan vara kränkande eller stötande mot utländska, då låten endast hyller vårat fantastiska land och inte överhuvudtaget försöker sänka någon annans.

Sverige är ett underbart land att leva i. Ja jag vet, jag klagar om vintrarna när det är 20 grader kallt och knäna domnar bort, men utan vintrarna skulle inte våra svenska somrar vara lika uppskattade. Jag älskar att bo vid vattnet här i Västervik, det är en otroligt vacker stad och om somrarna är det fullt av turister som yrar runt på gatorna. Jag tror att varenda Västervikare någon gång klagat på staden, men egentligen är det folket man tycker illa om. Problemet är bara att det spelar ingen roll vart man kommer i världen, idioter kommer alltid finnas oavsett om de pratar svenska eller kinesiska. Sverige har både snö och sol, berg och hav.

Har ni hört låten Ultima Thule - Jag älskar mitt Sverige?(annars klicka på namnet och lyssna) Enligt många är det en rasistisk låt, men återigen -vart är det rasistiska? Den handlar om att älska sitt fosterland och allt med landet. Jag ser människor från Kosovo som tatuerar in sin flagga, människor från Serbien med flaggan på tröjan. Jag tycker det är fint, det är bra, man ska vara stolt över sitt fosterland. Men jag tycker det är förjävligt att jag inte ska få kunna vissla Du gamla, Du fria utan att bli jämnförd med Hitler ungefär. Jag tycker om människor för personligheter och jag ogillar människor för deras personligheter, sen skiter jag väl fullständigt i vilken färg personens hud har? Och att jag sagt negerboll är inte för att jag på något sätt vill kränka mörkhyade, utan för det är så det alltid har hetat där jag växt upp. Jag fick lite arga kommentarer om det, och jag vet att man ska vara försiktig med vad man säger men jag menar come on, jag hotar inte er för att ni använder ordet vitlök och det är inte direkt så att jag springer efter någon och ropar "blattejävel", men jag själv har ofta fått höra att jag bara är en "svennejävel", vilket är rasistiskt.

Så ja, jag älskar Sverige. Det måste ju många av er också göra eftersom ni valt att flytta hit eller väljer att bo kvar, hur mycket ni än säger att ni "hatar" Sverige så är det ingen som tvingat er att vara här. Enligt mig är det världens vackraste och underabaraste land. Jag älskar att åka utomlands ett tag, det är mysigt och härligt, men det finns ingen känsla som kan jämnföras med att komma hem!

Är hemma, kan inte gå till skolan eftersom jag inte kan gå ur sängen på grund av dessa jävla kramper. Mamma ska ringa och beställa tid på sjukhuset i.o.m att dom ville röntga förra gången så kanske det är nödvändigt. Tror även att jag lyckats framkalla någon slags allergi mot -hör och häpna- flingor. Great, jag äter det varje morgon och älskar det, men har upptäckt att kramperna slår till ordentligt då. Skit.

Överallt hör man om folk som blivit misshandlade, människor som sparkat sönder både huvud och kropp på andra. Personer som egentligen bara varit på väg hem och hamnat på fel ställe vid fel tidpunkt. Jag vågar inte gå ensam på kvällar och nätter, såfort det börjar skymma försöker jag hålla både mig själv och mina nära inomhus i säkerhet. Utanför står det människor i mörkret, människor som helt oprovocerat hoppar på förbipasserande och slår till sista andetaget. Egentligen är det ju helt sjukt att man ska behöva vara rädd, att man ständigt ska behöva oroa sig.

Så varför slåss man egentligen? Mycket är väl på grund av att man har ett så pass litet ordförråd att man istället väljer att slåss, medan vissa personer är bara allmänt sjuka. Jag minns att jag under en period var vän med en person som var känd för alla anmälningar om misshandel denne dragit på sig. Han sa att han förlorar kontrollen över sig själv, att det liksom svartnar för ögonen för en sekund. När han sedan öppnade ögonen och insåg att han stod gränsle över en sönderslagen människa så tände han till ännu mer och blev arg både på sig själv och alla andra, och tog ut ilskan genom att slå ytterliggare några slag på den stackaren som låg hjälplös på marken. Han sa även att han ville ha respekt, att andra skulle respektera honom och inte "käfta".

När man vet att en person slåss mycket för ingenting, visst vill man ligga på plus hos denne men samtidigt inte umgås och dras in i samma skit? Man vill kunna hälsa och fråga hur läget är, men man vill inte träffa personen mer än så. Man är både rädd för att inte känna personen och för att känna den. Så när jag ser en sådan person omringas av vänner så kan jag inte låta bli att undra; Sitter dom där och skrattar åt dåliga skämt på grund av deras vänskap och respekt för varandra, eller följer dom ordspråket "ha dina vänner nära, men dina fiender närmare" och är egentligen livrädda för att själva bli slagna?

För visst har dom vänner, men deras s.k vänner hänger på alla dumma saker dom gör utan att säga ett ord. Säger "ledaren" sitt, så sitter dom där med svansen mellan benen på en sekund. Vännerna ser på när deras aaaaashäfiga kompis slår halvt ihjäl människor, vandaliserar saker och beter sig allmänt illa. Stunderna då personen sitter i häktet pratar vännerna om att dom vill ha ut denne igen, men jag kan lova att deras största känsla just då är frihet. Och jag säger bara det, hade någon utav mina vänner gjort något sådant hade jag blivit vansinnig och sagt upp vänskapen direkt. Jag tror att många skulle vilja lämna det kriminella gänget, men desto färre har modet att faktiskt göra det. Så visst måste ändå rädslan spela den största rollen i deras omskakade vänskap?

Ja, dessa skor (och andra i samma modell) var fantastiska när man först såg dom. Och när en brud köpt dom blev man superavis och dom var såååå snygga. När ännu en tjej köpte dom var dom fortfarande snygga, men nu när man inte kan gå in på en enda jävla blogg utan att se dom så tycker jag att dom är vidriga. Klart man kan se något och tycka det är snyggt, men när alla går runt i dom..då är dom ingenting annat än en fånig "trend" som alla måste ha för att andra har det. Ja, jag vet att alla ni brudar som äger ett par såna här skor kommer sitta där hemma, snurra lite på håret, höja ögonbrynet, puta med läpparna och surt säga till era kompisar att jag är dum i huvudet -but really, who gives a fuck? Ni får tycka att dom är snygga och jag får tycka att ni ser fåniga ut när ni stapplar runt med en gångstil liknande Janne Långben, man får acceptera varandras åsikter helt enkelt. Självklart älskar jag klackar, jag är en tjej med ett hjärta format som en sko. Men den största delen av mitt sko-hjärta kommer förevigt tillhöra skor som dessa:



Nu är jag hos Felix och vi väntar på att bli hämtade så vi kan få träffa min syster som är hemma över helgen! SMACK♥

Världens absolut underbaraste serie, finns ingen film eller serie som är så jäkla skön. Så ska kolla lite nu innan jag somnar brevid mitt mongo, engelskt NP imorgon. Puss och godnatt♥

Varför är det så fel för människor, speciellt tjejer, att äta? Speciellt att äta pommes eller sådant. Jag menar, varför i helvete sätter man ens foten innanför McDonald's om man ändå tänkt beställa en påse morötter? Då kan man ju lika jävla gärna springa ner till djuraffären och köpa sig lite pellets som alla andra marsvin. Och dessutom, vem vill ta hem en tjej som bara knaprar på lite blad hela tiden? Jag skulle ju vara livrädd för att människan skulle käka upp både växter och gräsmatta. Blommor ska vattnas och vara fina i ett fönster, inte bli söndergnagade av en ny flickvän. Nej men allvarligt, alla människor behöver äta, det är lika naturligt som att kissa. Är det pinsamt att skratta också, eller att vara ledsen? Nej. Så varför petar ni osäkert bland potatisarna och säger att ni inte är hungriga när ni har en skylt i pannan; "MATA MIG, JAG ÄR HUNGRIG"?

För länge sen så var det en fin sak när man var fet (alltså 135kilo typ) för det var ett bevis på att man hade det bra ställt, man hade gott om pengar och var fin. Då skrattade dom tjocka adelsgubbarna åt dom taniga små bönderna som fick dela på brödskivan för att ha mat hela veckan. Men med tiden har det blivit tvärtom, och nu hånas snygga tjejer som Miley Cyrus eller Kelly Clarkson i tidningar, kallas tjocka bara för att dom inte har samma kroppsform som t.ex. Keira Knightley. Missförstå mig inte, jag tycker att Keria Knightley är en av världens vackraste kvinnor, men det är även de andra två. Såfort inte knotorna sticker ut så är man fet, och fet blir man av mat så då ska man inte äta. Idioter är vad ni kallas när ni vänder ryggen till, vet ni det?

Om man slutar äta, så ställer kroppen in sig på svällt. När man sedan äter igen så lagras det som fett istället, kroppen förbereder sig för att kunna leva på fettet under svältningsperioderna vilket är något vi har kvar enda från stenåldern.

Jag tycker dessa två ideal borde mötas halvvägs, att det borde vara okej att se ut som man gör. Man ska inte kalla en överviktig för fet, men man ska inte heller kalla en smal människa för anorektiker(stv) eftersom båda parter kan ta lika illa upp. Och förhelvete mat är till för att ätas, man blir sjuk annars. Så ät och var glada & lämna ogräset till kaninerna.

x Bombshell-bhar (stavas det så?). Fina i affären, ser ut som skit på. "Hej jag gillar att kunna slicka på mina tuttar bara genom att räcka ut tungan"......fint.

x Löshår. Det är fult, slitet och 99% av gångerna ser det inte äkta ut. Alls. Och nu behöver inte alla idioter komma och ba "åååh så du tycker jag är ful i det här uuuh lalalla" för det är inte människorna som är fula, det är barbies avklippta hår ni har på er. Skaffa tupé om ni har så dåligt med hår på skallen. Erat vanliga hår är ju superfint, varför förstöra och se ut som en mördbultad hollywoodfru?

x Folk som snackar skit om någon och sedan umgås med den. Antingen så tycker du inte om den, och låter den och resten av världen veta varför, eller så håller du käften och umgås med fanskapet. Man säger inte "hon är så jävla falsk, jag hatar henne" och sedan lägger upp bilder på er tillsammans på typ blog eller facebook och ba "du är så fin, puss puss". Hard to get?

x När människor tror att dom är äldre än vad dom är. "Lilla gumman, du kommer också förstå en dag" som om dom var 94 bast och hade levt hela livet, när dom i själva verket är...14?

x Små tjejer (ca 13 år) som tror att dom är sexigast på jorden. Bara för du vickar på arslet betyder det inte att du har ett.

x Att få höra "lugna ner dig" när jag är  arg. Det ger mig mördarkänsla och jag vill strypa människan.

x Logga in på facebook och mötas av 45965 halvnakna tjejer.

x Det faktum att dom flesta tjejer tror att sex är något coolt som man får status om man har. Nej, det är inte okej att vara 14 år och ha haft sex med 43 människor. Det enda som händer är att du får könssjukdomar, blir kallad slampa och människor kommer tro att du bara är ute efter sex.

x När jag visar klart och tydligt att jag inte har någon lust att prata/skriva/lyssna och folk ändå bara maler på, blir psyksjuk.

x Players. Jag är kär i dig...och dig...och dig... helloooo schizo.

Jag har skrattat när folk påstått att jag skulle haft sex med den och den, suckat åt att jag skulle ha snackat en massa skit. Vänt ryggen åt skitsnack och helt enkelt inte lagt någon energi på såna töntiga saker. Man väljer sina strider helt enkelt. Jag är inte den som hetsar upp mig över att någon snackat skit om mig, men nu har det faktiskt gått till överdrift. Under en lektion fick jag ett sms från en fin vän, gick direkt ut och ringde upp henne. Hon berättade att det tydligen finns människor som gått runt och sagt att jag har lungcancer. Jag vet inte om jag ska skratta eller bli vansinnig, har gjort lite av båda idag.

Detta är en otroligt allvarlig sak att hitta på och starta rykten om då lungcancer är en dödlig sjukdom. Tänk om jag inte fått höra det nu och dessa människor fortsätter sprida detta rykte och människor som står mig nära skulle få höra det? Självklart hade dom blivit superoroliga eftersom en sådan sak är ingenting man skojar om, folk dör på grund av lungcancer.

Jag tycker att rykten och skitsnack överhuvudtaget är idiotiskt och onödigt, man ska hålla sig till sitt eget. Men jag kan acceptera att det finns osäkra personer som måste prata om andra, det kommer alltid finnas såna och dom ska man väl egentligen tycka lite synd om kan jag tycka. Men ett sådant rykte är inte bara idiotiskt och onödigt utan det är rent av sjukt! Vem hittar på en sån sak? Och hur kommer man på det? Dom flesta vet att jag röker, men är det därför ni sprider en sådan sak? Fyfan säger jag bara, det är så okänsligt och vidrigt.

Drygt 3300 personer drabbas av detta per år och oftast är man över 60 år när man drabbas. Jag vet att rökning ökar risken för både lungcancer och ett flertal andra cancerformer och att det är många som faktiskt dör på grund av just rökning och efterföljande sjukdomar. Självklart är jag inte en "stolt" rökare utan jag tycker det är idiotiskt och skulle aldrig uppmana någon annan till att röka. Men att sprida ett rykte om att jag skulle drabbats av cancer är väl ändå lite väl, eller?


Anledningen till att jag valde att skriva detta här är för jag vill att om folk får höra detta av någon, så ska ni förstå att det är ett väldigt elakt påhitt av någon vidrig människa. Och om den som hittat på ryktet ser detta: Lär dig hålla käft, tack.

Visst är det väl ändå så att man oftare och oftare får höra saker om andra och t.o.m om sig själv? Jag minns när jag var singel, nej jag var inte den snällaste alla gånger, men vissa saker tar priset. Jag fick höra att jag var ju tydligen tillsammans med min bästa killkompis, hade haft sex med X antal personer (hade då haft sex med 1 person, senare 2), jag slogs och jag var både slampig och galen. Blev även anklagad för att ha varit otrogen när jag la upp en bild när jag satt i Hannes knä, alltså min kära lillebror Hannes. Blev lite "jaha?"-känsla då, var inte själv medveten om det där men eftersom 20 andra prydde sina små samtal med "mina" upplevelser så måste det ju vara sant..eller?

En sak jag verkligen hatar är när man mår dåligt och folk skriver "finns hjärtat" eller "du kan alltid prata med mig, lovar", men när det verkligen gäller så är dom inte intresserade av att torka några tårar, dom är bara intresserade av att ha en bra story att berätta för alla andra för att få stå i rampljusets härliga sken. Jag säger till mina vänner att mår dom dåligt så kommer jag alltid vara här för dom, oavsett om dom vill berätta vad det handlar om eller om dom bara behöver en axel att vila huvudet på en stund. Sen spelar det inte den minsta roll om jag firar en födelsedag eller sitter 20 mil bort, mina vänner vet att dom alltid kan ringa till mig för jag tar mig tid för att lyssna på dom. Och jag skulle aldrig gå runt och sprida saker dom berättat i förtroende, aldrig.

Men visst är det väl lite så att vissa människor är så beroende av att vara centrum att dom helst av allt skulle ställa sig mitt på ett torg och skrika ut allt dom vet om andra. "Hör upp alla människor, Lina har haft sex med Peter som egentligen är gay men inte vågar säga något. Fridas mamma slår henne, Daniels pappa är alkoholist. Klara är inlagd för aneroxi och Jonas langar sprit åt minderåriga!", och vet ni vad som är nästan ännu mer sorgligt än dessa människor? Att människor runt om skulle tänka att helvete vilken idiot, men dom skulle ändå lyssna. Varför? För att själva kunna gå till sina små kompis-grupper och berätta allt dom fått reda på. Tyvärr är det så dagens samhälle fungerar.

Jag är själv otroligt nyfiken, det tänker jag inte säga emot. Men jag skulle aldrig bete mig som dessa människor. Dom flesta hittar ju på så mycket saker, kryddar historierna ännu lite till för att fler ska lyssna. Skvaller-horor kallar jag dom, dom berättar saker i utbyte mot uppmärksamhet.


Nu ska jag sluta skriva och göra något vettigt istället. Hejdå

Hoppas hela världen sprängs i bitar, rätt åt alla äckliga fittnyllen. Finns två personer jag verkligen, verkligen inte skulle tveka på att knäcka näsbenet på idag. Fula, falska, horiga, slampiga, platta, muterade, vidriga, äckliga fittnyllen. Dö. Och vet ni vad jag är trött på? Jag är trött på er som kommenterar såna här inlägg, "du ska vara en förebild, du ska sköta dig och inte bete dig såhär", men vet ni vad? Jag har inte suttit på knä och bett någon att snälla snäääälla ha mig som förebil,d det är ingenting jag valt åt någon. Och jag är som jag är, jag är ett jävla adhd-barn så stör er hur mycket ni vill när jag får utbrott och skriver små söta saker här. Skriver jag gulligt om min pojkvän så är jag lame, skriver jag argt så är jag galen. Hursom ska ni störa er på något och jag orkar faktiskt inte bry mig ett skit om era åsikter längre, hoppas ni blir knuffade utför ett stup eller något klagokärringar. Over and out.

Jag är övertrött just nu. Felix ligger brevid och sover, skrämde skiten ur mig genom att vara knäpptyst i en timme och sen skrika "HAN ÄR SKITCOOL JU, BARNEY!" Så nu är jag kissnödig också, thanks alot..typ. Men är det bara jag som får randomtankar på nätterna? Såna där idiotiska och superonödiga saker som man verkligen tänker på. T.ex:


- Varför är håret alltid lite självlockigt när man vill ha rakt och spikrakt när man vill ha lockigt?

Jag är på sånt jävla skithumör just nu, kan lova att skulle vissa personer vara nära skulle dom vara ett par pungkulor och näsben fattigare. Förstår verkligen uttrycket "det kokar i mig" för just nu skakar jag av ilska och jag vill slå skiten ur någon. Kan knappt andas alltså vill bara spotta folk i ansiktet, skrika ut allt jag tycker och ha halvt ihjäl dom. Jag vet att jag blir arg lätt, men såhär galet arg är jag inte lika ofta. Jag tål inte såna vidriga svin, dom vill jag se gråta efter föråtelse. Nu tror ni att jag är värsta psykopaten, men det skiter jag i. Jag är förbannad.

Är på sånt jävla skithumör så det bara finns inte. För mig betyder vänner och familjen mer än allt annat, jag skulle dö för dom. Jag vill att dom ska vara en del av alla mina dagar, jag vill vara med dom hela livet. Jag tror inte riktigt att det gått upp för mig tidigare att det finns människor som tycker att andra saker är hundra gånger viktigare än de människor som älskar dom villkorslöst. Personligen förstår jag inte hur någonting kan vara mer viktigt. Många saker är viktiga, men ingenting är ens hälften så viktigt som ens nära och kära. Att någon kan välja att rentav pissa sina nära i ansiktet förstår jag verkligen inte. Hur mycket man än försöker så räcker det aldrig riktigt till, hur mycket man än tjatar är det ändå ingen som lyssnar. Och hur många fina ord man än får höra så verkar dom ha lika mycket "mening" som en bok med vita sidor. Frågan är om man inte duger till sina vänner, så vad fan duger man till egentligen..?

Har tänkt på det här med förväntningar på tjejer och killar. Och vad man sedan viskar bakom ryggarna om någon är annorlunda.

Kanske bara är jag som uppfattat det så?

Hur grymt är inte detta? Skapliga muskler man måste ha för att klara allt det där, så jävla gryyyyymt får ryck. Kolla från 2:20, häftig som satkorv.

Har legat och kollat två avsnitt Big Brother med Felix. Har ärligt talat inte sett det sen jag var..8? Gynning och dom där såg jag, ett antal år sen iallafall. Men nu har jag kollat igen och jag måste erkänna att detta fåniga program är snuskigt roligt att titta på. Älskar dom töntiga bråken osv, det är underhållande. Jag har sett Hanna W's youtube-klipp och hatat, men nu tycker jag att hon är fantastisk. Hon är rolig som fan, provocerande självklart, men grymt rolig. Hon är anledningen till att jag började kolla. Dock skulle jag vilja hoppa in i tv:n och kväva Jessica med en kudde, får snart hjärtattack av den kvinnan. Avskyr människor som inte vet vad "håll käften" betyder.

Jag kollade runt bland bloggar och hittade denna video. Så fruktansvärt hemskt, jag hatar när djur behandlas illa. Får ont i hela kroppen, tappar luften, gråter.. jag är vanligtvis inte så känslig men när det gäller djur så är jag det. Hur kan man göra såhär? Hoppas karma kommer tillbaka och pissar dom i ansiktet, jävla svin.

Jag vill inte ha det perfekt, jag vill inte fastna på en plats där allting fortsätter se likadant ut dag efter dag.
Jag vill inte sitta fast som i ett gigantiskt tuggummi och tvingas lyssna på olika ord med samma mening.
Jag är trött på att vara en genomskinlig bok som man inte ens behöver läsa för att förstå innehållet, jag vill vara den där boken man läser hundra gånger om utan att ens vara nära av att veta hälften.

Jag har tänkt på allt som hänt under mina snart 17 jordsnurr, det där regnmolnet som tycktes förfölja varenda steg jag tog. Pappa lämnade familjen, mormor dog och vardagen var en kamp för min lilla familj. Min vackra, fantastiska mamma mådde värst av oss alla, hon fick kämpa som hårdast. Jag & min syster var så små, jag förstod knappt vad som hände. Sedan dog även morfar, som var en enorm glädje i våra liv. Det var då jag började förstå vad det innebar att inte må bra, med endast 9 år på nacken kvävde jag gråten i kudden för att inte oroa min älskade mamma. Sedan gick det bara utför, och en vecka innan julen 2006 berättade mamma att vi snart skulle tvingas avliva Sessan, katten som var med innan jag själv kom till. Den 5 januari 2007 fick hon stillsamt somna in och det var här min verkliga depression tog fart. Många saker snurrade i mitt 12 år gamla huvud och jag kände mig mer ensam än någonsin tidigare. Jag brukade slå huvud och händer i väggarna för att dämpa min inre smärta, men allteftersom smärtan grävde svarta hål inom mig så tog det verkliga självskadebetéendet fart. Jag försökte dölja min sår, men mina närmaste märkte snabbt. Jag började skolka och försvinna iväg från både skolan och hemmifrån, skolan kopplade in BUP i oro. Två år senare blev jag kär på riktigt för första gången, och även sårad. Fick även diagnosen ADHD. Ytterliggare ett år senare,2010, fann jag återigen kärleken och höll så hårt i den att fingrarna vitnade. Tyvärr så höll min kärlek inte fast i mig lika hårt, utan jag fick uppleva hur det kändes att bli trampad på ordentligt. Det var här mina verkliga självmords-tankar började, panikångesten blev den största delen av mig och jag kunde inte längre minnas hur glädje verkligen kändes. Socialen kopplades in och jag fick ha en jävla massa möten hit och dit. Jag fick åka till behandlingshem, men var hemma igen efter bara en vecka tack vare gott uppförande och att jag varit så lugn. Väl hemma igen blev det likadant som innan och sista gången det verkligen svartnade för ögonen gick jag ut i iskallt vatten, vaknade till när huvudet var under. Gjorde slut med min dåvarande pojkvän, men blev sårad av flera stycken därefter. Killar som erkände att dom utnyttjat mig, att dom ville ha mig för utseendet. Oftast var det brösten eller rumpan dom ville åt, inte mig. Lagom roligt att inte duga som person. "Vänner" har svikit för många gånger för att orka räknas. Jag tvingades göra något jag alltid har hatat och varit helt emot -abort.

Men allt detta har haft en mening, precis allting. För utan allt dåligt, tror jag aldrig att jag skulle kunna uppskatta allting bra som jag har nu. Jag tror att jag träffat idiot-killar, för annars skulle jag inte kunna se hur fantastisk Felix var/är. Jag tror att jag blivit sviken av vänner, för att jag ska kunna se vilka otroliga vänner jag har nu. Och jag har förlorat närstående, för att hålla hårt i dom underbara människor jag har kvar. Jag tror att jag tvingades bli gravid och ta bort det, för att inse att jag vill faktiskt ha ett eget barn någon gång (har alltid bara velat adoptera). Jag vill alltid se en mening i allting, jag tror inte på slumpen utan jag tror att allt har en särskild mening. Jag är så trött på att må dåligt jämt, tänker rycka upp mig nu. Klart man kan ha dåliga dagar, och jag vet att jag kommer hamna i perioder igen. Fick nyligen diagnosen Bipolär Syndrom (hette tidigare Manodepressiv) men det är väl inte hela världen? Jag är glad över att jag fått reda på vad mycket beror på och en chans att ta bort det värsta.

Behövde bara få alla tankar ur huvudet, nobelpris till den som orkar läsa allting. Men ta vara på allt bra ni har, leta inte efter dåliga saker för då kommer dom definitivt bli tusentals. Se allt bra istället och ta det inte för givet!



Tre av mina bästaste bästa vänner, dom är som familj för mig. Utan er skulle jag inte vara kvar här idag, ni är värda allt!

Jag blir så förbannad, rent av vansinnig. För jag är en såndär jobbig person som stör ihjäl sig på saker.

När man tittar runt på bloggar skriver massa brudar texter om hur mycket dom "älskar" sina vänner, tusentals ord om hur patetiskt det är att gå bakom ryggen på sina vänner eller på något sätt behandla dom illa. Dessutom blir facebook överbelastat av fjortisar som tycker att deras pojkvän är heeela deras vääääääärld för oj dom har känt varandra i tre hela dagar och shit det är ju längre än dom varit rökberoende. Och sen är dom ju så himla coola och stora för att dom köpt en bh i C-kupa (även om dom fyller ut med strumpor så är det ju sexigt liksom) och dom skryter stolt om att dom förlorade oskulden till någon random person som precis som alla andra skrattar åt dessa idioter. Sen är det tydligen jävligt sexigt när 13-14åriga tjejer klär av sig till underkläder och visar upp sig.
Det är inte killars fel att tjejer ofta ses som objekt, det är dessa brudars fel.


Jag kan inte säga hur det är i andra städer, men i skithålan jag kallar hemstad är det såhär det går till:

Tjej1 är kompis med tjej2 som blivit dumpad av kille1 för inte så länge sen och fortfarande är kär i honom. Tjej1 "stöttar" sin fina vän och säger massa saker om kille1, att han inte förtjänar tjej2 och blablabla. Tjej1 hade också en pojkvän,kille2, för typ två dagar sen, och lägger ut texter på sin blogg om hur jobbigt det är, att hon fortfarande älskar kille2 osv. Men som den fantastiska vän tjej1 är så håller hon på med kille1 trots att tjej2 ser allting. Som pricken över i:et tar även dessa fina människor av sig kläderna och hoppar i säng med varandra, utan att bry sig ett jäkla skit om vad kompisen känner. Bara för att göra allting ännu lite bättre så är tjej1 en glappkäft och kan inte hålla sin fula käft stängd utan snackar mycket om både den ena och den andra.
Sen får vi ju inte glömma standardparet, dom som varit tillsammans i flera år. Denna tjejs blogg överbelastas av alla kärleksfulla bilder och texter om hennes pojkvän, men han är inte en ängel jämt och hon säger att det inte finns någon kärlek kvar. Alla vet nu om vem flickvännen knullat, om pojkvännen vet? Vet inte, bryr mig inte. Tjejer snackar skit om en kompis "asssååå hon är så jävla ful o falsk", sen går hon till denna "kompis" och snackar skit om någon annan. Så håller det på, snackar om alla för att verka bättre själv.

Ni förstår vad jag menar hoppas jag. Jag ska sluta klaga på killar, för jag har insett att är det några som är riktigt jävla falska så är det fan i mig brudar. Jag är trött på att höra skitsnack från alla håll och kanter, jag är trött på att folk tror att man blir älskad för att man släpper en kille innanför byxorna och jag är så förbannat trött på att fler och fler börjar röka i hopp om att ses som tuff. Jag förlorade oskulden som 14åring och jag ångrar det varje dag, fick jag göra om det skulle jag varit oskuld när jag träffade Felix. Och jag började röka 2009, även detta har jag ångrat varje dag och försöker nu göra något åt.

En gång är ett misstag, två gånger en upprepning och tre gånger en vana. Nu kan ni ta era falska arslen och dra åt helvete, godnatt.