Kärlek, dyrkan eller fysisk attraktion?

Jag kan inte räkna hur många gånger jag fått frågan "Hur har du och Felix gjort för att hålla ihop så länge?", både i verkligheten och här på bloggen. Folk säger att de haft perfekta relationer som ändå inte hållt, eller att de inte vet om de orkar kämpa för en relation mer, etc. Alla verkar tro att det finns någon stor hemlighet till att få ett förhållande att hålla, men jag trodde redan att alla visste den enda ingrediensen som är oumbärlig för en relations överlevnad; Kärlek. Jag menar visst, alla Hollywood-filmer kanske har satt ribban högt, men de visar alltid att kärlek är limmet för att hålla två personer tillsammans, och så är faktiskt verkligheten. Om man inte har kärlek i relationen, så vad är då meningen med att hålla fast vid den? 


Man kan tycka om någon utan att ha kärlek, faktum är att man kan älska någon högst på jorden och ändå inte ha kärlek. Kärlek uppstår endast när känslorna är ömsesidiga, när två (eller fler) personer känner samma saker för varandra. Många har förvirrat kärlek med dyrkan, jag vet att jag gjorde det förr. Jag trodde att om jag älskade någon och han ville ha en relation med mig, så var det kärlek -även om han behandlade mig som skit. Jag gjorde allt för personer som bara tog all min energi och använde den för att trampa på mig, och hur dåligt jag än mådde så var jag övertygad om att det var för att "love hurts" liksom. Men det är fel. Visst kan man lida ibland när man bråkar eller har en tuff period, men det är aldrig kärleken som gör ont. Finns det kärlek så är den det enda som kan få smärtan att försvinna, det enda som gör det värt att kämpa. Har man ont hela tiden, då är det snarare bristen på kärlek som bildar smärtan i en relation.

Många har även förväxlat fysisk attraktion med kärlek, de tror att bara för det pirrar till lite i kroppen när dom träffar någon riktig snygging så är det kärlek. Fysisk attraktion är endast fysisk attraktion, och om det är det enda ni delar så kommer ni aldrig ha kärlek. För att riktig fyverkerier-i-magen-världen-stannar-vadsomhelst-för-dig-kärlek ska uppstå så krävs det att man känner någon utan och innan -allt det bra och allt det dåliga- och vill vara med den. För kärlek är inte att vilja vara med någon TROTS det dåliga, utan att vilja vara med någon MED det dåliga, att se någon precis så som den är och älska den.



Jag och Felix blev tillsammans när vi var 14 & 15 år, och om knappt 2 veckor har vi varit tillsammans i 6½ år. Folk verkar tro att det är rätt enkelt att hålla ihop, att det bara är att tuta och köra liksom, men så är det inte. En relation är ett arbete som aldrig tar slut, man måste alltid jobba på den. Så bara för att jag säger att kärlek är den enda ingrediensen som är oumbärlig, betyder det inte att det är den enda ingrediensen som behövs. Jag menar vi var förfasen knappt halvfärdiga ungdomar när vi träffades, vi hade inte alls fått ihop pusslet om vilka vi var eller vad vi ville göra. Vi växte upp tillsammans, och man kan nog säga att när man träffas så unga så uppfostrar man varandra lite i relationen. Och det har många gånger varit tufft, men det betyder inte att man bara ger upp. Felix har flera egenskaper som kan göra mig totalt galen, och ibland måste jag gå ut och räkna till tio, men samma egenskaper gör honom till den han är och den personen jag älskar. T.ex; Han kan vara superimpulsiv och när något roligare dyker upp vill han hellre göra det, men det är samma impulsivitet som gjort att vi åkt på spontana resor och att han överraskar mig. Han kan vara den största retstickan i hela världen och vara en jäkla pain in the ass, men det är hans fåniga sätt att driva med mig som alltid får mig att brista ut i asgarv.


Folk tror att man måste vara lika för att få ett förhållande att fungera, men har vi något att lära av magneter så är det att ett + och - går bättre ihop än två ++. Felix och jag är så olika det bara går, alla säger det jämt, vi är nästan varandras motsatser. Men våra olika intressen gör att vi alltid har saker att prata om, olika åsikter ger oss nya saker att lära varandra, och olikheterna får oss att öppna varandras ögon för nya vägar vi kanske inte hade sett annars. Hade vi tyckt lika om allt så hade vi inte blivit långvariga, det blir tråkigt och stillastående. Alla relationer borde vara under ständig utveckling. Man brukar ju säga "när man slutar utvecklas, då är man död" och det gäller även relationer och kärlek. Vi behöver utvecklas för att må bra, och det är när vi utvecklas tillsammans som vi bygger starka band.


Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helt knäpp? Kommentera gärna och dela med er utav era åsikter!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0