"Skam" gör mig fantastiskt obekväm

SPOILER ALERT! Läs ej om du inte sett "Skam" t.o.m säsong 4, avsnitt 8

Skam. Den norska serien som fick alla att börja "snakke norsk" och som med sina tydliga tonårsproblem skapade känslan av att vi återigen blivit halvfärdiga vuxna på jakt efter kärlek, vänskap, fester och våran alldeles egna plats i världen. Jag har blivit mer betagen för varje avsnitt, men alla känner inte likadant.

Igår snubblade jag över ett delat inlägg på facebook, en länk till en text med rubriken "Eftersnack: "Skam" har tappat greppet" -och eftersom jag är hopplöst förälskad i allt vad "Skam" heter, och även är otroligt intresserad av andras tyck och tänk kring saker jag själv har åsikter om, så var jag självklart tvungen att läsa. Inlägget är skrivet av en tjej vid namn Saga Olsson, och redan efter ingressen är det uppenbart att den senaste säsongen utav den norska succéserien inte riktigt träffat henne i hjärtat. 

 
Jag kan hålla med om att Williams återkomst stal ett moment som skulle tillhöra Sana -Noora och William har haft sin säsong kan man tycka. Jag hade på något sätt velat att Sana fick ha sitt rampljus lite längre, men samtidigt så låg jag och skrek av förtjusning när William steg ur bilen och gick fram till en chockad Noora. Jag hade under flera avsnitt undrat vad tusan Sana gjorde med Nooras lösenord (vi fick ju se att Sana hade lappen med Nooras lösen), jag var rentav livrädd att hon skulle satt en kniv i ryggen på sin bästa vän. Så förtjusningen i att William kom tillbaka gav inte enbart hopp för hans och Nooras relation, utan även för Sana och Nooras, vilken jag anser är den av alla relationer i säsong 4 som är viktigast.

Saga Olsson skriver även: "Men det fick mig också att inse att denna säsongen saknar det vi fått tidigare. Ett djup." och även om jag förstår hur någon kan känna så, så håller jag inte med alls. Många har pratat om att denna säsong "gått segt" -framförallt då Sana spenderar mycket tid ensam och vi fått långa stunder då hon inte gjort så mycket mer än suttit och stirrat eller fällt några tårar. Först kände jag lite likadant, men sen insåg jag att anledningen till varför jag ville korta ner de stunderna var inte för att de var tråkiga; Det var för att de gjorde mig obekväm. Iman Meskini gör rollen som Sana så bra att under de långa, tysta stunderna känner jag mig precis lika ensam som Sana, och även om jag inte vill så blir jag nästan lite obekväm av hennes smärta. Hennes kroppsspråk och blick gör fysiskt ont i hela mig och jag vill bara att det ska ta slut. Just detta gör hela säsong 4 så jävla viktig; Den låter oss inte titta bort eller låtsas som ingenting när någon lider.

 
"Men, vad handlar egentligen säsong 4 om?" frågar sig Saga Olsson, och det är inte svårt att förstå att hon inte riktigt kan se något buskap i denna säsong. Säsong 1 handlade ju om Eva, om hur svartsjuka förstör förhållanden, om hjärtekrosset när man själv är anledningen till att det tar slut. Säsong 2 var ju den ascoola Noora som fick Norges mest älskade badboy på fall och många gånger blev tvungen att ifrågasätta sina egna fördomar. I säsong 3 kom äntligen Isak ut som homosexuell, något som egentligen skrämde skiten ur honom, mycket då han trodde att hans föräldrar och vänner skulle se annorlunda på honom. I tredje säsongen visades det också mycket om psykisk ohälsa, både genom Isaks mamma och Even. Men vad tusan handlar då säsong 4 om?

Jag skulle vilja säga att säsong 4 handlar om att vara vilsen. Att önska man vore en person, men inte veta hur man faktiskt ska bli den. Att älska någon men inte riktigt veta vad man ska göra med känslorna. Att låta andras fördomar om en forma en till någon man varken är eller vill vara, låta någon annans ovetande ord eka så högt i huvudet att de blir till verklighet. Att vilja, känna och tänka så mycket på samma gång att man inte kan få ut någonting. Att våga leta efter sitt unika Jag i en värld fylld utav kopior som pekar finger och viskar bakom ryggen. Även om jag och Sana är två helt olika individer, så gör hennes smärta så fruktansvärt ont i mig -därför att den smärtan har varit min. Min ensamhet, min förvirring, mitt krossade hjärta, min knivfyllda rygg, min förtvivlan, min osäkerhet, min impulsiva ilska, min vilsenhet. Min smärta.
 
 
Så, jag förstår att budskapet kan kännas lite luddigt, och kanske är det meningen. Kanske behöver vi mer subtila buskap för att få chansen att själva känna efter, istället för att känna det vi blir tillsagda. Kanske har jag tolkat "Skam" såhär just därför att det är så jag känt, och någon annan tolkar det baserat på sina egna erfarenheter. Vi har upplevt olika, känt olika, gjort olika -men det gör ingen resa mindre viktig. Inte heller Sanas.


Kommentera gärna era egna åsikter; Håller ni med eller inte? Vad känner ni kring sista säsongen utav "Skam"?

Kommentarer
Postat av: Jessica Högberg

Jag har bara sett dom första 2 men älskar dom!

Svar: Jamen visst är det bra :)
Isabelle L. Thörner

2017-06-15 @ 14:06:48
URL: http://lchftrollet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0