Konsten att knapra piller.

Detta är ett väldigt långt inlägg, har ni ej orken till att läsa så scrolla förbi.

Jag ska prata lite om att bli iproppad mediciner man ej borde, vikten av att stå på sig och lite allmänt om psykvården. Notera att detta är mina personliga erfarenheter och åsikter och att det jag upplevt ej stämmer för alla. Medicinering är jättebra när det fungerar då det räddar liv, och jag är oerhört tacksam att psykvården finns. 



"Men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin"

Jag har alltid haft svårt att hitta mediciner som fungerar, ett fåtal har varit alldeles för svaga och då inte gjort någon som helst skillnad, men de flesta har jag blivit fysiskt sjuk utav, vissa allvarligare än andra. Listan över de mediciner jag provat är lång, tillräckligt lång för att min nuvarande läkare skulle rycka till första gången hon scrollade igenom den och sa "men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin" -då kanske ni förstår hur känslig jag är för mediciner. Det ännu större problemet är väl att jag egentligen inte vill medicinera, men verkligen skulle behöva, speciellt i mina olika episoder.

Men en tidigare läkare jag hade var medicingalen, och då menar jag GALEN. Alla problem skulle lösas med piller efter piller (trots att jag är en s.k "beroendemänniska" och egentligen inte borde ta någonting som har risk för beroende, om det är akut ska det tas under strikta regler och i små doser med regelbundna återkoller). Hon lyssnade aldrig någonsin på vad jag sa, jag tror att under dom år jag gick hos henne fick jag aldrig säga en hel mening. Ett tag åt jag ett helt gäng mediciner samtidigt, vilket inte var speciellt bra för mig. Jag kände mig som en laglig knarkare.

Bildkälla: google.se

För några år sedan åt jag Concerta som är ett narkotikaklassat läkemedel och kan ges vid ADHD-diagnos. Jag hade haft problem med just Concerta tidigare (när jag var 15 år) och därför slutat, bl.a då den ökat ångest, rastlöshet och ilska, gav mig full mättnadskänsla vilket bidrog till ätstörningar, framkallat häftiga kräkningar och hjärtklappning med mer. Som ni förstår är detta inte en medicin jag borde äta, man behöver inte vara läkare för att förstå det. Men hon satte mig på 54mg på morgonen och 18mg till lunch. När jag berättade att jag fick abstinenssymtom som vid nikotinberoende och började må allt sämre valde hon att öka på med ytterliggare 18mg till lunch, istället för att ta bort medicinen. Kan tillägga att enligt FASS är den högsta rekommenderade dagliga dosen 54 mg. Jag vägrade självklart ta den mer.

Orörlig i flera timmar

Samtidigt som Concertan så åt jag även en medicin som heter Quetiapin, en medicin jag inte alls mådde bra utav. Jag skulle ta 200mg varje kväll, en stund innan jag skulle sova. Jag tyckte att det lät som en hög dos att börja med för mig som inte riktigt tål mediciner, så jag tog en fjärdedel. Tur var väl det. Jag blev väldigt dåsig tills det att jag somnade, och vaknade igen ca 15 timmar senare. Jag vaknade och var så jäkla kissnödig, ni vet så man bara vill rusa till toaletten, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens lyfta mina händer. Självklart drabbades jag utav panik, jag ville ringa någon och be om hjälp, men telefonen låg på mitt nattduksbord och jag kunde inte ta den. Jag hade en klocka på mitt nattduksbord som visade att klockan var 12, vilket betydde att ingen skulle vara hemma på åtminstone 5 timmar. Så där låg jag, tills klockan var cirka 17:30 då min mamma äntligen kom hem; hon ropade och undrade varför jag ej svarat i telefonen alls, och jag bara skrek rakt ut. Hon kom springandes upp till mitt rum och fick hjälpa mig att ta mig till toaletten. Efter ett tag kunde jag röra mig igen, men varje millimeter kändes som att kroppsdel efter kroppsdel skulle explodera. Det tog 1-2 dagar innan smärtan försvann. Även detta tog jag upp med min läkare, som sa att jag måste fortsätta ta den och absolut måste ta 200mg.

"Får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?"

Där och då fick jag nog, så jävla jävla nog. Jag hade aldrig höjt rösten åt henne eller ens varit otrevlig, men nu blev jag totalt vansinnig. Jag skrek åt henne att hon var dum i huvudet, frågade om hennes uppdrag inom psykvården var att mörda sina patienter och vrålade "får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?". Det mötet slutade med att hon tyckte jag var instabil och borde läggas in, samt skrev ut ännu fler mediciner. Jag insåg att det var lönlöst, och bytte läkare samma dag.

Jag gick till denna läkare i flera år, trots att jag redan vid första mötet avskydde henne. Våran personkemi var mer en giftig gas och det var bara en tidsfråga innan det skulle explodera. Detta kände jag under den allra första timmen jag satt i ett rum med henne, ändå fortsatte jag gå till henne. Varför? Jag kände mig elak. Jag fick dåligt samvete och trodde att hon skulle bli ledsen om jag bytte läkare. Jag kände andra som gick till samma läkare och där det fungerade jättebra, så på något sätt fick jag för mig att jag var konstig. 

"Ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt"

Men vad är det egentligen för konstigt att byta läkare när det ej fungerar? Om vi har en partner där personkemin inte stämmer så gör vi slut, har vi bekanta där det inte fungerar så umgås vi inte, men det ska behöva kännas jobbigt att vi vill att den som ska hjälpa oss ta livsviktiga beslut för 200:- per tillfälle ska fungera med oss? Varför ska jag betala 200:- för att någon ska göra mig osäker och arg, är det inte då bättre att jag går till någon som faktiskt hjälper mig?

Det är så oerhört viktigt att stå på sig, speciellt inom vården. Jag har många gånger känt att "ingen kommer ju ändå tro på mig" eller "dom kommer ju bara tycka att jag är helt störd", men ändå har jag inte backat. Ingen känner mig bättre än jag, så ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt. Hade jag inte vägrat ta alla de mediciner jag fick utskrivna så skulle min kropp brakat ihop fullständigt, det kan jag lova er. Men när jag ringde min sköterska för att tala om att jag ville byta läkare (och berätta varför) sa hon "men hon är en jättebra läkare, en av de bästa vi har! Har du verkligen gett henne en ärlig chans?". Jag kände inte alls för att diskutera och argumentera kring något jag har fullkomlig rätt till, så jag sa bara "ändra min läkare eller så sätter jag aldrig foten hos er igen, så är det bara".

Jag har varit med om en del skit inom psykvården, saker som fått mig överväga att ge fan i att gå dit igen. Men jag går dit. Jag behöver hjälp och det vet jag, och jag vet även att för varje rötägg finns det någon som faktiskt vill hjälpa. Jag har haft en hel del psykologer genom livet, bra som dåliga, men jag försöker minnas de bra. De som fått mig inse viktiga saker, de som lyssnat och gett uppriktiga råd, de som kallat mig intelligent och sagt att jag faktiskt hjälpt dom förstå andra bättre. De som hjälpt mig att leva. Ja, det finns en jävla massa saker som skulle behöva förbättras inom psykvården, och ja det kryllar utav människor som inte överhuvudtaget borde arbeta i närheten utav levande varelser. Men det kryllar också utav personer som ägnar sina liv åt att rädda andras, och de får aldrig bli bortglömda. 

Slutsatser: 1) Stå alltid, alltid, a l l t i d  på dig  2) Ta inga mediciner du inte känner fungerar  3) Byt läkare/psykolog om du ej trivs  
4) Psykvården är viktig   5) Men du själv är ännu vikigare



 















Kommentarer
Postat av: Fishbun

❤❤❤❤❤

Svar: ❤❤❤❤ miss u!
Isabelle L. Thörner

2017-04-23 @ 13:12:34
Postat av: Carro

Oj vad jag känner igen det där. Ett tag åt jag mer än 10st olika mediciner dagligen. För varje nytt symtom som dök upp fick jag minst en ny medicin, och så höll det på. Värst har det varit med neuroleptika. Tror jag har testat 95% av alla som finns på svenska marknaden. Helt sjukt. Sjuksköterskan på behandlingshemmet jag bodde på kallade mig för ett levande fass, haha. Jag haf iallafall mått som bäst på betydligt färre mediciner, och när jag fick börja med medicin för ADHD blev allt mycket bättre.

Svar: Det är ju egentligen helt sjukt vad dom skriver ut mediciner hitt som hatt, jag var på psykakuten i max 10 minuter och fick då utskrivet 3 mediciner -första gången den läkaren ens såg mig?! Dom erbjuder hellre mediciner som i väldigt många fall är korttidslösningar, istället för att ta sig tid att hitta någon form av terapi/behandling som kan vara hållbar i längden, trots att mediciner egentligen ska vara sista vägen. Helt galet när man tänker på det. Skönt att du hittat något som fungerar för dig, hoppas det håller i länge! Kramar till Dig!
Isabelle L. Thörner

2017-04-26 @ 21:34:16
URL: http://isolativ.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0