"Du ser ju ut att må jättebra"

En sak som väldigt många tror om psykisk ohälsa, särskilt depression och ångest, är att det ska synas tydligt. Helst ska man ha en post-it lapp i pannan eller en t-shirt med texten "Jag mår inte bra", om man inte vill ha det så måste man gråta varenda vaken sekund eller gång på gång upprepa att man mår dåligt likt en skiva som hakat upp sig. Om man inte gör någon utav dessa saker måste man lyssna på kommentarer om att gud vad skönt att man är lycklig igen. Gärna ska dom se en några dagar senare när man inte orkar hålla skenet uppe och då får man den obligatoriska kommentaren "men du mådde ju så bra häromdagen".

Gjorde jag verkligen det?

Låt oss klara ut detta här och nu; Jag kan gå 10 månader i sträck och vara fast i ett depressivt skov, då menar jag inte att jag gråter ibland när jag kollar på Disney och är lite trött, utan då menar jag att jag är deprimerad. Jag har inga krafter, drar mig undan från allt och alla, har svårt att gå ur sängen, glömmer att äta, får skeva sömnvanor (som att sova hela tiden eller bara sova några timmar vartannat dygn t.ex.), har ont konstant både psykiskt och fysiskt, darrar i händerna/armarna nästintill hela tiden p.g.a stress, får kraftiga panikångestattacker då jag får minnesluckor och/eller svimmar, växlar mellan att vara hysterisk utav gråt och att vara totalt apatisk, känner mig alltid ensam, blir extremt känslig (kan gråta för att någon tittar på mig och jag känner mig ful). Med andra ord så mår jag jävligt kasst.

MEN

Detta betyder inte att jag aldrig har bra dagar, för även i mina absolut kämpigaste perioder kommer det någon dag då och då, när livet känns helt okej. En dag då jag får energi nog att kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting, en dag då jag städar hela lägenheten samtidigt som jag dansar till min favoritmusik, en dag då jag vill hitta på saker och hör av mig till vänner och familj, en dag då jag kan gå till affären ensam utan problem eller ta bussen till stan. En dag då jag är som vem som helst.

"Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti"

Men jag är bra på att dölja när jag mår dåligt, och kan många gånger se ut som att jag har en jättebra dag, fast jag egentligen har bitit sönder min tunga för att inte skrika av all smärtsam ångest. Det är nästintill omöjligt för andra runtom att se skillnaden på när jag bygger upp en glad fasad, och när jag faktiskt är glad på riktigt. Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti. Någon kan verka som den gladaste människan på jorden, bara för att gå hem och ägna natten åt att skrika in i en kudde för att kämpa mot sina självmordstankar.

"Se mig bara som jag är för stunden"

Jag förväntar mig aldrig att någon ska se skillnaden på falskt och äkta leende, efter att ha levt cirka 16 utav mina snart 22 år med att lära mig dölja det så kan jag inte klandra någon för att inte se skillnad, det vore ju bara dumt. Så jag skriver inte detta för att på något sätt hacka på de som inte ser, jag vill bara få er alla att förstå att utsidan inte alltid speglar insidan, och att någon som är fast i långvarig depression kan ha bra dagar utan att depressionen faktiskt är över. Jag kan må riktigt bra i 5 timmar, och den 6:e timmen ligga hyperventilerande och skaka. Så om ni träffar mig en dag när jag är glad, och sedan träffar mig nästa dag och jag mår kasst -snälla påpeka inte att jag "var så himla glad häromdagen", för tro mig jag vet det. Och mitt i ångesten hatar jag mig själv för att jag inte kunde hålla fast vid glädjen, jag har så dåligt samvete över det att det gör fysiskt ont. Uppskatta gärna när jag är glad, men håll det inte över mitt huvud när jag mår dåligt igen. Se mig bara som jag är för stunden och ha förståelse för att jag kämpar varje sekund.


Ett konkret exempel; Dessa bilder tog jag häromdagen, jag hade gjort mig i ordning och tänkte ta några selfies då det var ett tag sedan jag tog någon. Jag ler och ser glad ut, eller hur? Ser ni att luggen hänger över ena ögat på alla tre bilderna? Vet ni varför? Därför att jag hade så jävla mycket ångest att det ögat var överfyllt utav tårar. Jag lyckades ta några bilder innan det andra ögat blev tårfyllt det med. Men tittar man på bilderna så ser jag glad ut, helt vanlig. Hade jag inte berättat nu att jag egentligen mådde skit när de togs så hade ni aldrig gissat det. Och så är det med psykisk ohälsa, man kan aldrig veta säkert hur någon mår.

 
 

Kommentarer
Postat av: Iza Palm

Så sant, så bra skrivet. Håller med hela vägen. Får ofta höra det, när man har varit i kontakt med psyk osv ett tag, aktivt går till en psykolog. "Men du verkar ju må bra, du jobbar osv..."
Well, ja, jag försöker att inte gå under mer än nödvändigt. Väl hemma kan man gråta, skrika, eller vad som helst, men ingenting man visar utåt. Psykiskt mående syns inte, om inte man har folk omkring sig som "Känner en".
Ögonen brukar visa rätt tydligt, men bara om det är folk som är vana att se. Jag kan se på gamla bilder där jag ler, att mina ögon är rätt sorgsna egentligen. Men det är få, vääääldigt få som kan se den skillnande. HEJA dig. Var rädd om dig. Fortsätt kämpa. En kram till dig, om den tillåts av en främmande människa på internet <3

Svar: Tack snälla! Ja precis, det är ofta folk säger det; "du verkar ju må bra". Har även fått höra den konstiga kommentaren "men du ser ju inte ut att ha ADHD/Bipolär(eller den diagnos vi diskuterat just då)", vad är det för sak att säga egentligen? Flera gånger har jag då svarat "nej förlåt jag glömde visst skriva det i pannan idag" då jag känt att hela grejen varit lite puckad. Jag hoppas hur som att fler människor kan börja vara mer öppna om och inför psykisk ohälsa då det är så pass stort/vanligt att det är ett samhällsproblem idag, men egentligen inte skulle behöva vara. Jag är övertygad om att skammen många känner är en stor bidragande faktor till att måendet förvärras, och det skulle inte behöva vara så om samhället var mer "öppet".Detsamma till dig, kämpa och sköt om dig. Det finns trots allt bara en av oss alla! Kramar är alltid välkomna, du får flera tillbaka!♥
Isabelle L. Thörner

2017-04-28 @ 15:13:12
URL: http://norrskensskytten.blogg.se/
Postat av: Iza Palm

Helt galet hur det är egentligen. Jag skrev häromdagen ett inlägg om min resa med DBt osv, jag är diagnostiserad med Borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, är så mkt roligare att säga det sista för folk blir alltid så... Skeptiska till hur att möta det. Men, jag har en relativt öppen approcah till min diagnos, och det finns de som kämpar sååå mycket med alla olika diagnoser. Ingen är den andra lik. Det utspelas så olika för varje enskild individ.
Jag hoppas att det blir lättare någon gång i framtiden, med att acceptera psykisk ohälsa.
KRAm <3

Svar: Ja, många "hajar till" så fort ämnet psykisk ohälsa dras upp, och blir på en gång väldigt uppenbart obekväma. Men jag pratar på, jag tänker inte skämmas eller vara tyst, om inte för min egen skull så för alla som inte vågar berätta. Jag har accepterat mina diagnoser och det faktum att ingenting kan bota dom, bara underlätta. Men många andra kan inte acceptera sig själva därför andra inte accepterar dem, och det gör ont i mig. Att må dåligt är ingenting jag skulle önska ens min värsta fiende, så jag kommer alltid kämpa för allmän acceptans för alla. Det hoppas jag med, kram!♥
Isabelle L. Thörner

2017-04-28 @ 21:07:50
URL: http://norrskensskytten.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0