Ett andetag för mycket


2013-03-11 @ 21:28:38
Har ni någon gång känt den där känslan när man bara vill ge upp? Det känns som om man inte har någon anledning kvar att finnas till, man kan inte se någonting annat än allt det mörker som i åratal omfamnat en och tagit över hela ens kropp och sinne. Som om varje andetag är ett andetag för mycket. 

Så har jag känt, ofta och sedan en lång tid tillbaka. Ni kan aldrig ana hur ofta jag bara vill rota fram alla mina tabletter och svälja dom allihop med en klunk vatten eller lägga mig i vattnet med ansiktet neråt och låta luften gå ur mina lungor. Jag tror inte ni förstår hur många gånger per dag jag överväger självmord, eller hur sjukt ofta jag får stå emot det vidriga suget efter att skada mig själv. När jag klarade mig från mitt senaste självmordsförsök kände jag ingen som helst glädje, jag kände besvikelse. "Nästa gång är jag tillräckligt duktig, nästa gång lyckas jag" var tanken som for genom mitt huvud hela natten. För jag kände mig så otroligt värdelös och dålig som inte ens klarade av att ta mitt eget liv, inte ens en sådan liten sak kunde jag klara av.
 
Jag kan le, jag kan skratta tills tårarna sprutar, men jag känner ingen glädje. Vissa människor blir immuna mot värktabletter, jag verkar ha blivit immun mot glädje. Eller är det helt enkelt så att jag inte kan se alla bra saker i mitt liv, kan det vara så att jag har blivit blind? 
 
Efter allt jag har gått igenom så står jag fortfarande här idag, visst går jag framåt på haltande ben, men jag går iallafall framåt. Jag försöker att le även när det gör som ondast, även om jag inte vet när jag kommer känna glädje igen så ler jag mot livet. För förr eller senare kommer det att le tillbaka, om så bara för en liten stund, och det kommer vara så jävla värt det.
 
Det ligger ingen som helst styrka i ett självmord, styrkan ligger i att fortsätta leva även när man inte kan se någon anledning till det. Att le genom tårarna och ställa sig upp efter varje fall -det är styrka.


 







Kommentarer
Postat av: Linn

Starkt av dig att skriva sådant här. Jag har varit där själv, hade jag inte träffat min sambo hade jag gått utför. Jag hade en kompis jag blev helt beroende av. När vi väl slutade umgås hade jag svårt att stoppa beroendet, kunde inte bestämma saker själv. Vissa gånger övervägde jag att försvinna. Men livet är som en berg och dalbana, det är motgångarna som gör oss starkare. Så kämpa på vännen! Jag finns på mejlen.

2013-03-12 @ 07:50:08



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback