It's down to this, I've got to make this life make sense


2013-01-20 @ 18:54:03
Jag sitter och lyssnar på 3 doors down - Away from the sun och det får mig att tänka på så mycket. Jag är rädd, skräckslagen rent av. Jag tänker på allt jag tvingat mig själv att gå igenom, allt som aldrig borde ha hänt men som kanske behövde hända. Jag borde inte stå här idag, men det gör jag ändå. Jag står på skakande ben och stapplar långsamt fram. Skadad från det slagfält jag fått leva på, skadad från alla förlorade slag. Jag har gjort mig själv så fruktansvärt illa allt för många gånger, jag har försökt att hitta livsglöden i den grå askan som funnits kvar. Jag har gett upp på riktigt, känt lugnet av att veta att jag är påväg bort från allting som gör ont. Men ingen kan någonsin säga att jag inte har kämpat, för det har jag. Även när dom mörkaste moln hängt över mitt huvud så har jag försökt att se solen, även när all tyngd lagts på mina axlar så har jag gått framåt. Kanske behöver man nå botten innan man kan ta sig upp igen. Visst är det en lång väg att klättra upp, visst kommer jag tappa greppet och visst kommer jag vilja ge upp. Men jag kommer att kämpa vidare för att en dag få se solen igen. För jag vet så väl att bakom varje mörkt moln gömmer sig solen, det kan kännas mörkt och hemskt, men den kommer att komma fram igen. Det handlar bara om att aldrig ge upp. Så det tänker jag inte göra, aldrig igen. Att se skräcken, sorgen och besvikelsen i mina närmastes ögon var droppen. Jag vill aldrig vara anledningen till att dom är rädda, ledsna eller besvikna, jag vill vara anledningen till att dom ler. Det är den personen jag vill vara och det är den personen jag tänker bli. Jag ska bli jag igen, hur lång tid det än tar och hur jobbigt det än är så ska jag bli mig själv på riktigt. Jag ska le igen.







Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback