När jag var nio år gammal dog min morfar, som många vet var det en utav dom värsta dagarna i mitt liv. Efter det började jag må dåligt, jag ville hela tiden skada mig på något sätt. Jag minns att jag hade hittat en gammal spik från en tågräls, stor och tung var den. Jag brukade slå mig själv i huvudet med den, för jag visste att under allt hår syntes inga sår eller blåmärken, där var dom begravna. Två år senare, när jag var 11 år, gjorde jag rakblad till min bästa vän och min värsta fiende. Jag upptäckte att långärmade tröjor lätt kunde dölja de självförvållade sår som prydde mina armar, så jag gick ständigt runt i långärmat. Att skada mig blev ett allvarligt beroende, jag utmanade ständigt mig själv till att skära djupare. Såfort jag var ledsen så åkte burken med mina gömda rakblad fram, vilket var i stort sett varje kväll. När jag blev arg på mig själv dunkade jag huvudet i dörröppningar, så hårt jag kunde, tills jag nästan svimmade.

 

Detta hemska beroende, som jag vet att många andra också lider av, höll på tills den 19 december 2012. Den kvällen var något utav det värsta jag varit med om, men även det bästa för aldrig tidigare har jag känt mig så älskad och behövd som då. Japp, det var kvällen jag försökte ta mitt liv. Jag hade skurit sönder min arm när jag kom till sjukhuset, och alla såg på mig med ett sådant medlidande även om jag inte förtjänade det, jag hade ju gjort det själv, det var mitt eget fel. Eller? Men efter den kvällen har jag låtit bli, hur gärna jag än velat ta fram något vasst och göra mig själv illa så har jag låtit bli. För jag vet att det inte är värt det.

Många säger att det "bara är att sluta" när man pratar om självskadebeteende, men så enkelt är det verkligen inte. Tänk dig den härliga kicken när du klarat någonting. En liknande kick får man utav att skada sig när man sitter i ett djupt beroende. Och ni rökare vet hur jobbigt det är att stå emot en cigarett när man inte kan tänka på något annat? Det är samma sak. När man är ledsen vet man inte vad man annars ska göra än att göra sig själv illa på något sätt. Man vet inte hur man ska få smärtan ur kroppen om man inte sätter spår av den på utsidan.

Hur har jag då klarat mig utan att skada mig i över 7 månader om beroendet är så svårt, tänker ni säkert. Mina nära och käras blickar gjorde valet lätt för mig; antingen så gör jag mig illa och får smärtan att försvinna en sekund men får leva med ångesten över att gjort mina älskade besvikna och ledsna, eller så låter jag bli och försöker istället ta tag i problemet och blir någon gång kanske fri från smärtan för alltid. Så jag gjorde mitt val. Jag säger inte att jag aldrig kommer skada mig igen, för det kommer jag kanske göra, men jag försöker att låta bli. För allas skull. Och det finns bättre metoder, till exempel att prata med någon om det som tynger en. Det blir bättre, jag lovar er det.