"På något sätt känner jag mig gladare nu när jag äntligen bestämt mig, det känns som om en tyngd lyfts från mitt bröst. Tårarna som rann har upphört, jag känner mig tryggare än någonsin förut, säkrare än jag någonsin varit. För ikväll ska jag lämna alla demoner och hjärnspöken, allt mörker och all rädsla ska jag släppa taget om. Ikväll blir jag äntligen fri."


Detta är en del utav en lång text jag skrev för bara några dagar sedan (291112). När jag mår riktigt dåligt så skriver jag, jag har ett flertal långa texter med mina mörkaste tankar och känslor. När jag går tillbaka och läser vad jag skrivit så gör det ont i hela kroppen, kan jag må så dåligt? Tydligen. Alla mina hemska tankar finns samlade, svart på vitt. Sanningen är att denna text är döpt till "Det sista dokumentet någonsin" och det var så jag hade tänkt det, att jag aldrig skulle ha en chans att skriva fler texter. Jag var redo att lämna allting och äntligen bli "fri".

Som tur var så "vaknade" jag till innan jag hann göra någonting, men ångestkänslan satt kvar som ett enormt svidande sår på insidan. Den natten drömde jag om att göra mig själv illa, på morgonen fick jag panik och trodde att mina armar skulle vara fyllda utav synliga sår. Som tur var så var dom helt rena, vilken lättnad tänkte jag. Men jag var inte lättad över att jag inte hade några sår, jag blev lättad för att då skulle ingen kunna se hur dåligt jag kan må, hur svag jag är ibland. För även jag faller och slår i marken med en duns, hur stark man är så faller man någon gång. Styrkan ligger i att kunna ta sig upp igen.

Nu tänker ni säkert att jag skriver detta i syftet att få uppmärksamhet, men det är helt fel. Jag skriver detta för jag vill att ni ska förstå att även om man verkar vara på topp hela tiden så kan man falla ner, det händer alla och det gör dig varken dum eller misslyckad, det gör dig bara mänsklig. Jag har fått mail utav unga tjejer som tror sig vara sämre än andra bara för att dom inte orkar hålla ett leende på läpparna hela tiden, dom tror att dom är värdelösa och äckliga bara för att dom inte mår sådär himla bra som alla andra verkar göra. Jag tycker att en person som gråter sig till sömns, men ändå vaknar med ett leende är den starkaste människan. 

Det är inte fel att må dåligt, det är inte fel att gråta och det är definitivt inte fel att söka tröst hos någon annan. Varför har vi då så svårt med att visa dessa tre saker? Jag vet inte, men jag skulle gissa på att det är samhället som målat in oss i ett hörn. Vi vågar inte visa svaghet, för man ska vara stark. Vi vågar inte gråta, för man ska le. Vi vågar inte söka tröst för depression är någonting skamligt och fult. 

Jag hatar alla mina vidriga hjärnspöken som säger åt mig att jag inte duger, att jag är för ful eller helt enkelt är otillräcklig. Jag hatar alla demoner som jagar mig såfort mörkret lagt sig, omsveper mig med sitt mörker och håller mig hårt i sitt grepp. Och jag skäms, jag skäms så fruktansvärt mycket. Jag kan inte ens säga till mina bästa vänner att jag mår dåligt, jag har inte förmågan att erkänna sådant. Jag önskar att jag kunde gå rakt fram till mina närmaste och säga "jag är inte okej, snälla hjälp mig", men jag kan helt enkelt inte. Istället skriver jag texter och hoppas att någon en dag ska se och försöka förstå hur ont det gör. 

Jag måste väl börja avrunda texten lite, blir väldigt långt det här. Det jag vill komma till är att det är inte fel att må dåligt, även om det känns som så. Man kan inte rå för sitt mående, men man kan prata om det. Hur svårt det än är att säga att man mår dåligt så kanske man borde? Jag erkänner det här, inför er alla, bara för att ni ska våga göra detsamma till era nära och kära. Låt dom trösta er, låt dom hålla om er och torka era tårar, låt dom finnas för er. Det gör alldeles för ont att inte få finnas när man egentligen behövs.

Till mina närmaste, finaste vänner som läser detta: Förlåt att jag stöter bort er när jag behöver er som mest. Förlåt att jag inte låter er finnas där för mig när jag vet hur mycket ni kämpar. Jag älskar er över allt!