Jag minns att när jag fick min första diagnos, ADHD, så kände jag skräck. Jag var inte som andra och det skrämde skiten ur mig rent ut sagt. Jag var övertygad om att folk skulle se det på mig, att jag bar på något fult, att jag var konstig och inte som dom. Som om det stod skrivet i pannan på mig liksom. "ADHD-barn" var ett skällsord, det visste jag så väl, att faktiskt vara ett var skrämmande. När någon skojade och sa "jävla ADHD-barn" log jag, men inombords dog jag. Jag var inte som dom, jag var annorlunda och jag var äcklig. Jag var en skam för min familj och alla i min omgivning. På kvällarna knep jag mina händer och bad till den Gud jag aldrig trott på att han skulle göra mig normal, att jag skulle få vara som alla andra. Jag grät och grät, jag ville ju bara vara normal.

En av mina dåvarandre bästa vänner visste om min diagnos och hur mycket jag skämdes, men vi blev osams och han spred ryktet över hela skolan. Det kom så himla många personer som frågade om jag hade ADHD, men jag förnekade det. När jag fick reda på vem som spridit det blev jag vansinnig, jag trodde aldrig det om honom och att han berättat min mörkaste hemlighet fick det att koka inom mig. Jag gick till hans klassrum och började skrika att jag skulle slå ihjäl honom och liknande. Hans lärare ställde sig mellan oss och försökte stoppa mig, jag minns att hon frågade om vi inte skulle prata igenom det över en kopp té och en smörgås. Jag sa åt henne att köra upp sin jävla smörgås någonstans där solen inte skiner och sluta lägga sig i, att det inte var hennes problem. När jag lugnat mig lite fick vi gå utanför klassrummet och prata, men jag var tvungen att lova att hålla händerna på ryggen hela tiden. Vi pratade och jag minns att det var fullpackat med människor utanför som ville lyssna. Jag slog honom inte, hur gärna jag än ville, men jag hotade honom flera gånger om och rädd var han. 

Att jag skämdes så mycket för vem jag är kan jag inte förstå idag. Det har ju hjälpt mig att formas till den starka, självständiga och ärliga person jag är idag. Visst bryter jag ihop ibland och orkar inte mer, visst har jag ett fyhelvetes humör och visst har jag svårare med vissa saker, men vad spelar det för roll? Det finns så mycket positivt med att ha denna diagnos. Jag är stolt över att jag är ett jävla ADHD-barn.